Om det där viktiga och riktiga

I söndagens inlägg skrev jag bland annat om att jag ”just nu lever mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig”. Vad är det då jag kommit fram till som är viktigt och riktigt för mig? 

Några av de farledmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv.
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Det var då en välsignad jul

Juldagskväll. Adventskalenderns alla bildliga luckor är avklarade. Julfirandet i princip likaså.

Min kloke älskade E skrev i vår chat på tema julfirande att

Julen betyder mer än bara solens eller Jesus födelse, det är tid för omtänksamhet, kärlek o frid.

En kan välja att se julfirandets traditioner och förväntningar som krav, måsten och bördor. Men en kan också välja att se dem som tillfällen att öva sig i just omtanke, kärlek och frid.

Omtanke – exempelvis i form av min julklappsurvalsprocess: jag tänker på människorna som jag ska ge klapparna till – vad tror jag att hen blir glad för, vad har hen sagt att hen behöver eller önskar sig? Ett av många bra sätt att vara uppmärksam på och omtänksam mot dem som är mig nära och kära. Året om, för jag lyssnar och noterar det kontinuerligt.

Kärlek – för att jag väljer att tillbringa tid med människor som jag vet att jag är betydelsefull för. Som jag vet sätter värde på att vara med mig. Människor som också betyder mycket för mig, och som jag värdesätter att få träffa. Som är en viktig del av det som är mitt sammanhang, det som gjort och gör mig till den jag är.

Frid. Mitt i ruschen och stressen. Faktiskt. Djupare i år än tidigare. För att jag valt och haft utrymme att ge mig hän i förberedelser och traditioner, oavsett om det gällt att klä granen, inhandling, resa eller matlagning.

Den heliga timmen mellan 15 och 16 på julafton tillbringade jag i köket. Nästan själv och med Kalle på TVn runt hörnet. Jag konstaterade att jag var så nöjd med att bara höra ljudspåret – jag såg ju ändå alla bilderna framför mig, inne i huvudet. Och jag var i flow – fram med rätter, lägga upp på fat, bränna vid och värma på.

Jag kunde valt att gå in i stress. Jag surfade på en våg av frid och fokus. Beslutet om att ge mig hän som gradvis växt fram i mig denna december bidrog säkert. (Tro inte att jag lyckats 100%; man vänder ju inte en oljetanker på en femöring direkt)

Förhoppningsvis har omtanke, kärlek och frid plats i våra liv året om. Men för mig är julen en alldeles extra magisk tid att öva sig i dem. (Ja, öva. De är ju som muskler – ju mer vi tränar på att känna dem, desto bättre blir vi. Det är iallafall min erfarenhet.)

Det är en tid som dessutom är en manifestation av mitt historiska sammanhang i form av traditioner som utvecklats under sekler, decennier eller år. Traditioner som inte behöver stå skrivna i sten – vi väljer att behålla dem som ger mening, lämna dem som förlorat den liksom att testa och forma nya embryon till traditioner som svarar mot dagens behov och önskningar.

Släkten följa släktens gång. Sällan står innebörden av den textraden så tydlig för mig som på jul. Inte längre som en tvångströja. Men som en rikedom och värme.

Omtanke, kärlek och frid. Det hoppas jag att du har fått uppleva denna jul. Från andra och från dig själv.

Jesusbarn minus 14 – fortsatt tacksamhet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

När jag var på skriv- och meditationskurs i våras mötte jag många nya alldeles unika och fantastiska personer. Tack vare sociala medier har flera av dem fortsatt att glädja mig med klokheter, funderingar och sin blotta existens. En av dessa personer är M, med en magisk berättartalang och ett stort, varmt hjärta. Hon har introducerat mig till författaren, poeten och skrivcoachen Victoria Erickson, som kan fånga livsfrågornas essenser i ett rasande vackert poetiskt språk som väcker djup genklang hos mig.

För att fortsätta på gårdagens tema om tacksamhet, liksom på temat från förra måndagen om livets inneboende dikotomier, väljer jag att som dagens inlägg dela Ericksons tankar för Thanksgiving.

Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)