Prestationsbefriad

Hade inte riktigt hittat någon tydlig intention för denna måncykel som började förra tisdagen. Men så föll den på plats i gårdagens samtal med min coach Alla.

Utöver det som krävs av mig för försörjning testar jag att släppa jag alla prestationer, måsten och borden. Prestationsbefriad. En dag i taget. Med sikte på en månad.

Har ju en bra förebild i detta. Busan får visa vägen.

Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?

 

Jämförelsens träsk

perfect-948197_1920
Foto: jaychoi2770 @ Pixabay https://pixabay.com/sv/perfekt-liv-ofullkomlighet-street-948197/

Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.

När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.

Det är liksom hela jag som är fel.

Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.

Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.

Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.

Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.

(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))

Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.

Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.

Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!

Du vet väl om att du är värdefull.

Att du är viktig, här och nu.

Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull

för ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)

Dubbla budskap? – dag 28 i #blogg100

Kloka Marie K kommenterade på FB förrgårs inlägg om vårt förhållande till perfektionism. Hon pekade på den ångest  som skapas av de dubbla budskapen i ”du duger precis som du är” respektive ”det finns ingen gräns för hur bra du kan bli om du tror på och satsar på dig själv”. 

Jag håller definitivt med om att det kan uppfattas som dubbla budskap, i synnerhet som de två budskapen inte sällan vilar på en normativ underton: ”du SKA vara nöjd med dig själv som du är” respektive ”du SKA eftersträva ständig utveckling av dig själv, dina förmågor och potential”. 

Och för mig är det nog dessa ”ska, måste, borde” som är upphov till den gnagande känslan av orillräcklighet och – sett i ljuset av de till synes dubbla budskapen – villrådighet.

För när jag läste Maries kommentar slog det mig, efter igenkänningen, att det dubbla budskapet också kan vara en källa till stärkt självkänsla, egenvärde och självförtroende. 

”Du duger och är gränslöst värdefull precis som du är”. Vilken oerhört stark plattform att bygga sitt liv från! ”Precis som du är” – det innebär ju att såväl mina fel och brister som mina drömmar och min strävan efter utveckling duger. De är en del av mig, oändligt värdefulla. 

”Det finns ingen gräns för hur bra du kan bli”. Även om det för de flesta av oss är en sanning med viss modifikation, så är det ändå ett carte blanche för att ta våra drömmar, vår nyfikenhet på allvar och ge oss ut i ett lekfullt utforskande av vår kapacitet och våra intressen. Vi är i och för sig notoriskt oträffsäkra beträffande hur mycket jobb som behövs för att uppnå mer avlägsna mål – undrar just hur mycket jag skulle behöva kämpa för att åka skidor som Lindsey Vonn till exempel – men i förhållande till vad vi kan och gör idag finns det i princip alltid nya dimensioner och nivåer att utforska.

  Framåtlutning, stålkanter, knäböj, våga farten – utförsåkning är ett av de roligaste, och samtidigt mest frustrerande, områdena som jag utforskar. Idag var det som att åka i slush… 

Ångest eller bekraftande hopp? Utfallet av de dubbla budskapen avgörs för mig av om det är mitt egna genuina -det vill säga  fritt från ”ska, måste eller borde” – val att duga och utvecklas, eller om det är omvärldens röster som ekar mellan öronen.