Söndag i tacksamhet och förundran 12

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets tolfte vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… många och långa kramar från barnen

… matlagningsgemenskap och citylördag med desamma

… min coach Allas frågor som nycklar upp nya och hoppfulla perspektiv på livet

… våren! Äntligen är den här! Med det yrvakna solljuset, dofter av fuktig jord och multna löv som kommer fram under det bortsmältande snötäcket, fågelsång inklusive den förtrollande koltrastsången i skymningen och hackspettens ljudliga skafferirotande.

… nyskurade altanmöbler

… nya klarröda vårkappan och de lika röda vårskorna. Känner mig lätt, nästan dansant, på foten (på ett sedesamt sätt) när jag får byta curlingkängorna mot lätta vårskor. Och skyltningen på affären, som fick mig att plocka fram den vackra och ack så mjuka guldrosa schalen och matcha med den röda kappan.

… iakttagandet av earth hour med en käraste, fyra barn, fem tärningar och ett yatzyblock i skenet av levande ljus.

… den återuppvällande smärtan och sorgen över det som aldrig blev

… att få följa med och stötta mitt barn vid ett viktigt och efterlängtat möte

… inspiration och egentid med älsklingen på Älvsjömässans trädgårdsorgie

första lektionen på kulningskursen

stunderna av yutori – rymlighet – för att vänta in själen. Som idag på bänken utanför Älvsjömässan, där jag väntande in både själ och älsklingen med solen värmandes mitt ansikte.

nyheten om att första avsnittet av Myter och mysterier: Bibeln släpps 26 april! Wooopwooop – nedräkningen har börjat!

… tre månader av daglig meditation.

Vad ser du tillbaka på i den gångna veckan?

Tystnad och vanor

Funderade på att låta tystnad utgöra dagens inlägg. En rubrik, och så bara… inget.

Hjärnan är trött efter intensiva dagar med mycket resor och lite sömn. Halsen kliar på ett otäckt sätt också, och får mig att tänka på alla kommentarer på FB, i media och i utbytet med personer jag mött i veckan om ihärdiga influensor och förkylningar. Ingefäran och citronen väntar hemma på att bli till shot.

Nä. Trots fakta i föregående stycke vill jag ändå skriva några rader. Och jag slås av att viljan att få ihop de där raderna är ett uttryck för en av fyra vanor som jag faktiskt har lyckats hålla i och hålla ut med (om än bara 12 dagar i rad vad gäller just bloggandet) hittills det här året. Övriga är:

*Ambitionen att meditera varje dag. Och imorse gjorde jag min 82 dag i följd. Vissa dagar har det blivit fler än en gång. Andra dagar har jag slumrat till under meditationen. (Undrar om en blir så där snygg som figuren till vänster om mitt namn när en mediterat tillräckligt länge.)

*På söndag går jag i mål i ICA-klassikerns Vasalopp (om jag inte däckar i feber i helgen då, förstås). Det betyder att jag lyckats röra på mig regelbundet så att jag blir svettig (rejält svettig) minst en halvtimme ett par, tre gånger i veckan sedan jag drog igång utmaningen i mitten av februari.påväg

*Min Goodreads-läsutmaning om 26 böcker under året. Jag har avverkat 12 böcker, och är snart i mål med den 13e.

Funderar lite på vad det är som gör att dessa vanor etablerat sig. Som den obliger jag är, är en stor del av motivationen det att svara upp på yttre förväntningar på mig. Och i alla dessa fyra har jag andra personers förväntningar att svara upp mot – eller i alla fall mina bilder av andras förväntningar.

*Bloggen – ja, jag har ju sagt här att jag vill skriva dagligen under mitt femtionde levnadsår. Och den ambitionen blir ju implicit ett löfte till er, kära läsare.

*Meditationen – förutom att jag mediterar med stöd av Headspace det första jag gör när jag vaknar på morgonen och det är en anledning till att ligga kvar en l i t e n stund till i sängen, vet jag att jag har min Headspacebuddy Helenas ögon på mig.

*ICA-klassikern – min älskling hejar på och har utlovat en present när jag är i mål med hela klassikern. Det är motivation som heter duga!

*Goodreadsutmaningen – tja, den ligger där öppen på min profil för alla som mot förmodan skulle vara intresserade av att kolla hur det går för mig.

Funderar vidare på hur jag kan omsätta de triggers som etableringen av dessa vanor har haft i stöd för att ta mig an min mathållning. Och för framtiden, att hitta sätt att etablera andra vanor som jag kanske kommer vilja etablera. Som att ge tystnaden större utrymme i livet. Har du några tankar kring det?

