Vem ger vi mandatet?

Vem ger jag mandatet att definiera vad som är rätt, riktigt och viktigt i mitt liv? Vem ger du detta mandat i ditt liv?

Frågan är i mitt fall retorisk. Efter att ha levt ett liv där ”vad andra ska tänka” ständigt har legat som undertext, och där mitt egenvärde har mätts i hur glada/ nöjda/ imponerade/ tacksamma/ bekräftande jag förmått människorna i min omgivning att bli, börjar jag nu på allvar närma mig en punkt i tillvaron där jag sträcker ut handen, greppar taget, plockar upp mandatet och placerar det där det hör hemma – hos mig själv.

Därmed inte sagt att jag tänker bli en bulldozer som kör över alla andra, blind och döv för andras behov och värderingar.

(Att den här kontrasten och behovet av förtydligande i denna riktning dyker upp i mina tankar blir för mig en symbol för hur svartvit och ensidig min underförstådda tolkning  av detta med jag-du-vibalans varit i alla år.)

Nej, jag fortsätter att träna mitt lyssnande och inkännande. Och jag känner en skakning på nedre däck som antyder att mitt erövrande av mandatet i mitt liv i själva verket kommer att öka min förmåga till att genuint och utan egenintresse lyssna till min medmänniskas behov, preferenser och förutsättningar. Jag kan lyssna mer öppet, utan potentiell stress, eftersom mitt egenvärde blir alltmer frikopplat från huruvida jag kan möta hens behov, svara upp mot hens preferenser och anpassa mig till hens förutsättningar.

Jag har länge intellektuellt förstått att förmågan att kunna relatera på ett sunt sätt till andra hänger ihop med min kraft att relatera på ett sunt sätt till mig själv. Nu börjar känslorna, tankarna och handlingarna komma ikapp, så att jag allt oftare i praktisk handling tillämpar min teoretiska kunskap om innebörden i det dubbla kärleksbudet.

And I feel good.

IMG_4316
”Nåja”, tänker Busan. ”Människan kan ju få tro att hon har mandatet i sitt liv. Jag vet ju vad som händer när jag sätter ner tassen.”

 

Vad jag behöver

Vad behöver jag? Vad är rimligt för mig att bära, ta, hantera? Vad är mitt heliga, det jag inte köpslår om?

Någonstans trodde jag att jag landat i en tydlighet för mig själv i dessa frågor. Som jag skrivit om tidigare, kände jag under våren och sommaren tydligt hur den 10-åriga process i att landa i mig själv, med självkänsla, självförtroende, självmedkänsla, samtidigt med empati och respekt för relationen till mina medmänniskor och hela baletten, liksom nått ett djup där jag aldrig varit tidigare.

När nu livet rörs upp totalt tappar jag också fotfästet i mig själv. Jag hör inte min egen röst. När jag får frågan: ”Men vad behöver du?” – så har jag, hör jag, inget svar.

Jag har alltid upplevt mig som en hyfsat smidig person (i sociala sammanhang vill säga, inte fysiska). Anpasslig, säger jag ibland.

Är jag så anpasslig och flexibel så att jag skadar mig själv? Att jag skadar de relationer, sammanhang och verksamheter jag finns i?

Har ett starkt fokus på att få saker och ting att flyta, att komma framåt, om än med små pyttesteg.

Dessutom vet jag att bakom ord och handlingar som sårar och som kan upplevas sätta käppar i hjulet finns oftast inte medvetna avsikter om att köra över, skada och kränka. Eller vet, jag har gjort det medvetna valet att utgå från att det är så. Onödigt då att lägga energi på min upplevelse, tänker jag.

Men uppenbart behöver jag bli tydligare på var mina gränser går. Bli mer vaksam på avståndet mellan min kraft och min ambition, mitt mål för vart jag vill/ska/måste.

Jag behöver fortsätta lära mig lyssna efter, söka, upptäcka, se och förstå mina behov. Behöver hitta orden, modet att kommunicera dem till andra människor. Behöver hitta min röst som på allvar, men med värme och kärlek talar om för mig själv vad jag behöver.

Hur har du hittat din röst, dina behov? Hur gör du när du lyssnar in dig själv?

on-now