Rädd för att du försvinner – adventskalender 2019 #9

Oftast har jag tigit. Knutit handen i fickan. Hållit tand för tunga. Ja, alla talesätt som finns har jag levt upp till istället för att ge obekväm återkoppling (eller i alla fall sån återkoppling som jag tror är negativ på något sätt för mottagaren), inklusive den återkoppling om mina gränser som ett nej innebär. Sån läskig återkoppling har jag undanhållit från kollegor, från vänner och från nära och kära.

För att jag har varit rädd att såra. Och, vilket jag fått syn på genom mitt internetdejtande, också rädd för därigenom att bli övergiven, bortvald. Lämnad. Sedd på med negativa ögon.

Det kan ju vara förståeligt när det är i relation till människor som jag känt länge. Men när det är en person jag aldrig ens träffat och kanske inte ens har så mycket gemensamt med – då känns det märkligt och faktiskt orimligt att samma reaktion slår till. Och det är där i orimligheten som jag fått syn på de underliggande orsakerna.

Jag fick gåvan att ge obekväm återkoppling till en kollega idag. Den var obekväm för mig att ge, och skulle nog för mig ha varit obekväm att få. (Nästan lika svårt som att ge återkoppling har jag att ta emot. Tränar på båda.)

Det var en gåva på många sätt. Men kanske framförallt för att hen tog emot den på det sätt hen gjorde. Det stärkte mig i insikten om betydelsen av att få återkoppling och byggde erfarenhet och mod till nästa gång.

Vilka är dina bästa tips för att ge och få återkoppling? Känner du igen dig i mina upplevelser och rädslor kring återkoppling? Hur har du hanterat dem i så fall?

Tydlighet är snällhet, som själsöstra Helena brukar säga.

Hårdträning i ”All by myself”

De senaste dagarna har jag umgåtts i trevligt sällskap. Mig själv.

Det har varit dagar då jag återtagit och återupptäckt förtjusningen i att bara vara själv. Något som jag alltid haft stort behov av, men som jag i många och långa perioder satt alldeles för mycket på undantag. Föranlett av såväl plikt som lust.

Förtjusningen och det sköna lugnet har visserligen i stunder under de här dagarna haft högljutt sällskap av rastlöshet och känslor av ensamhet, ja, till och med lite av gnällig övergivenhet. Tack och lov har jag inte varit helt isolerad; telefonsamtal med nära och kära, liksom ett mysigt balkonghäng med grannarna M och M idag vid lunch, har gjort att min mentala hälsa fortfarande är i gott skick.

Jag har strosat och powerwalkat. Jag har lyssnat på massa podd och massa musik. Jag har lagat god mat. Jag har tagit en fotosafari. Jag har läst. Jag har suttit på klipporna och tittat på båtar, fåglar och folk. Jag har röjt i ett par skåp. Jag har kollat på ett avsnitt av en serie. Jag har klappat Busan. Jag har mediterat. Jag har jobbat. Jag har till och med sjungit till eget pianoackompanjemang. Jag har tagit siesta. Allt i mitt eget tempo. Efter eget huvud och kropp. Jag har blivit påmind om hur bra jag mår av att hänga med mig själv.

Nu är mitt bootcamp slut. Imorgon kommer barnen för de kommande tre veckorna plus.

För att jag inte ska köra vilse i inloppet till hemmahamnen i mig själv som jag hittat, behöver och vill jag avsätta tid för att hänga mer med mig själv. Se ensamhets- och övergivenhetskänslorna i vitögat och säga: ”mig skrämmer ni inte”. Tar med mig ambitionen och längtan inför hösten.

När man tränat hårt ska man belöna sig. Så det har jag gjort ikväll. På egen hand har jag njutit Sommarstockholm med rosé och grekisk sallad på Loopen, med pastis som sig bör i sommarhettan på Boule bar. Som ackompanjemang till essäer om politisk filosofi. #barapåegenhand.