Konfererandes – dag 36 i #blogg100

Vaknar upp på hotellet i Åre, där jag delar en 8-bäddslägenhet med 7 andra damer/kvinnor/tjejer. Flera av mina rumskamrater har jag aldrig träffat tidigare, och det är en märklig känsla att snabbt slungas in i den intimitet som det innebär att dela rum och badrum.

Ska tillbringa två dagar på konferens, med nya och gamla bekantskaper. Jag har börjat komma till insikt om att för mig, som alltmer börjar att definiera mig som en extrovert introvert, är detta både oerhört stimulerande och krävande på samma gång.

121TS1XNO5Väljer att fokusera på det livgivande i att mötas, uppdatera och uppdateras, lära känna nya personer och sammanhang. Ska se till att komma ihåg att gå undan, om så bara mentalt, i korta stunder för att hämta andan och låta energin komma upp till ytan igen.

Människors möte 

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

~ Hjalmar Gullberg ( 1898-1961 )

Foto: Alex Holt @ https://stocksnap.io/photo/121TS1XNO5

 

Och dagarna rusar förbi… – #blogg100 20/100

calendar
Foto: dafnecholet @ Flickr CC BY 2.0

Wow, tänk att jag lyckats hålla i 20 dagar av utmaningen. Det är en femtedel, 20%. Kommer att tänka på Paretoprincipen, den om att 20 procent av orsakerna står för 80% av verkan (enligt Wikipedia), och undrar över vad Pareto innebär tillämpat på min blogg. Har jag fått 80% av de nya läsare som jag kommer att få via utmaningen redan, eller har jag skapat 80% av den totala klokskap som jag kommer att trycka ur mig i dessa första 20 inlägg? Hoppas verkligen inte på det senare, för då lär jag väl tappa 100% av er läsare snabbare än jag hinner säga Pareto.

Det sägs att det tar 21 dagar att etablera en vana. Läste i och för sig en artikel efter nyår om att ”vanebildningsperioden” var olika lång beroende på hur stor eller jobbig förändring man vill göra (hittar inte igen den nu för länkning 🙁 ) . Kan tyvärr inte säga att jag är i närheten av att skriva blogginlägg på rutin än, men även det är kanske lika bra?!

Har känt intensivt de senaste dagarna att livet rusar lite för fort förbi. Kanske beror det på att jag har extra låga energinivåer efter infektionerna och vintermörket. Men jag känner just nu ett stort behov av att framförallt möta mina barn mycket mer än vad jag gjort på länge, fast i ekorrhjulet av matlagning, disk, tvätt, städ (nåja), träning, kvällsjobb och nu dessutom bloggande.

”Men be dem om hjälp att laga maten tillsammans” kanske någon säger. Jo, det har jag försökt – fina scheman med vem som lagar vad tillsammans med vilken förälder när. På något sätt slutar det i alla fall med att alla tre vill vara med ute i köket (kul att veta att man är så attraktiv) – och det funkar bara inte!

Håhåjaja, även denna ambition har jag brottats med i många omgångar. Omställningen till att tänka normalläge ”halvfullt glas” gäller givetvis även här, liksom att jag behöver forma strategier i förväg för att hitta tillbaka till önskat läge efter de ofrånkomliga dipparna av jobb, vardagsstök eller andra  ofrånkomliga distraktioner.

Hur gör du för att freda tiden att möta dem som du värdesätter högst i ditt liv?