Återblick på en herrans massa veckor

Vart tog dagarna vägen? Eller snarare – vart tog orden på bloggen vägen? Under de senaste veckorna, som varit intensiva på så många plan, trängdes skrivglädjen helt enkelt undan. Många idéer har fötts i huvudet, men inga hittat vägen ut i etern. Sedan några dagar pirrar det dock lite lätt i skrivarfingrarna. Så vad passar då bättre än att mjukstarta med en återblick på de senaste veckornas anledningar till tacksamhet? Veckorna 16 till 21 (ja, nästan hela 21 i alla fall) har jag varit tacksam över…

  • ynnesten att få bo i en av världens vackraste städer.
  • människorna i mitt liv. Nya och gamla bekantskaper, familj och vänner, gör mig otroligt rik på glädje och sammanhang.
  • samtal, samtal, samtal. Om stort och smått, alldagligt och heligt.
  • arbetsglädjen som präglar mina vardagar genom angelägna uppdrag och kompetenta och härliga kollegor och kunder.
  • världens bästa barn. Johorå. Det är mina barn som är det. Så det så!
  • en femtioårsfest som blev precis som jag ville. En total egotripp som dessutom uppskattades av gästerna.
  • upplevelser av livemusik, både som utförare och åhörare. Sjungit, både Carmina Burana och en konsert med blandad musik på tema klimatet. Lyssnat på och dansat mig svettig till Blacknuss och Cotton Club.
  • nya insikter – igen – om vad jag vill och inte vill på relationsfronten.
  • att få se vänner hitta kärleken.
  • att få fira C:s konfirmation, och få uppleva den starka redovisning som hon och hennes konfakompisar utformat. Livet på allvar, sett genom tonårsögon, blir väldigt, väldigt nära.
  • fynden som samma C och jag gjorde till hennes garderob på Dramatens kostymutförsäljning.
  • bristande impulskontroll.
  • en magisk läsupplevelse i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Gudsbilder och offentlig förvaltning inom samma pärmar. Wow liksom!
  • vårens alla dofter, blommor, fåglasånger. Hänförelsens tid. Som ger mig multipla själsliga orgasmer.

Vad har du varit tacksam för på sistone?

Lek för livets skull

När jag läste Brené Browns ord om vikten att värna vilan och leken som jag citerade i min återblick i söndags var det som om det var första gången jag läste dem. Vilket ju är märkligt, eftersom jag både läst och bloggat om dem förut.

Nåja. Istället för att grotta ner mig i anledningar till denna minneslucka gör jag en liten recap, återanvänder och reflekterar lite över vad det betyder för mig idag. Jag tänker nu främst på den del som handlar om leken.

För visst är det väl sorgligt, ja, rent av problematiskt, att leken ofta anses som något barnsligt, något som man lägger av med som vuxen. När den i själva verket är viktig för vår hälsa och välbefinnande.

Det sjunde livsrådet för ett helhjärtat liv, som jag bloggade om 2016, lyder

Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

Brené Brown
  • Leken görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Leken är frivillig
  • Leken är lockande och attraktiv i sig själv
  • Leken är fri från tidspassning
  • Leken gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Leken ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Leken ger mersmak – leken föder lust till lek

Så sammanfattar lekforskaren Stuart Brown lekens essens. Och så sammanfattar jag några av mina favoritsysslor som jag ger och vill ge prioritet och utrymme i mitt liv.

Som kär lek – leken med en annan människa, nära och nakna. I urvarandet, sensualiteten och sexualiteten. Få saker slår den leken, få saker ger mig mer närvaro, mer energi, mer livskraft. Och definitivt mersmak!

Som musiken – att lyssna, utöva, ge mig hän i klanger, rytm och melodislingor. På konsert, hemma, promenad, i kör eller som åhörare. Att vara åhörare beskrivs ibland som en passiv aktivitet, som att konsumera musik. Men om jag på allvar låter mig vara fullt ut närvarande i åhörandet samskapar jag min upplevelse, leker fram den tillsammans med artisten. Inte alls särskilt passivt i min värld.

