Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Ett motigt steg

En månad sprang förbi utan att det blev några ord fästa på cyberpränt här i bloggen. Fokus har varit på annat skrivande och på läsning i lyssningsformat.

Men jag vill ju att bloggen ska leva. Så det blir ett sånt här motigt upp-i-sadeln-inlägg.

Ofta när jag plockar upp en tråd som jag önskar var en vana så är det med ett visst motstånd. Naturligt kanske, för jag har ju tappat en del av konditionen, oavsett om det handlar om fysisk kondition eller kondition i att bestämma ämne och låta orden forma meningar och tankar.

Jag försöker, men lyckas långt ifrån alltid, att inte banna mig för att jag inte upprätthållit den önskade vanan. Det finns ju alltid någon anledning till att jag valt bort den (för någonstans är det ju alltid ett val).

Har du några knep för att göra det där upp-i-sadeln-momentet igen mindre motigt?

Något som blivit en hållbar vana är att fånga det där trädet i Storsjöparken på vägen till pendeltåget. Här en lysande eftermiddag i slutet av januari.

Belönad med vårtecken

Drog upp persiennen imorse och mitt södra öga (eller sydligt vända ögon iallafall) skådade regn. Skulle gårdagens premiärpendling bli ett tomtebloss?

Kroppen skrek åt mig att välja cykeln. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” mässade mitt överjag i mitt inre öra. Latmasken svarade att jag inte ville bli nedkyld eller nedstänkt.

Men trots allt plockade jag på mig en grön regnponcho med texten ”Berg-och-dalbanan går fortare när det regnar” på ryggen innan jag gick ut. Ponchon var ett minne från ett regnigt besök på Grönan.

Jag lydde kroppen och överjaget. I jakt på välbefinnande för kropp och själ.

Den bästa belöningen för den övervunna latmasken kom på hemvägen, när jag kört över till Årstasidan och skogen efter Årstabron, där koltrasten saluterade mig med sin jublande, kvillrande sång. Ett av mina absoluta favoritvårtecken.

Testar att sträcka ut

Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.

Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.

Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.

Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!

Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.

Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400