Brené Browns femte livsråd för ett helhjärtat liv lyder Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. 

Jag skrev om intuitionen häromdagen, och har gått och grunnat på det här inlägget om tilliten ett tag. Det engelska originalets rubrik är ”Cultivating intuition and trusting faith” (min kursiv). Funderar på om översättaren valde bort tro för att begreppet i det sekulära Sverige spontant ses som irrelevant eller till och med avstötande för många – eller i alla fall att det är en generell uppfattning att (religiös) tro ses som något som bara ett fåtal människor är berörda av?

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där en stark, personlig guds- och kristustro var en självklarhet. Med åren har en betydligt mer diffus tro valt mig. Brukar säga att jag tror att det finns många saker, fenomen och företeelser som vi ännu inte kan fånga in i vår föreställningsvärld och vårt språk med hjälp av de sätt som vi har att undersöka, mäta, förklara och förstå vår värld. Min hemsnickrade gudsbild handlar idag om att gud på något sätt är den sammanlagda energi som manifesteras i vårt, vad vi vet idag, cirka 13-14 miljarder år gamla universum, och som vi kan varsebli genom massa och ljus… Och gud förresten – jag blev oerhört lättad när jag blev påmind om (måste ha sovit på religionslektionerna) om att det finns religioner där det där med gud eller gudar inte spelar så stor roll…

Men tro är idag för mig mycket större än en fråga om gudsbild. Det handlar, precis som med intuitionen, om att vila i tilliten till något: jag kommer att landa helskinnad även efter nästa flygning, den återkoppling jag får ges med god vilja och inte av elakhet, det kommer att bli folk av mina barn, vårt företag kommer att fortsätta att utvecklas, jag kan göra skillnad för en bättre framtid…

Brené Brown beskriver tro så här i sin bok Våga vara operfekt:

Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.

Hon skriver också

Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa.

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet i podden On Being med författaren och krönikören Rebecca Solnit, som bland annat har skrivit om den styrka och sammanhållning som springer fram i samhällen som upplevt stora katastrofer. Och jag slogs av några formuleringar, som så tydligt knyter an till förmågan och valet att frigöra sig från behovet att veta säkert. Solnit talar dock inte om tro eller tillit, utan om hopp.

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Sårbarheten i att vara öppen för möjligheterna. Där trillade pusselbiten på plats, och jag förstod plötsligt varför översättaren valde tillit. Tillit är en tro som sätter sitt hopp till något, samtidigt som det är en tro som inte är absolut, utan sårbar, utlämnad, naken – som ett litet barns tillit till en förälder.

Ett annat Bréne Brown-citat handlar om just vikten av sårbarhet i tron, och känns extra angeläget att ha i åtanke i ett samhälle som i växande utsträckning präglas av extremism:

Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. If you’ve got all the answers, then don’t call what you do faith.

Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innertas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivit ut i mörket genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

I en värld där vi avkrävs snabba och säkra svar, blir uthängda och hudflängda om vi råkar ha eller tycka fel, samtidigt som paradoxalt nog kunskapsmängden och insikten om komplexiteten i våra samhällen aldrig har varit större, – vad krävs för att ha modet att välja att ge rum åt intuitionen och att förlita sig på tron?