Som dans – ja, det är något jag leker alldeles för lite med. Men längtar efter att leka mer med. Hemmadiscon och dancewalks.

Som matlagning – ja, det kan faktiskt vara en lek under rätt förutsättningar. Har inte gett mig de förutsättningarna på länge dock.

Som goda samtal – ordens, tankens och intuitionens dans och musik med goda vänner. Nästan lika fantastiskt som kär lek!

Så ja, jag vill vara en lekande människa. På dessa och fler sätt. Homo Sapiens Ludens.

Vilka lekar leker du helst?

Vy över Globens scen där Florence and the machine spelade för ett folkhav som glimmade av lysande mobiler
I måndags lekte jag både musik och dans på konserten med Florence + The Machine

Backspegel i tacksamhet och förundran 48

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ’n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent! 

Diagnos: diskussionsfobi

Sh-t. Fjärilsont i magen. Det välbekanta pirret i armar och ben med känslan av att ha tappat lite i gravitation. Andningen som liksom stannar i bröstkorgen.

Ångest. Flyktpåslag av adrenalin. För en kommentar som jag valde att avge på FB i en fråga som jag känner starkt för. Med stor sympati och förståelse för författarens perspektiv denna gång. Men ändå med en delvis annan ståndpunkt. Eller kanske till och med bara en annan tyngdpunkt.

Fjärilarna, pirret, viktlösheten – ja, ångesten – kommer ofta när jag ger mig in i en diskussion eller debatt, inte minst i skriftlig form. Funderar över vad det är som triggar den här reaktionen hos mig. Vet ju de flesta av svaren sedan tidigare.

Breda, väl uppkörda motorvägar av att öppen konflikt inte är comme il faut. Att säga emot, ifrågasätta, var att bryta mot normen. Att ställa sig utanför gemenskapen och bli betraktad som lite eljest. Att förlora bekräftelse och i stället orsaka missnöje.

Trefiliga länsvägar av oräkneligt antal möten med kyligt rationellt argumenterande medförande återkommande upplevelser av tillkortakommande i logik eller kunskapsunderbyggnad.

År av professionell träning i att argumentera som agent för principals räkning. Där ett dåligt genomfört jobb visserligen inte kunde ha priset av en valförlust, vilket min utmattade hjärna var övertygad om skulle vara fallet 2006,  men där vinst och förlust i förhandlingar i folkstyrets tjänst på en ytterst liten marginal ändå stod på spel.

Jag har vid ett tillfälle fått höra att jag har ett ”närmast autistiskt förhållningssätt” till mina skriftliga ord (samma tillfälle som föranledde berättelsen i det länkade blogginlägget ovan om svaren på mina funderingar). Det var i en chat med en nyfunnen vänskap (inte längre vänskap tyvärr) där mina elaborerade och väl underbyggda, om än inte vattentäta svar (för några sådana finns inte i en fråga som till syvende och sist handlar om värderingar) kring privat vård och omsorg bemöttes med  argument som jag uppfattade som nivån ”du förklarar inte så jag begriper. Och även om jag begriper, och även om du visat att det exempel som jag baserar min argumentation på faktiskt var fake news, så är det för jävligt i alla fall”.

Jag undrar än idag vad hen menade med autistiskt förhållningssätt till orden. Det är sant att jag väljer mina ord med stor omsorg, investerar mycket av mig i ordval, tonalitet, meningsbyggnad, styckesindelningar. Det en älskar, vårdar en. Och jag älskar språket. När orden inte når fram blir jag frustrerad. Även om jag vet att kommunikation uppstår hos mottagaren, i dansen mellan sändare och mottagare. Det gör att kommunikation förutsätter viljan hos båda att delta i den dansen.  Här upplevde jag att den till största delen saknades. Var det min oförmåga att uppfatta den viljan och följa min diskussionspartners tankebanor som föranledde kommentaren? Jag undrar.

