Varenda dag är alltid första dagen och den sista…

Dessa dagar av firande av livets återkomst i kyrkor och med naturens obändiga våg av växtkraft i vårtid är samtidigt livets bräcklighet och slut intensivt närvarande i sinnet.

Från vårt första andetag till vårt sista har vi en i förväg okänd tid att förvalta. Statistiskt sett så där 4 000 veckor. Så lätt det är att ta för givet att vi alltid har decennier, år framför oss. Så lätt att tänka att ”då ska jag minsann…” följt av valfri uppgift eller tillstånd som vi känner viktigt, meningsfullt, eftersträvansvärt.

Meningsfullt skrev jag. Och läser samtidigt om hur allt färre av svenskarna upplever meningsfullhet i tillvaron, där mellan det första och sista andetaget. I en ny rapport från Kairos Future uppger 58% att de upplever sina liv som meningsfulla, vilket är en kraftig minskning från 84% år 2003. I Föreningens Valvs senaste nyhetsbrev målar Joel Halldorf med några korta penseldrag upp en minst sagt tankeväckande och alarmerande bild (tänkte först skriva oroande, men för sjutton, det här är inte oroande, det är alarm som gäller):

I oktober larmade Socialstyrelsen om att utskrivningen av sömnmedel och lugnande medel till unga har femfaldigats på tio år. Ungefär samtidigt meddelade Folkhälsomyndigheten att självmorden ökar bland unga vuxna. 

I veckan har flera riksmedier skrivit om långa väntetider på Barn- och Ungdomspsykiatrin. BUP har varit en pågående katastrof under allt för många år, och på många håll i landet saknar man resurser att möta behoven. Det betyder att desperata ungdomar och familjer inte får hjälp när de som mest behöver det. Det borde toppa nyhetsflödet och de politiska diskussionerna vecka efter vecka tills problemet är åtgärdat, men så är det inte.

Behoven fortsätta bara att växa. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar, det vill säga schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är i stället ångest, utbrändhet och depression – alltså sjukdomar som har social orsaker.

Föreningen Valvs nyhetsbrev 14 april

När livet är som bräckligast och skörast behöver vi varandra som allra mest. För mig personligen lever jag än så länge med definitionen av meningen med livet som att möta andra människor. I sorgen, oron, vreden, men också i glädjen, gemenskapen och hoppet. I ärlighetens namn fastnar jag ofta i aktiviteter och tankebanor som gör att jag glömmer bort att hålla kontakten, att se och bli sedd, att mötas. Ändå håller jag fast vid den definitionen.

Och jag är lyckligt lottad: jag har en bra bostad och stabil ekonomi, goda nära relationer, jobb som jag upplever som meningsfulla och utvecklande, hyfsad hälsa. Men förutsättningarna för meningsfullhet i livet handlar inte bara, som inte minst Viktor Frankl skrivit och vittnat om, om hur man har det. Jag har själv upplevt meningslöshetens tunga kvävande blymantel, mitt i den på ytan så förtjusande villa- och familjeidyllen.

Det går att skriva, och det skrivs, spaltmeter på spaltmeter om den psykiska – och i, som det verkar, ökande utsträckning existentiella – ohälsan. Jag ska avrunda här, i en reflektion föddes ur närheten till livets skörhet och oförutsägbara slut i kombination med vikten av att mötas, finnas där tillsammans när oron och sorgen är som mest brännande intensiv.

Texten i inläggstiteln kommer från en sång på albumet Nu sjunger näktergalen. Eva Dahlgren sjunger Georg Riedels melodi och suger in mig i texten av Barbro Lindgren. Sen svämmar kroppen och känslorna svämmar över när Göran Klinghagens elgitarr avlöser med ett solo, som målar en desperation över att ta tillvara livet, i just den här dagen, som alltid är den första dagen i någons liv, den sista i någon annans.

Multitriss i tacksamhet #12 och #13

Grådagar av pandemimonotoni
Själens hårda svepning av färglös, råfuktig vadmal
Bryts upp och ljus tränger i sprickorna, strilar ner genom molntäckesrevorna
När jag påminner mig om att se livet med barnets förundrade ögon
Om att öppna för tacksamheten över det som är, det jag har och det som sker. 

På och över

Ord som öppnar och fördjupar samhörighet 
Värden och gränser som värnas på nya sätt
Möten och samtal som ger djup och nya anknytningar

Att få lära om ny kultur av passionerat intresserad son
Lördagslyx med citylunch och fika 
Att få finnas för kollegor för hjälp och stöd

Träningsvärken efter långpromenaderna
Knopparna som snart, snart brister så naturen kläds i brudklänningsgrönt
Stormen som dånar utanför fönstret, innanför vilket ro, värme, vila råder.

