Happy nationaldag 2019!

Precis så är det som i rubriken. Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets ord och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

https://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-du-kan-borja-med-att-fraga-dig-sjalv/?forceScript=1&variantType=large

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Stig Dagerman

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Inte för att denna kärlek behöver stanna vid landets gränser. Men för att just idag så vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Återkommande – dag 97 i #blogg100

Detta skrivs den 6 juni, Sveriges nationaldag, 2016.  Mellan 1916 och 1982 var det Svenska flaggans dag (vilket det fortfarande är). Dagen firas till minne av flera olika konstitutionella milstolpar i vårt lands historia:

  • Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs, Kalmarunionen därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
  • Hertig Karl (den blivande Karl XIII) skrev under 1809 års regeringsform.
  • Sveriges riksdag 1973 tog första beslutet om 1974 års regeringsform.

sweden-916799_1920

I min familj har vi inga särskilda traditioner kring dagen. Jo förresten, jag har en: jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika efter Husbykravallerna 2013, mitt nationaldagsevangelium.

När vi hade hus, hade jag en idé om att gå ut vid 9-snåret med fasadflaggan i högsta hugg och sätta den på plats samtidigt som  ”Flamma stolt” med Orphei Drängar spelades på högsta volym för hela grannskapet. Idén blev verklighet ett par år också.

Nuförtiden blir det, om något, utflykt till något av de förarrangerade firandena med picnickorgen packad. För något år sedan firade vi med Operan i Haga; i år var det Kulturskolan i Rålambshovsparken som fick stå för kalaset, eftersom 11-åringen framförde en snabbrepris av årets musikaluppsättning Aristocats.

Oavsett deltagande i firandet eller ej, är det en dag som passar som hand i handske för att skriva något om det återkommande i våra liv.

För varje år som går upplever jag årstidernas gång allt tydligare. Jag försöker också stanna upp och ta in skedena djupare. Första snödroppen, första koltrastsången, första magnoliablomman, häggen, syrénen… De ljusa juninätterna, de fåtalet (?) gassande, tryckande varma dagarna då luften står stilla i väntan på urladdningen, badstränderna, augustimånen. Lövens skiftningar från grönt till rött och brunt. Oktober- och novembermånaderna då träden kläds av. Adventsljusen och julsångerna. Skiddagarna och snögloppet.

Det är något med den cykliska tiden som liksom gnuggas djupare in i mig för varje år som går.

Det har blivit påtagligt i mitt firande av digital helg sedan ett antal veckor. Under 24 timmar varje vecka skapar jag rymd i min relation till omvärlden som jag tar in den genom internet och alla digitala redskap. Och den digitala helgen har snabbt blivit en hörnsten i mitt liv som jag ser fram emot – både att lägga undan dator och telefon, och att sedan plocka fram dem igen, med vår relation satt i lite större perspektiv än vad vi hamnar i på daglig basis (ja, jag talar om datorn, telefonen och iPaden som vore de nästan personer. Och de är de på sätt och vis, arbetskamrater som gör det möjligt att skapa, lära och kommunicera).

Jag associerar till Tomas Sjödins reflektioner om de judiska stränga reglerna för sabbaten, som han skriver om i Det händer när du vilar. Han reflekterar över upplevelsen att ”stränga regler ger avspända människor”. Hm, lagom stränga är nog bäst tänker jag, när tanken gör ett skutt till nidbilden av brittiska internatskolor och andra regeltyngda miljöer. Kanske är det just det att det är stränga regler för en begränsad, men återkommande period som är nyckeln?

Tomas Sjödin skriver vidare om betydelsen av det återkommande. Han utgår från växtens resa från frö till planta, och han stannar vid vikten av väntan och till och med monotoni, vilket förr eller senare tenderar att dyka upp i det återkommande, för att de osynliga rottrådarna ska hinna med att utvecklas i lugn och ro. Det är en grundförutsättning för långsiktigt hållbart växande.

Utöver min digitala helg provar jag den här månaden för första gången en annan ritual, som Tess har tipsat mig om. I takt med månens faser under en måncykel väljer jag, utvecklar jag och förankrar jag en intention i mitt liv. Det här gör jag inte för att jag skulle tro att det är något magiskt med månens kraft, utan för att måncykeln är en naturlig cykel för växande och vila.

Det blir som med andningscykeln, som jag tidigare skrivit om. Ta in, ge ut, vila. Ta in, ge ut, vila. Så länge i mitt liv har jag tagit in och gett ut utan vila. Den här våren har jag på allvar insett vikten av vilan.

En intention är ett eller flera ord, som kondenserar någon aspekt av mitt liv och sammanhang som jag vill sätta extra fokus på i reflektion och handling. Denna min första måncykel är min intention ”Vardag”. Jag tror att det handlar om att fortsätta utforska och etablera de dagliga rutiner som jag lärt mig att uppskatta värdet av: meditation och kort workout+stretch.

Har du några återkommande hållpunkter i ditt liv, som hjälper dig i ditt växande och i din vila?