Etikett: att förändra vanor

Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

On By Sara ModigIn Positiv psykologi2 Comments

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin’ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Tystnad och vanor

On By Sara ModigIn Ambitioner6 Comments

Funderade på att låta tystnad utgöra dagens inlägg. En rubrik, och så bara… inget.

Hjärnan är trött efter intensiva dagar med mycket resor och lite sömn. Halsen kliar på ett otäckt sätt också, och får mig att tänka på alla kommentarer på FB, i media och i utbytet med personer jag mött i veckan om ihärdiga influensor och förkylningar. Ingefäran och citronen väntar hemma på att bli till shot.

Nä. Trots fakta i föregående stycke vill jag ändå skriva några rader. Och jag slås av att viljan att få ihop de där raderna är ett uttryck för en av fyra vanor som jag faktiskt har lyckats hålla i och hålla ut med (om än bara 12 dagar i rad vad gäller just bloggandet) hittills det här året. Övriga är:

*Ambitionen att meditera varje dag. Och imorse gjorde jag min 82 dag i följd. Vissa dagar har det blivit fler än en gång. Andra dagar har jag slumrat till under meditationen. (Undrar om en blir så där snygg som figuren till vänster om mitt namn när en mediterat tillräckligt länge.)

*På söndag går jag i mål i ICA-klassikerns Vasalopp (om jag inte däckar i feber i helgen då, förstås). Det betyder att jag lyckats röra på mig regelbundet så att jag blir svettig (rejält svettig) minst en halvtimme ett par, tre gånger i veckan sedan jag drog igång utmaningen i mitten av februari.påväg

*Min Goodreads-läsutmaning om 26 böcker under året. Jag har avverkat 12 böcker, och är snart i mål med den 13e.

Funderar lite på vad det är som gör att dessa vanor etablerat sig. Som den obliger jag är, är en stor del av motivationen det att svara upp på yttre förväntningar på mig. Och i alla dessa fyra har jag andra personers förväntningar att svara upp mot – eller i alla fall mina bilder av andras förväntningar.

*Bloggen – ja, jag har ju sagt här att jag vill skriva dagligen under mitt femtionde levnadsår. Och den ambitionen blir ju implicit ett löfte till er, kära läsare.

*Meditationen – förutom att jag mediterar med stöd av Headspace det första jag gör när jag vaknar på morgonen och det är en anledning till att ligga kvar en l i t e n stund till i sängen, vet jag att jag har min Headspacebuddy Helenas ögon på mig.

*ICA-klassikern – min älskling hejar på och har utlovat en present när jag är i mål med hela klassikern. Det är motivation som heter duga!

*Goodreadsutmaningen – tja, den ligger där öppen på min profil för alla som mot förmodan skulle vara intresserade av att kolla hur det går för mig.

Funderar vidare på hur jag kan omsätta de triggers som etableringen av dessa vanor har haft i stöd för att ta mig an min mathållning. Och för framtiden, att hitta sätt att etablera andra vanor som jag kanske kommer vilja etablera. Som att ge tystnaden större utrymme i livet. Har du några tankar kring det?

 

Det gör ont – dag 95 i #blogg100

On By Sara ModigIn I rörelse7 Comments

Idag springer tusentals människor 4,2 mil på Stockholms gator. Själv ser jag fortfarande fram mot Midnattsloppet, om 70 dagar. Huruvida ambitionen att springa hela loppet håller vet jag inte. Min utmaning med Löpskolans tioveckorsplan för att gå från nybörjare till att springa en mil har påbörjats några gånger. Kommit av sig lika många. Håhåjaja.

Igår eskalerade också de småbesvär jag haft i höger höft, knä och fot ett bra tag. Jag kan inte komma på att jag gjort något särskilt som skulle ha föranlett det som jag bäst beskriver som ”pop:et” i smärtnivån. Men plötsligt gör det ont från axeln, ut i arm och hand (ok, det kan komma av för mycket tangentbord), ut från ländryggen till höften, baksida lår, knä, framsidan benet ut i foten. Ischias? Att ringa läkare på tisdag för att få tid för undersökning står nu högt upp på att göra-listan.

Men är det så klokt att i väntan på läkarutlåtande (som när det gäller den här sortens besvär kan ta lång tid att få med visshet i besked om orsaken) att fortsätta löpträna på egen hand? Hm. Tål att funderas på.

Vad gör jag då om plan A som i Ambition spricker? Ja, för några år sedan skulle jag a) ha bitit ihop och kört vidare ett tag till med löpningen och loppet. b) lagt mig ner och gett upp all träning över huvudtaget för ett bra tag framöver.

Konstaterar att jag idag kan ana alternativ till dessa, inte fullt så konstruktiva, vägar framåt.  I mina funderingar utgår jag från vad det där målet om Midnattsloppet egentligen är uttryck för – varför vill jag egentligen springa det?

Mina svar är både kortsiktiga och långsiktiga. På kort sikt: det är såååå himla peppande och kul att springa det loppet! Musik, folk, fest, augustinatt förgyller löpningen och ger en helt unik upplevelse.

Så vad kan jag göra för att få Midnattsloppsupplevelsen även om jag inte kommer att kunna förbereda mig som planerat? Jag kan hämta ut min tröja och chip som planerat. Jag kan sätta på mig tröjan, hänga vid starten, sjunga med Kenta och alla löpare om att Idag är jag stark… Jag kan promenera längs banan där det går, vandra mellan fest- och framträdandestationerna, suga åt mig av energin från löpare, publik och artister (och ge lite själv också genom att utstöta små hejarop då och då till slumpmässigt utvalda löpare typ). Jag kan njuta av miljöerna och sommarnatten. Jag kan ge mig själv en klapp på axeln och en i ryggsäck medhavd banan, då jag kommer i höjd med målet.

Det är inte som att springa och bli hejad på, ta ut sig totalt, känna euforin över att ha tagit sig i mål. Men det är en upplevelse av stora delar av magin i loppet – och kanske får det räcka för mig i år.

På lång sikt är Midnattsloppet dock bara ett steg i riktning mot målet om ett rörligare, mer fysiskt uthålligt och starkare liv, vilket i sig ger mer mental energi och kraft.

Vad är plan B, som i Beredd-på-alla-eventualiteter, för att komma vidare i den riktningen?

Plan B har två byggstenar. För det första – få till och håll i vardagsmotionen. Promenader, dagliga (så gott som) sjuminutersworkouts och stretch, möjligen också ett par pass på friskis i veckan.

För det andra – bli lättare. Minskad belastning på höfter och knän gör ingen skada, tvärtom. Strategin för att bli lättare orkar jag inte utveckla nu (mest för att jag vet allt om hur jag ska göra i teorin, men att få till uthållighet i att göra goda matval är sååå svårt i praktiken). Har i princip gått upp alla kilon som jag snabbrasade för två år sedan. Annan strategi behövs!

På den, av många anledningar läsvärda, bloggen lugnofin finns en inspirerande artikelserie om medvetet ätande, som jag återläser och tar avstamp i.

Så. Grunden i strategin handlar alltså för mig nu om att förstå önskad riktning, eftersom det enda jag kan vara säkra på är att förutsättningarna för att gå den tänkta vägen, den där plan A, kommer att förändras från det att jag drog upp planen första gången. Dessutom behövs klarhet i de centrala, inte tidsbundna förutsättningarna för att röra mig i önskad riktning. Så ofta har jag låst mig i de definierade hur:en, att jag glömt bort de underliggande varför och vad… Förhoppningsvis är jag lite klokare denna gång.