Triss i tacksamhet #1

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…

… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.

… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.

… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.

Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?

Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.

Återblick på en herrans massa veckor

Vart tog dagarna vägen? Eller snarare – vart tog orden på bloggen vägen? Under de senaste veckorna, som varit intensiva på så många plan, trängdes skrivglädjen helt enkelt undan. Många idéer har fötts i huvudet, men inga hittat vägen ut i etern. Sedan några dagar pirrar det dock lite lätt i skrivarfingrarna. Så vad passar då bättre än att mjukstarta med en återblick på de senaste veckornas anledningar till tacksamhet? Veckorna 16 till 21 (ja, nästan hela 21 i alla fall) har jag varit tacksam över…

  • ynnesten att få bo i en av världens vackraste städer.
  • människorna i mitt liv. Nya och gamla bekantskaper, familj och vänner, gör mig otroligt rik på glädje och sammanhang.
  • samtal, samtal, samtal. Om stort och smått, alldagligt och heligt.
  • arbetsglädjen som präglar mina vardagar genom angelägna uppdrag och kompetenta och härliga kollegor och kunder.
  • världens bästa barn. Johorå. Det är mina barn som är det. Så det så!
  • en femtioårsfest som blev precis som jag ville. En total egotripp som dessutom uppskattades av gästerna.
  • upplevelser av livemusik, både som utförare och åhörare. Sjungit, både Carmina Burana och en konsert med blandad musik på tema klimatet. Lyssnat på och dansat mig svettig till Blacknuss och Cotton Club.
  • nya insikter – igen – om vad jag vill och inte vill på relationsfronten.
  • att få se vänner hitta kärleken.
  • att få fira C:s konfirmation, och få uppleva den starka redovisning som hon och hennes konfakompisar utformat. Livet på allvar, sett genom tonårsögon, blir väldigt, väldigt nära.
  • fynden som samma C och jag gjorde till hennes garderob på Dramatens kostymutförsäljning.
  • bristande impulskontroll.
  • en magisk läsupplevelse i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Gudsbilder och offentlig förvaltning inom samma pärmar. Wow liksom!
  • vårens alla dofter, blommor, fåglasånger. Hänförelsens tid. Som ger mig multipla själsliga orgasmer.

Vad har du varit tacksam för på sistone?

Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine

Backspegel i tacksamhet och förundran 48

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ’n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent!