Vem ger jag mandatet att definiera vad som är rätt, riktigt och viktigt i mitt liv? Vem ger du detta mandat i ditt liv?

Frågan är i mitt fall retorisk. Efter att ha levt ett liv där ”vad andra ska tänka” ständigt har legat som undertext, och där mitt egenvärde har mätts i hur glada/ nöjda/ imponerade/ tacksamma/ bekräftande jag förmått människorna i min omgivning att bli, börjar jag nu på allvar närma mig en punkt i tillvaron där jag sträcker ut handen, greppar taget, plockar upp mandatet och placerar det där det hör hemma – hos mig själv.

Därmed inte sagt att jag tänker bli en bulldozer som kör över alla andra, blind och döv för andras behov och värderingar.

(Att den här kontrasten och behovet av förtydligande i denna riktning dyker upp i mina tankar blir för mig en symbol för hur svartvit och ensidig min underförstådda tolkning  av detta med jag-du-vibalans varit i alla år.)

Nej, jag fortsätter att träna mitt lyssnande och inkännande. Och jag känner en skakning på nedre däck som antyder att mitt erövrande av mandatet i mitt liv i själva verket kommer att öka min förmåga till att genuint och utan egenintresse lyssna till min medmänniskas behov, preferenser och förutsättningar. Jag kan lyssna mer öppet, utan potentiell stress, eftersom mitt egenvärde blir alltmer frikopplat från huruvida jag kan möta hens behov, svara upp mot hens preferenser och anpassa mig till hens förutsättningar.

Jag har länge intellektuellt förstått att förmågan att kunna relatera på ett sunt sätt till andra hänger ihop med min kraft att relatera på ett sunt sätt till mig själv. Nu börjar känslorna, tankarna och handlingarna komma ikapp, så att jag allt oftare i praktisk handling tillämpar min teoretiska kunskap om innebörden i det dubbla kärleksbudet.

And I feel good.