De senaste dagarna har jag umgåtts i trevligt sällskap. Mig själv.

Det har varit dagar då jag återtagit och återupptäckt förtjusningen i att bara vara själv. Något som jag alltid haft stort behov av, men som jag i många och långa perioder satt alldeles för mycket på undantag. Föranlett av såväl plikt som lust.

Förtjusningen och det sköna lugnet har visserligen i stunder under de här dagarna haft högljutt sällskap av rastlöshet och känslor av ensamhet, ja, till och med lite av gnällig övergivenhet. Tack och lov har jag inte varit helt isolerad; telefonsamtal med nära och kära, liksom ett mysigt balkonghäng med grannarna M och M idag vid lunch, har gjort att min mentala hälsa fortfarande är i gott skick.

Jag har strosat och powerwalkat. Jag har lyssnat på massa podd och massa musik. Jag har lagat god mat. Jag har tagit en fotosafari. Jag har läst. Jag har suttit på klipporna och tittat på båtar, fåglar och folk. Jag har röjt i ett par skåp. Jag har kollat på ett avsnitt av en serie. Jag har klappat Busan. Jag har mediterat. Jag har jobbat. Jag har till och med sjungit till eget pianoackompanjemang. Jag har tagit siesta. Allt i mitt eget tempo. Efter eget huvud och kropp. Jag har blivit påmind om hur bra jag mår av att hänga med mig själv.

Nu är mitt bootcamp slut. Imorgon kommer barnen för de kommande tre veckorna plus.

För att jag inte ska köra vilse i inloppet till hemmahamnen i mig själv som jag hittat, behöver och vill jag avsätta tid för att hänga mer med mig själv. Se ensamhets- och övergivenhetskänslorna i vitögat och säga: ”mig skrämmer ni inte”. Tar med mig ambitionen och längtan inför hösten.

När man tränat hårt ska man belöna sig. Så det har jag gjort ikväll. På egen hand har jag njutit Sommarstockholm med rosé och grekisk sallad på Loopen, med pastis som sig bör i sommarhettan på Boule bar. Som ackompanjemang till essäer om politisk filosofi. #barapåegenhand.