I vårt samtal igår delade vännen A och jag tankar kring våra årsord Öppet hjärta (mitt) och Disciplin (hennes). Eftersom det är början av ett nytt år och en ny termin är jag, som jag alltid är, fylld av ambitioner om att ta tag i (igen, som jag skrivit om här många gånger) träning, kost, planering och struktur. Och likafullt ser jag redan nu, efter fyra dagars arbete på hemmakontoret, hur svårt jag har att omsätta ambitionerna i praktiken. Hur lätt jag trillar dit på pepparkaksburken (som nu är slut, tack och lov).
Den främsta skillnaden mot hur jag hanterar detta idag, jämfört med tidigare i livet, är att jag slår och bankar på mig själv (bildligt talat bara!) i betydligt mindre utsträckning när jag avviker från den där ideala bilden som min hjärna målat upp av ”mitt nya liv”. Idag är det mer en öm smekning på kinden och ett ”Ok, vi får fundera på om ambitionen är för hög och vad du behöver för att ändå göra lite mer av det du vill”.
A och jag landade i att det finns olika sorters disciplin. Den där bankande disciplinen är för mig i hög grad en huvudets disciplin, där jag utgår från yttre direktiv och bilder av vad som är bra för mig. Den mer ömsinta disciplinen döpte vi till Det öppna hjärtats disciplin. Där jag visserligen kanske inledningsvis utgår från yttre signaler, men anpassar exekverandet till min inre dialog. Tack och lov domineras inte den enbart av prokrastinerarrösten, utan det finns också den där rösten som påminner om känslan av att flyga när jag går ut från gymmet, om lättheten i kroppen när jag valt att äta de där sakerna som inte bara triggar det snabba belöningssystemet i hjärnan genom höga nivåer av fett, socker och salt.
Det öppna hjärtats disciplin. Det får bli ett delområde av årsordets intention. Tack A för inspiration och insikt!
Tjoho! Det här var kul, tyckte knopp och kropp efter att ha introducerats till skivstångsträningens ädla konst.