 

Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Apropå ambitioner…

De dagliga 12 000 stegen är inte den enda ambitionen jag har för hösten. Inspiration, kreativitet och sug efter lärande är starkt nu hos mig. Jag är väl medveten – på något sätt känns det som att jag till och med kan säga djupare medveten  om att det är en tunn egg mellan goda ambitioner och överinspirationens utmattade efterdyningar. Men här är i alla fall några fler av mina höstambitioner, som gissningsvis också kommer att återspeglas delvis här på bloggen framöver:

  • Fortsätta att leverera högsta kvalitet och vidareutveckla ModigMinoz i några av de spännande riktningar som vi ser angelägna: Innovationsledning, Kollaborativ ekonomi, Social Innovation, Samskapande och lärande möten och utvecklingsprocesser, Design för samhällsutmaningar, Forsknings- och innovationspolitik bland annat. Inte minst genom att se och utveckla korsningarna mellan olika områden och fält.  Två kurser i facilitering och mötesteknik (där jag är elev) står på agendan, ett par konferenser och många roliga uppdrag väntar.
  • Njuta av och bidra till gemenskapen och skapandet i Stockholm City Voices, bland annat genom att träna sångteknik och lära mig repertoar och koreografi.
  • Blogga här så gott som dagligen. Träna på att skriva kortare inlägg med kortare produktionstid.
  • Skriva. Till, än så länge, under cover-projekt…
  • Läsa. Som Camilla på Triloger skriver:”Det mesta handlar om att något stilla alla Hur och Varför. Men jag vet inte, de blir bara fler och fler trots massiv läsning.” Min att läsa-lista på Goodreads bara växer, eftersom jag inte lider någon brist på frågor. Därmed lider jag inte heller av brist av idéer på böcker att läsa. Dessutom har jag efter #blogg100-utmaningen också konsekvent börjat använda Bloglovin’ och ska därför också doppa tårna i bloggosfären då och då.
  • Lyssna på poddar. Återkommer med prenumerationslistan i kommande inlägg. Samma anledning som läsandet – har frågor, söker nya perspektiv och samband.
  • Så har jag visst anmält mig till några MOOCs också – dvs onlinekurser. De flesta av dem är sådana som jag gått förut utan att avsluta (den stora utmaningen för MOOCs-fenomenet generellt, visar studier). Någon ska jag knyta ihop den här terminen, andra tar jag mig en bit längre på.
  • Fota, fota, fota! Och kolla in tips på nätet om både kameran och efterbehandling på sajter som Moderskeppet och Fotosidan. Vilken skillnad på förutsättningar att lära sig och hitta tips och trix idag jämfört med när vi köpte vår första systemkamera för typ 20 år sedan…
  • Laga god, övervägande delen grön mat från grunden (och fota den, hehe) – åtminstone på helgerna efter eget huvud. I veckorna har vi matkasse, som barnen mer än gärna lagar till på villkoret att de får välja matlagningssoundtracket.
  • Hänga med barnen och maken, gärna allihop på en gång, men också på tu man hand. Kanske genom att utforska Stockholms kulturliv och muséer, kanske genom att spela spel, filmkvällar, högläsning (jo, åttaåringen uppskattar det fortfarande. Döttrarna får något milt överseende i blicken när det kommer på tal.)
  • Leka sträng pianofröken till de av barnen som vill.
  • Möta släkt och vänner i fysiska livet eller per telefon/FB.
  • Headspacea och magträna dagligen.
  • Duscha orkidéerna minst en gång i månaden (jo, jag vet att de ska doppas en gång i veckan/var tionde dag enligt regelboken, men det är så meckigt. De verkar glada av att bäras in i duschen en dag varannan vecka eller i månaden och få en ljummen dusch, stå en stund i vattnet och sedan hällas av).
  • Ta digital helg.
  • Sitta i sköna läsfåtöljen och klia Busan under hakan och på huvudet, lyssna på åttaåringens bubblande skratt, 12- och 13-åringarnas gitarr-, ukulele- och pianoframsteg samt makens sångövningar. Och känna stor tacksamhet över livet.

Håhåjaja. Marissa Meyer, släng dig i väggen!

sport-659549_1920
Foto från https://pixabay.com/en/sport-athletics-high-jump-659549/ CC0 Public Domain

Söndagssummering 28 2016

Har blivit lätt dagvill under semestern. Till exempel har jag tappat bort min vana att ta digital helg. Men att det är söndag idag har jag iallafall fattat. Plockar därför upp min söndagssummeringsvana efter två veckors uppehåll (klapp på axeln där; att ha missat/avstått två gånger betyder inte att det inte är någon idé/att jag aldrig kommer klara av att fullfölja/att jag är totalt odisciplinerad eller misslyckad –  eller någon annan av alla grundlösa slutsatser som jag behängt mig själv med genom åren).

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.

Veckans glows

Att koppla av på Våjen, i systers och svågers sommarparadis.

IMG_2868

Resan med allmänna färdmedel till och från Sollefteå som var avkopplande och miljövänlig (när man nu som jag reste en eller bara två personer).

Fröjden att få se maken och döttrarna spela musikaliskt lustspel i Högbo.

Blommorna, mossan, gräset, dammarna, näckrosorna, husen och promenadvägarna i Högbo bruk.

IMG_3015

Att få avnjuta en av de absolut bästa hotellfrukostar jag upplevt, på Högbo Brukshotell. Från de dignande borden har jag hittat en ny favorit – en tallrik youghurt med deras bärblandning och nötter i honung är frukost för änglar!

Att hinna läsa, öva sång, körlåtar och kulning.

Att komma tillbaka till daglig headspacelunk och hyfsat daglig magträning.

Tid och umgänge med familj och släkt.

Veckans grows

Fortsätta att träna på att lyssna och vänta in.

Öka frekvensen i magträningen.

Öka frekvensen i kulningsövandet – så bra för stödet!

Vilka är dina glows and grows denna vecka?