Precis så är det som i rubriken. Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets ord och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.

…

Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

https://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-du-kan-borja-med-att-fraga-dig-sjalv/?forceScript=1&variantType=large

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Stig Dagerman

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Inte för att denna kärlek behöver stanna vid landets gränser. Men för att just idag så vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.