Hårdträning i ”All by myself”

De senaste dagarna har jag umgåtts i trevligt sällskap. Mig själv.

Det har varit dagar då jag återtagit och återupptäckt förtjusningen i att bara vara själv. Något som jag alltid haft stort behov av, men som jag i många och långa perioder satt alldeles för mycket på undantag. Föranlett av såväl plikt som lust.

Förtjusningen och det sköna lugnet har visserligen i stunder under de här dagarna haft högljutt sällskap av rastlöshet och känslor av ensamhet, ja, till och med lite av gnällig övergivenhet. Tack och lov har jag inte varit helt isolerad; telefonsamtal med nära och kära, liksom ett mysigt balkonghäng med grannarna M och M idag vid lunch, har gjort att min mentala hälsa fortfarande är i gott skick.

Jag har strosat och powerwalkat. Jag har lyssnat på massa podd och massa musik. Jag har lagat god mat. Jag har tagit en fotosafari. Jag har läst. Jag har suttit på klipporna och tittat på båtar, fåglar och folk. Jag har röjt i ett par skåp. Jag har kollat på ett avsnitt av en serie. Jag har klappat Busan. Jag har mediterat. Jag har jobbat. Jag har till och med sjungit till eget pianoackompanjemang. Jag har tagit siesta. Allt i mitt eget tempo. Efter eget huvud och kropp. Jag har blivit påmind om hur bra jag mår av att hänga med mig själv.

Nu är mitt bootcamp slut. Imorgon kommer barnen för de kommande tre veckorna plus.

För att jag inte ska köra vilse i inloppet till hemmahamnen i mig själv som jag hittat, behöver och vill jag avsätta tid för att hänga mer med mig själv. Se ensamhets- och övergivenhetskänslorna i vitögat och säga: ”mig skrämmer ni inte”. Tar med mig ambitionen och längtan inför hösten.

När man tränat hårt ska man belöna sig. Så det har jag gjort ikväll. På egen hand har jag njutit Sommarstockholm med rosé och grekisk sallad på Loopen, med pastis som sig bör i sommarhettan på Boule bar. Som ackompanjemang till essäer om politisk filosofi. #barapåegenhand.

Självsamhet i tvåsamhet

Har precis börjat läsa Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman. Jag har alltid haft stort behov av just egentid. Har alltid tyckt om att vara själv, gå på bio själv, gå ut och äta själv, gå på promenad själv, gå på kurs själv – ja, helt enkelt umgås med mig själv. Jag åsidosatte det länge till förmån för tvåsamhet och, framförallt de senaste åren, för familjetid. Inte för att jag var tvingad därtill, men för att jag ville det – också. Behovet av egentid tog sig alltför sällan upp till den nivå där det kunde formuleras som vilja, än mindre prioriteras, av mig.

Sedan ett par år (sedan jag deltog i bloggutmaningen #blogg100 2015 och 2016 närmare bestämt) har jag förstått att jag är lagd åt såväl det högkänsliga som det introverta hållet (jag vacklar på gränsen mellan ambivert och introvert, beroende på dagsform). Och eftersom jag lever mer i huvudet än i kroppen, är det när jag får yttre etiketter på mina egenskaper och erfarenheter som jag börjar ta dem på allvar. (Ok, jobbar på att lyssna på min inre röst lite mer. Intuition och självtillit är ju ganska bra saker.)

Är därför så tacksam över att älsklingen min, precis som jag, har behov av självsamheten, som Jonkman kallar det, och att han dessutom är bra på att värna detta behov. Där jag skulle ha kunnat springa hals över huvud in i tvåsamhet och närhet så fort tillfälle gavs för att säkerställa att jag fortfarande var önskad och vald, utmanas jag i att stanna upp och vänta in min egen själ, mitt eget själv.

Just nu är jag i en fas där jag landar mjukt i utmaningen. Där jag får träna på att välja inte bara älsklingen, utan också mig själv. På att bli vald och älskad, inte bara av älsklingen, utan också av mig själv. Och där lugnet i detta har börjat gro igen. Jag känner att det gör mig gott. (Och det behöver jag inget yttre kvitto eller etikett för att konstatera.)

Därför talade ett citat om ett starkt (eller gott) äktenskap av poeten Rainer Maria Rilke i Jonkmans bok så starkt till mig. Jag letade upp sammanhanget för citatet, och så här skrev Rilke om det goda äktenskapet (eller som jag väljer att tolka det, kärleksrelationen.):

Enligt min åsikt handlar äktenskapet inte om att skapa en snabb gemenskap genom att riva ner och störta alla gränser, snarare är ett gott äktenskap är det där varje person utser den andre till väktare av sin ensamhet och därigenom visar denna det största förtroendet han kan ge.

En samexistens av två människor är en omöjlighet och, där den existerar, en inskränkning, ett ömsesidigt avtal som berövar en part eller båda deras fulla frihet och utveckling.

Men när insikten grundats om att det råder ett oändligt avstånd även mellan de människor som står varandra närmast, kan de njuta av en underbar existens sida vid sida, när de lyckas älska rymden mellan sig, som ger dem möjlighet, att alltid se varandra i full gestalt och framför en stor himmel!

Rainer Maria Rilke i Brev till Emanuel von Bodman                              (min översättning)

Från Rilkes ord associerar jag vidare till Khalil Gibrans ord om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Giv varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga

Eken och cypressen. Det är vi det. Med hjärtana lagda i livets hand. Vårt gemensamma och samtidigt självsamma liv.