Kloka Marie K kommenterade på FB förrgårs inlägg om vårt förhållande till perfektionism. Hon pekade på den ångest  som skapas av de dubbla budskapen i ”du duger precis som du är” respektive ”det finns ingen gräns för hur bra du kan bli om du tror på och satsar på dig själv”. 

Jag håller definitivt med om att det kan uppfattas som dubbla budskap, i synnerhet som de två budskapen inte sällan vilar på en normativ underton: ”du SKA vara nöjd med dig själv som du är” respektive ”du SKA eftersträva ständig utveckling av dig själv, dina förmågor och potential”. 

Och för mig är det nog dessa ”ska, måste, borde” som är upphov till den gnagande känslan av orillräcklighet och – sett i ljuset av de till synes dubbla budskapen – villrådighet.

För när jag läste Maries kommentar slog det mig, efter igenkänningen, att det dubbla budskapet också kan vara en källa till stärkt självkänsla, egenvärde och självförtroende. 

”Du duger och är gränslöst värdefull precis som du är”. Vilken oerhört stark plattform att bygga sitt liv från! ”Precis som du är” – det innebär ju att såväl mina fel och brister som mina drömmar och min strävan efter utveckling duger. De är en del av mig, oändligt värdefulla. 

”Det finns ingen gräns för hur bra du kan bli”. Även om det för de flesta av oss är en sanning med viss modifikation, så är det ändå ett carte blanche för att ta våra drömmar, vår nyfikenhet på allvar och ge oss ut i ett lekfullt utforskande av vår kapacitet och våra intressen. Vi är i och för sig notoriskt oträffsäkra beträffande hur mycket jobb som behövs för att uppnå mer avlägsna mål – undrar just hur mycket jag skulle behöva kämpa för att åka skidor som Lindsey Vonn till exempel – men i förhållande till vad vi kan och gör idag finns det i princip alltid nya dimensioner och nivåer att utforska.

  Framåtlutning, stålkanter, knäböj, våga farten – utförsåkning är ett av de roligaste, och samtidigt mest frustrerande, områdena som jag utforskar. Idag var det som att åka i slush… 

Ångest eller bekraftande hopp? Utfallet av de dubbla budskapen avgörs för mig av om det är mitt egna genuina -det vill säga  fritt från ”ska, måste eller borde” – val att duga och utvecklas, eller om det är omvärldens röster som ekar mellan öronen.