Stapla vanor

”Ett tips är att ställa tandtråden i duschen”. Så sa hon, den nya tandhygienisten som tog hand om mig för några veckor sedan. ”Då blir det lättare av.”

Och hon hade rätt. Jag som brukar komma ihåg tandtrådsbygeln typ tre dagar efter och tre dagar före besöket hos tandläkaren eller tandhygienisten med någon sporadisk, dåligt samvetesgnagande gång däremellan (framförallt efter att det har stått majs eller spare ribs på menyn), jag har nu flossat (med tandtråden, inte dansen) en gång om dagen mellan fem och sex gånger per vecka.

I boken Atomic Habits, som jag lyssnat mig tre tipskapitel in i, tar författaren James Clear upp metoden att stapla vanor på varandra. ”Habit stacking” heter det på engelska, och går ut på att koppla ihop en önskad vana med en väl etablerad.

Det är inte alltid de till synes logiska kopplingarna som funkar. Varför jag aldrig fått till flossandet när jag ändå borstar tänderna (vilket jag ju faktiskt gör två gånger om dagen, minst) kan jag fråga mig. Och jag anar att svaret handlar om att jag på kvällen oftast bara komma i säng när jag väl är så långt fram i dagsprogrammet som vid tandborstning. Och på morgonen är jag oftast på väg någonstans efter. Men i duschen… där sköljer allt som oftast både lugn och vatten över mig med välbehag och närvaro som följd.

Nu testar jag att koppla ihop dagligt skrivande med frukost. En varm kopp kaffe, den gröna smoothien med beskan som får mig att vakna till… kanske kan de vara ett bra ackompanjemang till ordlek och meningsdans? Just nu finns förutsättningar för att det ska funka. Hemmajobb på väg in i semesterledighet gör att morgnarna inte är stressiga.

Idén om att det dagliga skrivandet ska ske för hand lägger jag åt sidan. Det är visserligen något med att skriva för hand som kopplar ihop orden med kropp och själ på ett annat sätt än knapprandet på tangenter. Fast för mig, som jobbat så länge, så intensivt med att producera text medelst tangentbord, känns även det mediet rätt så integrerat med kroppen. Och jag tänker att det är bättre att det kommer ut ord ur fingrarna – mitt önskade läge – om än i digital form, än att det inte kommer några alls.

Har du någon stapel av vanor? Om du har någon ny vana som är lite trög att få att fästa, vilka möjliga – och omöjliga – vanor skulle du kunna koppla ihop den med?

Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Ett motigt steg

En månad sprang förbi utan att det blev några ord fästa på cyberpränt här i bloggen. Fokus har varit på annat skrivande och på läsning i lyssningsformat.

Men jag vill ju att bloggen ska leva. Så det blir ett sånt här motigt upp-i-sadeln-inlägg.

Ofta när jag plockar upp en tråd som jag önskar var en vana så är det med ett visst motstånd. Naturligt kanske, för jag har ju tappat en del av konditionen, oavsett om det handlar om fysisk kondition eller kondition i att bestämma ämne och låta orden forma meningar och tankar.

Jag försöker, men lyckas långt ifrån alltid, att inte banna mig för att jag inte upprätthållit den önskade vanan. Det finns ju alltid någon anledning till att jag valt bort den (för någonstans är det ju alltid ett val).

Har du några knep för att göra det där upp-i-sadeln-momentet igen mindre motigt?

Något som blivit en hållbar vana är att fånga det där trädet i Storsjöparken på vägen till pendeltåget. Här en lysande eftermiddag i slutet av januari.

Belönad med vårtecken

Drog upp persiennen imorse och mitt södra öga (eller sydligt vända ögon iallafall) skådade regn. Skulle gårdagens premiärpendling bli ett tomtebloss?

Kroppen skrek åt mig att välja cykeln. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” mässade mitt överjag i mitt inre öra. Latmasken svarade att jag inte ville bli nedkyld eller nedstänkt.

Men trots allt plockade jag på mig en grön regnponcho med texten ”Berg-och-dalbanan går fortare när det regnar” på ryggen innan jag gick ut. Ponchon var ett minne från ett regnigt besök på Grönan.

Jag lydde kroppen och överjaget. I jakt på välbefinnande för kropp och själ.

Den bästa belöningen för den övervunna latmasken kom på hemvägen, när jag kört över till Årstasidan och skogen efter Årstabron, där koltrasten saluterade mig med sin jublande, kvillrande sång. Ett av mina absoluta favoritvårtecken.

Testar att sträcka ut

Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.

Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.

Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.

Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!

Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.