Backspegel i tacksamhet och förundran 14

Under 2018 vill jag reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets fjortonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Gemenskapen med 10-åringen när jag lämnade och hämtade hen vid påsklovskurs i programmering på ovan plats.

Skam-athon med barnen – alltså sluktittande på norska succéserien Skam.

Timmar i solen på altanen. Barbent.

IMG_3432

Upptäckten av krokus bland de trötta perennerna i mitt lilla land.

IMG_3427

Skratten och gemenskapen med älsklingen och tre av de fyra barnen vid matbordet och senare i kortspelet.

Diverse utkast och leveranser som jag känner tillfredsställelse över.

Den allt djupare känslan av att ha hittat rätt ansats till att göra skillnad i människors liv och i förlängningen bidra till ett mer människovänligt, hållbart och resilient samhälle.

Läsandet. Flera timmar. Härligt.

Känslan när migränen släpper. Som när regnet drar bort, rullgardinen dras upp, luften blir fri.

Tröttheten och träningsvärken i musklerna efter ett pass på gymmet.

Skönheten i blommor, dukning och dräkter i utställningen Påskyra i Orangeriet vid Ulriksdals slott.

IMG_3637

Dumlekakorna med noblesse som C kom hem med från besöket hos mormor och moster i Sollefteå. Farligt goda!

Tacksamheten över och nyfikenheten på en viktig insikt.

Bästa fredagsmyset.

Utforskandet av kamerans möjligheter och utmaningar. Både jag och C övar oss flitigt. Det blev några porträtt här i veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vad och vilka fångar din lins av tacksamhet och förundran när du ser på din omgivning?

Jesusbarn minus 2 – tillhörighet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jultid är för många en tid av gemenskap och tillhörighet. Med familj och vänner. Och förhoppningsvis med dig själv.

Tillhörighet – att bli sedd med varma, nyfikna, bekräftande ögon. Att vara efterfrågad och efterlängtad. Av andra, men också av dig själv.

Nilofer Merchant, en av mina inspiratörer, berör vikten av tillhörighet i ett par färska intressanta artiklar om vikten av tillhörighet för innovation. En finns på hennes blogg – Why leaders must find and create belonging –  och en annan – Belonging precedes doing stuff (den jag lånat citaten nedan från om inte annat anges) – på Medium.

Belonging is not just affiliations, but also how you conceive of yourself and are conceived. It is the identity you accept, the value you are assigned. Belonging involves you but is deeply contextual. You cannot define your identity in isolation; your social context greatly influences it.

(Tillhörighet är inte bara kontakter, utan också hur du förstår dig själv och blir förstådd och uppfattad. Det är den identitet du accepterar, det värde som du tilldelas. Tillhörighet inkluderar dig men är djupt sammanhangsberoende. Du kan inte definiera din identitet i isolering; ditt sociala sammanhang påverkar den i hög utsträckning)

Jag är väldigt förtjust i ett begrepp som är grundläggande i Merchants arbete: Onlyness. Det handlar om

…that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create.

(det som bara just den enda individen kan tillföra en situation. Det inkluderar resan och passionerna hos varje människa. Onlyness handlar i själva verket om att hedra varje person: för det första som vi ser oss själva och för det andra som vi värdesätts. Var och en av oss står på en plats som ingen annan uppfyller. Den unika ståndpunkten kommer ur vår ackumulerade erfarenhet, perspektiv och vision. Några av de erfarenheterna är inte så ”perfekta” som vi skulle vilja, men även dessa erfarenheter är en källa för det du skapar.)

Från Nilofer Merchants tal vid TEDx-Houston

Tillhörighet är därför en central faktor för Onlyness:

Onlyness is not simply and singular you, but the contextual and connected you.

(Onlyness är inte bara du, i singularis, utan du i ditt sammanhang och med dina kontakter och gemenskaper.)

Behovet av tillhörighet ligger djupt i oss människor. Efter mat och tak över huvudet är det ett av de mest grundläggande behov som vi har. Någon som ser oss – med alla våra ”perfekta imperfektioner” för att tala med John Legend – och ändå ser oss som värdefulla.

The sense of belonging arrives in that moment when someone says they see us …imperfections and all — and still value us. … Without belonging as ourselves, we are lonely and vulnerable even when surrounded by others.

