Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?