Intuition är inte ett enda, bestämt sätt att få veta något – det är vår förmåga att ge plats åt ovissheten och vår vilja att lita på den kunskap vi har samlat på oss, bland annat genom våra instinkter, våra erfarenheter, vår tro och vårt förnuft.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 130

Det femte livsrådet för ett helhjärtat liv är Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. Tilliten tänker jag återkomma till i ett senare inlägg – ikväll dröjer jag vid intuitionen.

I första delen av mitt liv, inklusive under min studietid, såg jag mig som nästan uteslutande intuitiv. Jag avskydde seminarierna, då man förväntades analysera och flödigt lägga ut orden i argument för än det ena, än det andra. Hur jag ändå kom att söka en tjänst som analytiker när jag skulle ut i arbetslivet är fortfarande lite av en gåta för mig.

Min  förvåning var därför enorm, då resultatet av det färdighetstest som ingick i rekryteringen visade att jag hade en hög analytisk förmåga. Där och då började jag ana att livet inte var så svartvitt som jag omedvetet sett det som.

Ofta ställs intuition och analytisk förmåga i motsats till varandra på det sätt som jag själv gjorde som yngre. ”Kvinnligt” respektive ”manligt” tänkande, Venus och Mars, i förenklad version varandra uteslutande. Men som Brown framhåller är intuition i själva verket ”en sorts blixtsnabb, omedveten associationsövning, en sorts pussel som vi lägger i tankarna”.

Herbert A. Simon, ”nobelpristagare” i ekonomi, har skrivit att

It is a fallacy to contrast ”analytic” and inutive styles of management. Intution and judgement – at least good judgement – are simply analyses frozen into habit and into capacity for rapid response through recognition.

Simon, H.A. (1987), Making Management Decisions: The Role of Intuition and Emotion.  The Academy of Management Executive 1:1. sid. 64

”Analys som frusit till vana och förmåga till snabb respons genom igenkänning.” Så intimt sammanbunda kan man alltså se de två sätten att förhålla sig till problemlösning och beslut.

I mitt inlägg om våra gränssnitt mot omvärlden – tankarna, känslorna, fantasin, närvaron, insikten och handlingen – skrev jag ju bland annat om Rebecca Costas resonemang om betydelsen av Insikten för att hantera de komplexa problem och utmaningar som vårt samhälle står inför. Hon liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskriver hon som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm miljö och stämning för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – målar hon upp som ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. För mig ligger denna plötsliga insikt väldigt nära intuitionen.

Intuitionen handlar inte om att bara gå på känslorna i beslutsfattandet. Brown framhåller att intuitionens budskap mycket väl kan vara ”Hm. Här behövs mer fakta i målet.”.

I en värld där informationen i princip är oändlig, stöter vår tillit till intuitionen inte sällan på patrull. Brown skriver att människan ogillar osäkerhet och ovisshet, och i kombination med att alltfler försörjer sig – såväl ekonomiskt som självkänslomässigt – som experter utmanas vår tilltro till intuitionen i princip på daglig basis.

Jag brukar ibland beskriva mig som ”expertberoende”. Jag älskar fack- och uppslagsböcker, och i min iver att försöka se hela bilden (eller i alla fall större delar av den) jagar jag kompletterande fakta i timtal.

Tycker mig dock märka en skillnad på senare tid, där jag slappnar av och litar på – just det – min intuition i allt högre utsträckning. Min intuition säger mig att det kanske har  med åldern, och därmed mina samlade insikter och erfarenheter att göra (liksom att jag med åren ger allt mindre tyngd åt vad omvärlden eventuellt tycker och tänker om mig, mitt sätt att fatta beslut och, därmed också, mina beslut); det kan också kanske har det med mitt förhållandevis regelbundna och täta mediterande att göra. Tänker att min ökade acceptans för ovissheten också kan ha att göra med att jag i mitt jobb kommit att tillägna mig alltmer av designtänkandets principer och förhållningssätt. Och design handlar, som någon sagt, om att leda i ovisshet, om att våga påbörja en utforskande förändringsprocess utan att ha det nya läget helt klart för sig.

Precis som våra andra förmågor är förmågan till intuition något som går att träna upp, som Marie skriver om på bloggen Balance and Quality in Life, alternativt låta förtvina. Om du vill utforska din förmåga till intuition säger min intuition mig att ett vettigt första steg att börja vara uppmärksam på vad du gör när du känner att magen pratar med dig (inte på ett födo- eller bakterieutlöst språk då…). Tystar du ner och förtränger signalerna – om så, varför då? Lyssnar du in och agerar på budskapet – om så, vad säger det dig?