Under 2018 vill jag reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets fjortonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…
Gemenskapen med 10-åringen när jag lämnade och hämtade hen vid påsklovskurs i programmering på ovan plats.
Skam-athon med barnen – alltså sluktittande på norska succéserien Skam.
Timmar i solen på altanen. Barbent.
Upptäckten av krokus bland de trötta perennerna i mitt lilla land.
Skratten och gemenskapen med älsklingen och tre av de fyra barnen vid matbordet och senare i kortspelet.
Diverse utkast och leveranser som jag känner tillfredsställelse över.
Den allt djupare känslan av att ha hittat rätt ansats till att göra skillnad i människors liv och i förlängningen bidra till ett mer människovänligt, hållbart och resilient samhälle.
Läsandet. Flera timmar. Härligt.
Känslan när migränen släpper. Som när regnet drar bort, rullgardinen dras upp, luften blir fri.
Tröttheten och träningsvärken i musklerna efter ett pass på gymmet.
Skönheten i blommor, dukning och dräkter i utställningen Påskyra i Orangeriet vid Ulriksdals slott.
Dumlekakorna med noblesse som C kom hem med från besöket hos mormor och moster i Sollefteå. Farligt goda!
Tacksamheten över och nyfikenheten på en viktig insikt.
Utforskandet av kamerans möjligheter och utmaningar. Både jag och C övar oss flitigt. Det blev några porträtt här i veckan.
Vad och vilka fångar din lins av tacksamhet och förundran när du ser på din omgivning?