Funderade på att låta tystnad utgöra dagens inlägg. En rubrik, och så bara… inget.
Hjärnan är trött efter intensiva dagar med mycket resor och lite sömn. Halsen kliar på ett otäckt sätt också, och får mig att tänka på alla kommentarer på FB, i media och i utbytet med personer jag mött i veckan om ihärdiga influensor och förkylningar. Ingefäran och citronen väntar hemma på att bli till shot.
Nä. Trots fakta i föregående stycke vill jag ändå skriva några rader. Och jag slås av att viljan att få ihop de där raderna är ett uttryck för en av fyra vanor som jag faktiskt har lyckats hålla i och hålla ut med (om än bara 12 dagar i rad vad gäller just bloggandet) hittills det här året. Övriga är:
*Ambitionen att meditera varje dag. Och imorse gjorde jag min 82 dag i följd. Vissa dagar har det blivit fler än en gång. Andra dagar har jag slumrat till under meditationen. (Undrar om en blir så där snygg som figuren till vänster om mitt namn när en mediterat tillräckligt länge.)
*På söndag går jag i mål i ICA-klassikerns Vasalopp (om jag inte däckar i feber i helgen då, förstås). Det betyder att jag lyckats röra på mig regelbundet så att jag blir svettig (rejält svettig) minst en halvtimme ett par, tre gånger i veckan sedan jag drog igång utmaningen i mitten av februari.påväg
*Min Goodreads-läsutmaning om 26 böcker under året. Jag har avverkat 12 böcker, och är snart i mål med den 13e.
Funderar lite på vad det är som gör att dessa vanor etablerat sig. Som den obliger jag är, är en stor del av motivationen det att svara upp på yttre förväntningar på mig. Och i alla dessa fyra har jag andra personers förväntningar att svara upp mot – eller i alla fall mina bilder av andras förväntningar.
*Bloggen – ja, jag har ju sagt här att jag vill skriva dagligen under mitt femtionde levnadsår. Och den ambitionen blir ju implicit ett löfte till er, kära läsare.
*Meditationen – förutom att jag mediterar med stöd av Headspace det första jag gör när jag vaknar på morgonen och det är en anledning till att ligga kvar en l i t e n stund till i sängen, vet jag att jag har min Headspacebuddy Helenas ögon på mig.
*ICA-klassikern – min älskling hejar på och har utlovat en present när jag är i mål med hela klassikern. Det är motivation som heter duga!
*Goodreadsutmaningen – tja, den ligger där öppen på min profil för alla som mot förmodan skulle vara intresserade av att kolla hur det går för mig.
Funderar vidare på hur jag kan omsätta de triggers som etableringen av dessa vanor har haft i stöd för att ta mig an min mathållning. Och för framtiden, att hitta sätt att etablera andra vanor som jag kanske kommer vilja etablera. Som att ge tystnaden större utrymme i livet. Har du några tankar kring det?
Pingback: Leva experimenterande, leva lärande – Saras goda.
Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!
Vad ambitiös du är! Jag blir trött bara jag tänker på allt du kämpar med.
Jag är glad om jag hinner med att blogga var tredje dag. Det enda, som jag, vi,
kämpar med varje dag är artros-gympa och jag motionscykeln. Vi får bara missa
det en dag i vecka, nämligen torsdagarna, då vi spelar bridge. Sen är det bara
sova, äta, gosa och promenera med katterna kvar, hehe.
Det låter sannerligen som ett gott liv! Apropå kämpa…. jag vet inte det. Grejen med att det blir vanor är att jag inte längre kämpar med dem.
Good point, just ”uppgraderingen” från kämpandet till ”görandet utan kamp” tror jag är en viktig aspekt för at säkra att ”det vi avser att göra” ska ge mer energi än det tar. I kampen ligger mycket förslösad energi, tänker jag.
Ja, så är det. Därför är acceptans en viktig men svårbemästrad förmåga.