Vem ger vi mandatet?

Vem ger jag mandatet att definiera vad som är rätt, riktigt och viktigt i mitt liv? Vem ger du detta mandat i ditt liv?

Frågan är i mitt fall retorisk. Efter att ha levt ett liv där ”vad andra ska tänka” ständigt har legat som undertext, och där mitt egenvärde har mätts i hur glada/ nöjda/ imponerade/ tacksamma/ bekräftande jag förmått människorna i min omgivning att bli, börjar jag nu på allvar närma mig en punkt i tillvaron där jag sträcker ut handen, greppar taget, plockar upp mandatet och placerar det där det hör hemma – hos mig själv.

Därmed inte sagt att jag tänker bli en bulldozer som kör över alla andra, blind och döv för andras behov och värderingar.

(Att den här kontrasten och behovet av förtydligande i denna riktning dyker upp i mina tankar blir för mig en symbol för hur svartvit och ensidig min underförstådda tolkning  av detta med jag-du-vibalans varit i alla år.)

Nej, jag fortsätter att träna mitt lyssnande och inkännande. Och jag känner en skakning på nedre däck som antyder att mitt erövrande av mandatet i mitt liv i själva verket kommer att öka min förmåga till att genuint och utan egenintresse lyssna till min medmänniskas behov, preferenser och förutsättningar. Jag kan lyssna mer öppet, utan potentiell stress, eftersom mitt egenvärde blir alltmer frikopplat från huruvida jag kan möta hens behov, svara upp mot hens preferenser och anpassa mig till hens förutsättningar.

Jag har länge intellektuellt förstått att förmågan att kunna relatera på ett sunt sätt till andra hänger ihop med min kraft att relatera på ett sunt sätt till mig själv. Nu börjar känslorna, tankarna och handlingarna komma ikapp, så att jag allt oftare i praktisk handling tillämpar min teoretiska kunskap om innebörden i det dubbla kärleksbudet.

And I feel good.

IMG_4316
”Nåja”, tänker Busan. ”Människan kan ju få tro att hon har mandatet i sitt liv. Jag vet ju vad som händer när jag sätter ner tassen.”

 

Tystnad och vanor

Funderade på att låta tystnad utgöra dagens inlägg. En rubrik, och så bara… inget.

Hjärnan är trött efter intensiva dagar med mycket resor och lite sömn. Halsen kliar på ett otäckt sätt också, och får mig att tänka på alla kommentarer på FB, i media och i utbytet med personer jag mött i veckan om ihärdiga influensor och förkylningar. Ingefäran och citronen väntar hemma på att bli till shot.

Nä. Trots fakta i föregående stycke vill jag ändå skriva några rader. Och jag slås av att viljan att få ihop de där raderna är ett uttryck för en av fyra vanor som jag faktiskt har lyckats hålla i och hålla ut med (om än bara 12 dagar i rad vad gäller just bloggandet) hittills det här året. Övriga är:

*Ambitionen att meditera varje dag. Och imorse gjorde jag min 82 dag i följd. Vissa dagar har det blivit fler än en gång. Andra dagar har jag slumrat till under meditationen. (Undrar om en blir så där snygg som figuren till vänster om mitt namn när en mediterat tillräckligt länge.)

*På söndag går jag i mål i ICA-klassikerns Vasalopp (om jag inte däckar i feber i helgen då, förstås). Det betyder att jag lyckats röra på mig regelbundet så att jag blir svettig (rejält svettig) minst en halvtimme ett par, tre gånger i veckan sedan jag drog igång utmaningen i mitten av februari.påväg

*Min Goodreads-läsutmaning om 26 böcker under året. Jag har avverkat 12 böcker, och är snart i mål med den 13e.

Funderar lite på vad det är som gör att dessa vanor etablerat sig. Som den obliger jag är, är en stor del av motivationen det att svara upp på yttre förväntningar på mig. Och i alla dessa fyra har jag andra personers förväntningar att svara upp mot – eller i alla fall mina bilder av andras förväntningar.

*Bloggen – ja, jag har ju sagt här att jag vill skriva dagligen under mitt femtionde levnadsår. Och den ambitionen blir ju implicit ett löfte till er, kära läsare.

*Meditationen – förutom att jag mediterar med stöd av Headspace det första jag gör när jag vaknar på morgonen och det är en anledning till att ligga kvar en l i t e n stund till i sängen, vet jag att jag har min Headspacebuddy Helenas ögon på mig.

*ICA-klassikern – min älskling hejar på och har utlovat en present när jag är i mål med hela klassikern. Det är motivation som heter duga!

*Goodreadsutmaningen – tja, den ligger där öppen på min profil för alla som mot förmodan skulle vara intresserade av att kolla hur det går för mig.

Funderar vidare på hur jag kan omsätta de triggers som etableringen av dessa vanor har haft i stöd för att ta mig an min mathållning. Och för framtiden, att hitta sätt att etablera andra vanor som jag kanske kommer vilja etablera. Som att ge tystnaden större utrymme i livet. Har du några tankar kring det?