Ju äldre en blir, desto stelare blir en. Det vill säga, om en inte gör något för att mota olle i grind.
Motandet har jag nu börjat testa som en daglig vana. Ja, just det, testa. Jag har för ovanlighetens skull inte föresatt mig att ”nu ska jag stretcha varje dag i resten av mitt liv” på det sätt som jag vanligtvis gjort när jag börjat en ny vana under gångna år.
Nej, jag testar en dag i taget. Fem minuters stretching av kroppen i ett litet nybörjarprogram från Sworkit, den träningsapp jag använder för tillfället. Enligt den filosofi som jag skrev om i början av april: den att leva experimenterande, leva lärande.
Så här långt har det blivit sju dagar i rad. Än så länge får jag feed-backen från kropp och knopp att testet ska fortsätta – det är såååå skönt att sträcka ut att min inre röst ropar på mig om jag glömmer bort det. Hälsoglädje både idag och imorgon liksom!
Min främsta förebild och inspiration i smidighet – Busan the cat.
Kväll på hotell mellan två jobbdagar på annan ort. På hotellet finns gym. Med crosstrainer.
Och 30 minuter på crosstrainern ger mig 5 km i ICA-klassikerns Vasaloppsmoment.
Så nu är jag uppe i 55 km, någonstans mellan kontrollerna i Evertsberg (47 km) och Oxberg (62 km). I mål måste jag vara senast nästa söndag, den 18 mars. Återstår 7 halvtimmar på crosstrainern eller lite drygt 11 halvtimmars stavgång. Eller en mix. Det fixar jag!
Den sortens motivation som ICA-klassikern ger mig för att få mig att träna regelbundet, är den starkaste jag upplevt hittills i livet. Med viss förstärkning av att älsklingen utlovat present när jag avverkat hela klassikern…
Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den femte veckan hann bli den sjätte innan veckans backspegel blev publicerad. Årets femte vecka såg jag bland annat tillbaka på…
… gåvan att få ha tagit emot ett djupt förtroende.
… värmen från körsystrarna i Stockholm City Voices, de numera före detta körsystrarna, när jag tittade in på kören för att lämna tillbaka kläder och skor. Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara en del av er, och kommer att försöka stötta som ambassadör och volontär alltefter behov.
… middagen med väninnorna P och S från gymnasietiden. Samma starka vänskapsband, fast några år senare. Dessutom med gudagod bouillabaisse och vin.
… den goa känslan av att stå upp för mina behov och prioriteringar – främst i relation till mig själv. En alltmer grundad känsla av att ta mig själv på allvar, att mina behov och lustar är högst värda att ta på allvar.
… den sköna söndagspromenaden i Ågesta med älsklingen. Vinternaturen bjöd på frusen skönhet.
… premiärbesöket på det lokala gymmet. Gött att köra igenom kroppen på crosstrainer och i maskinerna. (OBS! Bilden visar bara första omgången crosstrainer)
… glädjen över att kunna göra en powerpointpresentation och använda egentagna bilder till 100% som bakgrunder. Bilder som jag känner stolthet över.
En ”obliger” motiveras och formar nya vanor genom yttre motivation, enligt Rubin. Därför har jag bestämt mig för att använda mig av den bästa av läsarkretsar för att upprätthålla fokus på mitt årsord, min intention om ett 2018 fyllt av hälsoglädje.
Det bar emot inledningsvis. Varför ska jag behöva ta hjälp av andra för att fullgöra mina ambitioner och förväntningar på mig själv? Varför ska någon vilja läsa ännu flera inlägg om att börja om och om mikrosteg som kanske ändå avstannar efter tid?
Sen bestämde jag mig för att ni läsare är vuxna nog att hoppa över inlägg som ni inte är intresserade av. Och att några kanske kan få uppmuntran eller inspiration av att följa mina vedermödor på temat.
Så – here we go. Så här har mina första fyra dagar med hälsoglädje som tema timat.
För min fysiska hälsa har jag gjort följande:
Jag har promenerat till pendeltåget varje dag. I tisdags tog jag till och med en lunchpromenad. (Promenader is da shit. Visserligen ska jag börja löpträna så småningom när jag blivit lite lättare, men grunden i vardagsmotionen kommer alltid vara promenaden.) En dag gick jag också hem från pendeltåget, vilket ska vara min regel.
Jag har antagit min nuvarande favoritträningsapp Sworkits januariutmaning och börjat varje dag med 5 minuters enkelt fyspass. Även en lång färd…
Jag har skippat frukostmackan till förmån för yoghurt och hallon. Imorse lyxade jag till det med granatäpplekärnor som add-on.
I tisdagskväll när jag befann mig mitt i projektet ”Plocka ihop julen” slog en förlamande trötthet till. ”En får gå och lägga sig när klockan är nio” tänkte jag, och kröp till kojs. När jag satte på den podd som jag tänkte skulle vagga mig till ro, såg jag att klockan i själva verket var åtta… ”Well, lyssna på kroppen var det jag skulle göra” sa jag till mig och somnade bums när en kvart av podden gått. Vaknade sedan vid fem, pigg och utvilad efter dryga åtta timmars sömn. Ljuvligt.
För min psykiska hälsa har jag plockat upp mitt Headspaceande igen. Det är verkligen en lysande bra app!
Min sociala hälsa gynnas varje dag av att gå till kontoret och det fantastiska gäng av kollegor som finns där. Dessutom hade jag glädjen att få tillbringa gårdagskvällen tillsammans med kära väninnan P, och eftermiddagen idag med min chef och vän EK. Och givetvis gör min käraste Es och min ständigt pågående messengerchat att min upplevelse av tillhörighet, gemenskap, att få vara älskad och efterlängtad, liksom att få älska och längta efter kontinuerligt fördjupas och förankras. Och ikväll kommer barnen till mig igen!
På det hela taget en bra start på året av hälsoglädje! Just ja, jag har visst signat mig för medlemsskap i det lokala gymmet också. Men det räknar jag inte till punkterna ovan än; för det krävs att jag faktiskt går dit också…
Dagens planer på promenad i solsken gick om intet idag av olika anledningar. Hjärnan blev dock inställd på promenad i morse, när jag hastade från tunnelbanan till kontoret imorse och morgonsolen badade den blå himlen och staden i sina, vid det här laget sällsynta, strålar.
Det fick bli en promenad i kvällsmörket istället, som en dos ångestdämpade (funkar otroligt bra och bara positiva biverkningar). Det har sina fördelar – jag är ensam nog på gatorna (men inte så ensam att jag känner mig otrygg) för att ge mig hän i en dancewalk. En dag är jag kanske så trygg i mig själv att jag dancewalkar ensam på ljusan dag, mitt bland massa folk. Än så länge behöver jag sällskap av fler för att dansa gatan fram med musik i lurarna.
Dansade mig bland annat upp till Fjällgatan och en magisk vy över ett upplyst Stockholm
Jag har skrivit om dancewalk tidigare. I lurarna i kväll fanns bland annat de här låtarna. Om du också vill prova, i skydd av mörket eller på ljusa dagen, är de bra att börja med!
En ”obliger” motiveras och formar nya vanor genom yttre motivation, enligt Rubin. Därför har jag bestämt mig för att använda mig av den bästa av läsarkretsar för att upprätthålla fokus på mitt årsord, min intention om ett 2018 fyllt av 