Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)

Ja, Karin, så rätt du hade

Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.

Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.

Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.

Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?

Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.

Jesusbarn minus 23 – Det är i mellanrummen det händer

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

I skrivandet av gårdagens inlägg om tystnad kom jag att tänka på något jag nyss läst i The Master and his Emissary av psykiatern och filosofen Iain McGilchrist. Boken handlar om hur skillnaderna mellan våra två hjärnhalvor har påverkat och påverkar vår kultur och vårt samhälle.

Music consists entirely of relations, ”betweenness”. The notes mean nothing in themselves: the tensions between the notes, and between notes and the silence with which they live in reciprocal indebtedness, are everything. Melody, harmony and rhythm each lie in the gaps, and yet the betweenness in only what it is because of the notes themselves. Actually the music is not just  in the gaps any more than it is just in the notes: it is in the whole that the notes and the silence make together. Each note becomes transformed by the context in which it lies.

(Musik består helt och hållet av relationer, ”mellanrumsskap”. Tonerna betyder ingenting i sig själva: spänningen mellan tonerna och mellan tonerna och tystnaden som den lever i ömsesidig tacksamhetsskuld till, betyder allt. Såväl melodi, harmoni som rytm uppstår i tomrummen, och ändå är mellanrumskapet bara vad det är på grund av just tonerna. I själva verket finns musiken inte bara i tomrummen mer än vad den finns bara i tonerna: det är i helheten som tonerna och tystnaden sammanfogas. Varje ton förvandlas av det sammanhang som den finns i. Min översättning)

Och som med musiken är det med oss människor, bortsett från att jag nog ändå vill hävda att varje människa faktiskt betyder något i sig själv. Men jag tänker så här: det är i spänningen mellan personerna och till allt det som omger oss av natur, kultur och struktur som vi och vårt gemensamma hela utvecklas, vare sig det är som kärlekspar, familj, vänkrets, arbetsplats eller samhälle. Typ så här: ”I själva verket finns växandet, utvecklingen, expansionen inte bara i relationer och strukturer mer än vad den finns i bara individerna: det är i helheten som människorna och och det som omger oss sammanfogas. Varje människa förvandlas av det sammanhang som hen finns i.”.

 

Lånat inlägg om att vara på väg eller växa – dag 45 i #blogg100

Idag lånar jag tankar från Helena. Hennes inlägg om att vara på väg kontra expansion, växande och rotande slog djupt an hos mig. Det finns de som menar att utveckling och rotande står i motsats till varandra. Helenas inlägg förstärkte min upplevelse av att det inte är så enkelt.

Min egen livsresa blir allt mer av just att växa, expandera och samtidigt rota mig i den jag är och vad som är viktigt för mig, i min potential när jag upptäcker och utmanar den, i varifrån jag kommer, i de sammanhang som jag är i och i de insikter och frågor som väcks i mig, allteftersom dag läggs till dag och årsringarna blir fler.

Ju mer rotad jag blir i mig själv, desto större blir min integritet. Och desto stadigare kan jag växa i samklang med de ständigt växlande omständigheterna.

 

Dubbla budskap? – dag 28 i #blogg100

Kloka Marie K kommenterade på FB förrgårs inlägg om vårt förhållande till perfektionism. Hon pekade på den ångest  som skapas av de dubbla budskapen i ”du duger precis som du är” respektive ”det finns ingen gräns för hur bra du kan bli om du tror på och satsar på dig själv”. 

Jag håller definitivt med om att det kan uppfattas som dubbla budskap, i synnerhet som de två budskapen inte sällan vilar på en normativ underton: ”du SKA vara nöjd med dig själv som du är” respektive ”du SKA eftersträva ständig utveckling av dig själv, dina förmågor och potential”. 

Och för mig är det nog dessa ”ska, måste, borde” som är upphov till den gnagande känslan av orillräcklighet och – sett i ljuset av de till synes dubbla budskapen – villrådighet.

För när jag läste Maries kommentar slog det mig, efter igenkänningen, att det dubbla budskapet också kan vara en källa till stärkt självkänsla, egenvärde och självförtroende. 

”Du duger och är gränslöst värdefull precis som du är”. Vilken oerhört stark plattform att bygga sitt liv från! ”Precis som du är” – det innebär ju att såväl mina fel och brister som mina drömmar och min strävan efter utveckling duger. De är en del av mig, oändligt värdefulla. 

”Det finns ingen gräns för hur bra du kan bli”. Även om det för de flesta av oss är en sanning med viss modifikation, så är det ändå ett carte blanche för att ta våra drömmar, vår nyfikenhet på allvar och ge oss ut i ett lekfullt utforskande av vår kapacitet och våra intressen. Vi är i och för sig notoriskt oträffsäkra beträffande hur mycket jobb som behövs för att uppnå mer avlägsna mål – undrar just hur mycket jag skulle behöva kämpa för att åka skidor som Lindsey Vonn till exempel – men i förhållande till vad vi kan och gör idag finns det i princip alltid nya dimensioner och nivåer att utforska.

  Framåtlutning, stålkanter, knäböj, våga farten – utförsåkning är ett av de roligaste, och samtidigt mest frustrerande, områdena som jag utforskar. Idag var det som att åka i slush… 

Ångest eller bekraftande hopp? Utfallet av de dubbla budskapen avgörs för mig av om det är mitt egna genuina -det vill säga  fritt från ”ska, måste eller borde” – val att duga och utvecklas, eller om det är omvärldens röster som ekar mellan öronen.