Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…
… sonens glädje över att han nu äntligen ska börja spela cello. Något han drömt om länge. Den lilla utflykten för att hämta hans instrument var en stund av fin gemenskap.
… glittret som av snöälvor när trädens grenar rörs av vinden och snöslöjorna för några sekunder rinner ner i solljuset.
… quizvinsten. Både för att det är kul att vinna och för att det är så himla kul att quizza.
Det är min triss i tacksamhet för den gångna veckan. Vilken är din?
Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets första hela vecka har hjärtat fyllts av bland annat…
… promenaderna. Ger mig själv en klapp på axeln för att jag tagit mig ut varje dag. Ensam eller i finfina sällskap. Med stavar (för ICA-klassikern) eller utan. I aning av sol eller snöfall.
… smaknjutning i form av bland annat kärleksmums och dhal när barnen tar initiativ i köket. Och middagssamtalen, när vi nu ändå pratar barn (eller snarare tonåringar) i kök. Om stort och smått, med många skratt. Tacksam.
… samtalet med en vän från ungdomsåren om den expansion i närvaro, medvetenhet och närhet vi båda befinner oss i på olika sätt.
Vidsträckt utsikt på söndagens långpromenad
Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan ?
Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?
Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är.
Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?
Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken.
Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?
Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling.
Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.
Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam.
Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg?
Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till.
Femtioett varv runt solen har jag färdats. Och jag kastar loss för att segla ut i mitt femtioandra levnadsår från den hemmahamn i mig själv som jag under året hittat och börjat göra till min.
Jag är fortsatt övertygad om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet, kreativitet, nyfikenhet och sensualitet.
Under det gångna året har jag har sannerligen fått uppleva den största gåvan i livet: att möta medmänniskor att älska och få uppleva kärlek tillbaka av. Jag har fått ge kärlek, engagemang, uppmärksamhet och stöd till vänner, familj och bekanta. Och jag har fått känna värme, uppskattning och kärlek tillbaka. Det ger viktiga sammanhang.
Även i år vill jag sluta mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.
Så här stod det på paketet jag fick som present av mina barn. Jag är tacksam över att få leva ett underbart liv. Ett liv som sannerligen är fyllt av under. Ett liv som jag dagligen får känna förundran i och över.
I kyrkans kalender firas idag tacksägelsedagen. Utan att vara medlem i någon kyrka så tar jag tillfället i akt och listar för mig själv några orsaker till tacksamhet. Idag inte som en tillbakablick på den gångna veckan, utan i ett helikopterperspektiv på livet just nu. Mitt uppe i det.
Jag är tacksam för alla människor som står mig nära och som jag bär i mitt hjärta. Ni är många.
För livets skönhet och faktiskt också dess skörhet.
För musiken, kärleken, lusten, kåtheten.
För erfarenheter och insikter som jag samlat på mig under livet och för de år jag lagt bakom mig. För de alltfler gråa hårstrån och rynkor som bär vittne om dem.
För kroppen som bär sinnet dit det vill. Som dansar, berör och berörs, njuter och ger njutning, som vilar och talar.
För förmågan att älska, skratta, gråta, engageras och lära.
För förmågan att känna lycka och hopp såväl som sorg och frustration.
Tacksam för livet. Det förbannade, välsignade livet.
