Belönad med vårtecken

Drog upp persiennen imorse och mitt södra öga (eller sydligt vända ögon iallafall) skådade regn. Skulle gårdagens premiärpendling bli ett tomtebloss?

Kroppen skrek åt mig att välja cykeln. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” mässade mitt överjag i mitt inre öra. Latmasken svarade att jag inte ville bli nedkyld eller nedstänkt.

Men trots allt plockade jag på mig en grön regnponcho med texten ”Berg-och-dalbanan går fortare när det regnar” på ryggen innan jag gick ut. Ponchon var ett minne från ett regnigt besök på Grönan.

Jag lydde kroppen och överjaget. I jakt på välbefinnande för kropp och själ.

Den bästa belöningen för den övervunna latmasken kom på hemvägen, när jag kört över till Årstasidan och skogen efter Årstabron, där koltrasten saluterade mig med sin jublande, kvillrande sång. Ett av mina absoluta favoritvårtecken.

Testar att sträcka ut

Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.

Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.

Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.

Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!

Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.

Leva experimenterande, leva lärande

I en kommentar till inlägget om Tystnad och vanor skrev Helena

Och så tänker jag vidare att JA, se vad som funkar – inte funkar – saknas i de vanor du etablerat under året. Och använd kunskapen konstruktivt. Framför allt tror jag dock det i grund och botten är nyfikenheten som driver mig, dvs, ”vad vore möjligt om… jag började göra x, y eller z?” och att jag då faktiskt också VILL undersöka det!

Jag har funderat på vad hennes ord väcker hos mig. Och jag har insett att det ligger ett viktigt perspektiv i det hon skriver (så klart).

Jag har insett att när jag ger mig ut på vägen till  en ny vana så är det blodigt allvar. Vägen är en av alla de vägar som ska leda till min mer fullkomliga personlighet (jo, jag erkänner, såna fåfänga tankar har jag. Det har jag fått syn på när jag funderat på detta.)

Det här förhållningssättet gör att det blir ett misslyckande när jag inte lyckas upprätthålla eller etablera en ny vana. Inte ett lärande. Och jag som har som mitt livsmantra ”Att lära är att leva”!

Ler ömsint åt att jag inte sett den här delen av elefanten mitt framför mig. Jag har haft fokus på lärande utifrån andras kunskap – att lära av mina egna erfarenheter har jag inte funderat på i så stor utsträckning som del av mitt lärande och liv.

Så – jag bestämmer mig för att prova om ett mer experimenterande, ett mer lekande förhållningssätt till att pröva stigar mot nya vanor kan vara något för mig. ”Lekande” för att det är så djupt mänskligt, för att det är så vi lärt oss alla våra grundläggande förmågor och vanor som barn, och inte minst för att ta bort en del av det blodiga allvaret med vilket jag i hög utsträckning närmat mig utveckling och expansion.

En vana som jag länge längtat efter att etablera och som jag för tillfället känner mig ordentligt grundad i är daglig meditation. Idag firar jag 100 dagar i följd med minst 10 minuters meditation! Woopwoop!

IMG_3400

 

Tystnad och vanor

Funderade på att låta tystnad utgöra dagens inlägg. En rubrik, och så bara… inget.

Hjärnan är trött efter intensiva dagar med mycket resor och lite sömn. Halsen kliar på ett otäckt sätt också, och får mig att tänka på alla kommentarer på FB, i media och i utbytet med personer jag mött i veckan om ihärdiga influensor och förkylningar. Ingefäran och citronen väntar hemma på att bli till shot.

Nä. Trots fakta i föregående stycke vill jag ändå skriva några rader. Och jag slås av att viljan att få ihop de där raderna är ett uttryck för en av fyra vanor som jag faktiskt har lyckats hålla i och hålla ut med (om än bara 12 dagar i rad vad gäller just bloggandet) hittills det här året. Övriga är:

*Ambitionen att meditera varje dag. Och imorse gjorde jag min 82 dag i följd. Vissa dagar har det blivit fler än en gång. Andra dagar har jag slumrat till under meditationen. (Undrar om en blir så där snygg som figuren till vänster om mitt namn när en mediterat tillräckligt länge.)

*På söndag går jag i mål i ICA-klassikerns Vasalopp (om jag inte däckar i feber i helgen då, förstås). Det betyder att jag lyckats röra på mig regelbundet så att jag blir svettig (rejält svettig) minst en halvtimme ett par, tre gånger i veckan sedan jag drog igång utmaningen i mitten av februari.påväg

*Min Goodreads-läsutmaning om 26 böcker under året. Jag har avverkat 12 böcker, och är snart i mål med den 13e.

Funderar lite på vad det är som gör att dessa vanor etablerat sig. Som den obliger jag är, är en stor del av motivationen det att svara upp på yttre förväntningar på mig. Och i alla dessa fyra har jag andra personers förväntningar att svara upp mot – eller i alla fall mina bilder av andras förväntningar.

*Bloggen – ja, jag har ju sagt här att jag vill skriva dagligen under mitt femtionde levnadsår. Och den ambitionen blir ju implicit ett löfte till er, kära läsare.

*Meditationen – förutom att jag mediterar med stöd av Headspace det första jag gör när jag vaknar på morgonen och det är en anledning till att ligga kvar en l i t e n stund till i sängen, vet jag att jag har min Headspacebuddy Helenas ögon på mig.

*ICA-klassikern – min älskling hejar på och har utlovat en present när jag är i mål med hela klassikern. Det är motivation som heter duga!

*Goodreadsutmaningen – tja, den ligger där öppen på min profil för alla som mot förmodan skulle vara intresserade av att kolla hur det går för mig.

Funderar vidare på hur jag kan omsätta de triggers som etableringen av dessa vanor har haft i stöd för att ta mig an min mathållning. Och för framtiden, att hitta sätt att etablera andra vanor som jag kanske kommer vilja etablera. Som att ge tystnaden större utrymme i livet. Har du några tankar kring det?