Nå, efter den erfarenheten bestämde jag mig i alla fall för att kliva av, hålla mig borta från det mesta av diskussioner. Inte minst i skriftlig form. Jag bestämde mig för att det inte var fel på mig när jag far illa av diskussioner. Jag bestämde mig för att hålla mig till samtal där öppenhet finns att tillsammans utforska de olika sidorna av en fråga. För jag har i grunden inga problem med att människor har andra värderingar, gör andra livsval, intar andra ståndpunkter än jag. Det är naturligt, spännande och gör världen så mycket större. (Självklart brister jag i med jämna mellanrum i förmågan att leva upp till intentionen om nyfiket utforskande av andras perspektiv.)

Men – jag ser att jag behöver och vill träna på att inte ta det personligt de gånger jag möts av motargument. Eller när jag inser att jag missat någon viktig aspekt.

Ta det personligt förresten. Vad innebär det? Klart det är personligt – det är ju min förmåga eller kunskap som inte rymmer hela sanningen. Och det är ju personligt. I synnerhet för en person som har en stark drivkraft mot allvetande… Jag blir makt- och värnlös, som jag konstaterade i samma blogginlägg som ovan.

Jag formulerar därför om tanken: jag behöver och vill träna på att komma ihåg och stå stadigt i vissheten att en person faktiskt inte behöver eller ens kan ha hela sanningen för att ha rätten att göra sin åsikt och röst hörd. Jag behöver inte, kan inte, ha hela bilden. Jag vet, och behöver påminna mig om, att jag ändå har jag rätten att pröva mina tankar, dela min bild av verkligheten. Och när jag har fel (i frågor där rätt och fel är giltiga grunder), eller om jag missat eller faktiskt inte köper någon annans argument eller perspektiv, så minskar inte det värdet av mig som människa. Inte heller förtar det värdet av mina åsikter, erfarenheter eller kunskap.

När jag skriver dessa ord lugnar sig faktiskt fjärilarna i magen lite. Andningen sjunker ner i kroppen. Markkontakten kommer tillbaka.

Jag kommer fortsätta att vara sparsam med diskuterandet. Hålla mig till samtalen. Med andra och i mitt eget huvud. Men jag börjar nu betrakta det som en möjlighet till expansion om jag ändå dristar mig till att doppa tån då och då i argumenterandets konst. En form av exponering för att bota min diskussionsfobi. Eller ”bli-avslöjad-som-mindre-vetande-och-därmed-förlöjligad-och-utstött-fobin” som det i grunden ju handlar om.

Min evighetskalender i köksfönstret har en för dagen mycket passande bild. Är jag beredd att ta en promenad till din sida och betrakta världen från ditt håll? Är du villig att komma över till min sida ett tag för att försöka förstå vad jag pratar om? Världen blir större då. För oss båda.

IMG_5683

Backspegel i tacksamhet och förundran 45

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 45:e  tänker jag bland annat på…

… upplevelsen när frågetecken rätas ut till utropstecken genom samskapande med grymma kollegor.

… första mötet med mitt livs första fokusperson i rollen som coach.

… novembergrått. Dimma som sveper in staden i ett lätt melankoliskt lugn.

… doftljus. Med mina dofter – av brinnande ved, fuktig skog. Men också energigivande verbena.

… att få bli bjuden på middag två gånger samma vecka.

… att få bjuda fina grannen M på spontanlunch. Både Busan och jag gladdes.

… vänskap.

… samtal.

… kyssar. Mjuka. Långa. Lätta. Heta. Jorosåatt-ä. Få saker är bättre.

… att köra nybil. Sunfleet ger en såna glada överraskningar ibland (nej, inlägget är inte sponsrat).

… att känna urkraften bryta fram vid entrainment hos bästa Therese på e-bar.

… att dansa loss i köket med mig själv.

… att bli påmind om en gammal goding som jag glömt bort, men verkligen gillat och gillar fortfarande: Doobie brothers med Michael McDonald (väl) och What A Fool Believes. Riktigt, riktigt härligt slickt sound.

… mitt duntäcke. Bra livskvalitetshöjare i november.

… skumbad med skumpa (faktiskt också det alldeles själv). En annan bra livskvalitethöjare.

… den varma smaken av garam masala, kompletterad med en lätt brytning av apelsin i linsgryta.

… att baka eget matbröd igen.

Vad har väckt din tacksamhet, din förundran denna vecka?