Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck.
Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?
Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.
Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?
Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.
Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.
Och ändå.
Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.
Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.
Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?
Jag har också jättesvårt för tfnsamtal. Det är ngt med att man sällan kan vara bekvämt tyst i telefonen och jag har svårt för väder/vind-konversationer. Man förväntas ju liksom kallprata lite innan och efter man framför sitt ärende…
På jobbet är det numera bara mail eller chat, och också i det privata är det ju nu ok att bara messa. Tack och lov! De enda som blir sura för att jag aldrig ringer (och inte heller svarar särskilt ofta) är min familj… där tycker jag iofs att videochatten har gjort det bättre, då kan man dessutom låta barnen föra samtalet:)
Jag känner obehag – och är tacksam för att jag har haft s.k. Telefonsvarare med display aktiv i alla de år den funnits. Jag använder ofta telefonen för att avisera ett mail, som jag har eller skall skicka. Det svar – från dem, som jag har haft telefonkontakt med – som jag hatar är ”DET KOMMER JAG INTE IHÅG ATT JAG HAR SAGT”. När jag ibland måste svara lika dant själv hatat jag telefonen!!! Jag läser med viss tillfredställelse om dem som blivit lurade på både det ena och det andra efter telefon-samtal med okända uppringare. En fördel med att använda sitt mobil-telefon-nummer är att man kan blockera det uppringande numret. Det skulle man kunna göra med den vanliga telefonen också.
Hu, ja, den frustrationen känner jag mkt väl igen! Som tur är – för mig – gjorde jag mig av med fast telefon f ett par år sedan. Lättnad!
Problemet är att vi, som har dålig hörsel måste ha en förstärkare på den vanliga telefonen, vilket vi inte har till våra iPhone, som inte är så bra att telefonera med om man inte har öron-snäckorna isatta! Och – de är sällan tillgängliga när mobilen ringer 🙁