Gränssättning för medkänsla

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion

Vem ger vi mandatet?

Vem ger jag mandatet att definiera vad som är rätt, riktigt och viktigt i mitt liv? Vem ger du detta mandat i ditt liv?

Frågan är i mitt fall retorisk. Efter att ha levt ett liv där ”vad andra ska tänka” ständigt har legat som undertext, och där mitt egenvärde har mätts i hur glada/ nöjda/ imponerade/ tacksamma/ bekräftande jag förmått människorna i min omgivning att bli, börjar jag nu på allvar närma mig en punkt i tillvaron där jag sträcker ut handen, greppar taget, plockar upp mandatet och placerar det där det hör hemma – hos mig själv.

Därmed inte sagt att jag tänker bli en bulldozer som kör över alla andra, blind och döv för andras behov och värderingar.

(Att den här kontrasten och behovet av förtydligande i denna riktning dyker upp i mina tankar blir för mig en symbol för hur svartvit och ensidig min underförstådda tolkning  av detta med jag-du-vibalans varit i alla år.)

Nej, jag fortsätter att träna mitt lyssnande och inkännande. Och jag känner en skakning på nedre däck som antyder att mitt erövrande av mandatet i mitt liv i själva verket kommer att öka min förmåga till att genuint och utan egenintresse lyssna till min medmänniskas behov, preferenser och förutsättningar. Jag kan lyssna mer öppet, utan potentiell stress, eftersom mitt egenvärde blir alltmer frikopplat från huruvida jag kan möta hens behov, svara upp mot hens preferenser och anpassa mig till hens förutsättningar.

Jag har länge intellektuellt förstått att förmågan att kunna relatera på ett sunt sätt till andra hänger ihop med min kraft att relatera på ett sunt sätt till mig själv. Nu börjar känslorna, tankarna och handlingarna komma ikapp, så att jag allt oftare i praktisk handling tillämpar min teoretiska kunskap om innebörden i det dubbla kärleksbudet.

And I feel good.

IMG_4316
”Nåja”, tänker Busan. ”Människan kan ju få tro att hon har mandatet i sitt liv. Jag vet ju vad som händer när jag sätter ner tassen.”