(Känslan av tillhörighet uppstår i det ögonblick när någon säger att de ser oss …i hela vår ofullkomlighet – och ändå värdesätter oss. … Utan att vara tillhöriga som oss själva, är vi ensamma och sårbara även när vi omges av andra.)

De gemenskaper som vi omger oss med, kanske i synnerhet i jultid och i andra tider av traditioner, ger tyvärr inte alltid utrymme för tillhörighet ”på riktigt”. Så många vittnesbörd om förväntningar på hur umgänget ska vara, hur en ska vara, berättar om andra toner än tillhörighetens i otaliga familjer och andra gemenskaper.

När vi ger varandra nåden av tillhörighet, ger vi varandra utrymme att finnas och bidra, som och med just de vi är. Med de idéer, tankar, känslor, behov, önskningar, frågor, svar etc. som just vi har.

With belonging comes the belief that you have a right to occupy space, to have your own ideas, to contribute yourself. It’s the gateway thru which you have to pass before you can have original ideas.

(Med tillhörighet kommer tron på att du har rätt att ta upp plats, att ha dina egna idéer, att bidra med dig själv. Det är porten genom vilken du måste passera innan du kan ha dina egna, nyskapande idéer.)

Jag önskar dig en julhelg av tillhörighet. Om du inte finner det hos den gemenskap som du är en del av dessa dagar, hoppas jag att du kan börja den långa resan mot att se på dig själv med tillhörighetens varma ögon. För du har rätt att ta upp plats. Du har rätt att ha dina egna idéer, att lyssna efter och möta dina behov, känslor och gränser. Du har rätt att bidra till världen. Inte bara har du rätt – vi andra behöver dig. För det är bara du, med din Onlyness, som kan ge och göra det du kan.

Det blir min bön denna natt in till julafton 2017. Med ord och ton av Peter Hallström:

Jag viskar en bön i natt.

För dom som inget har.

För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.

Jag viskar en bön i natt.

För alla dom som väntar.

För dom som har tappat hopp.

För alla där ute som längtar.

Alla översättningar är mina egna.

Söndagssummering v.44 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Några av veckans Glows

Jag har hållt i med Headspejsandet nästan dagligen ett bra tag nu. Och när jag tappar en dag, kliver jag resolut upp i sadeln nästa dag igen utan att älta missen.

Min nioåring börjar gilla headspejsandet också. Insomningsmeditationen i barnversion är en riktig höjdare för honom.

De två hemmavarande barnen och jag har haft filmfestival i veckan (med tjuvstart förra veckan) på temat Tim Burton. Äntligen har jag sett Edward Scissorhands. Alice i underlandet, Alice i spegellandet, The nightmare before Christmas, ljuvliga Frankenweenie och The Corpse bride stod också på programmet. Igår var vi fulltaliga då 13-åringen kommit hem, vilket vi firade med riktig bio med Dr Strange på duken. Idag har vi avverkat Stargate och Frukost på Tiffanys. Fantasy och romantiska komedi – en festival helt i min smak.

13-åringen och hennes pappa hade härliga dagar på 13-årsresan till Åre. Glad för deras gemenskap.

Vi har besökt kyrkogården vid Katarina kyrka. Allhelgonahelgen ägnar mina barn åt att tänka på gammelmormor Karin. 13-åringen, som kommer ihåg henne och var med på hennes begravning. 12-åringen, som träffat henne som bebis men inte kommer ihåg henne. Och 9-åringen, som sörjer att han aldrig träffade henne, men tänder ett ljus ändå för henne och undrar om hon verkligen skulle känna igen oss nu om hon träffade oss i himlen. Känslorna svallade, tårarna trillade, döden reflekterades över. Vi höll om varandra.

Det sedvanliga novemberrusket har gett vika för härligt bitande vinterkyla och vitt duntäcke över den blötgrå asfalten. Igår begick dessutom döttrarna skridskopremiär för säsongen.

Långpromenader inklusive min första Pikachu.

Veckans Grow

Jag fortsätter med min singletaskingutmaning. Fokus på en sak åt gången, och ett medvetet val av vad jag lägger fokus på (läs: mindre tid för på Candy Crush Soda Saga och Facebook, mer tid för läsning, poddar och barnen).

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Gemenskap. Behöver inte alltid handla om att göra saker tillsammans. Bara att såsa omkring i samma rum/lägenhet i vissheten att de andra finns där och att vi hör ihop räcker.

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Lacrimosa ur Mozarts Requiem. Handlar visserligen om tårarna som ska fällas av de skyldiga på vredens och domens dag. Men den passar bra till mina tårar nu också, och åtminstone ett Requiem hör till i allhelgonatid.

dsc_3372

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?