Backspegel i tacksamhet och förundran 14

Under 2018 vill jag reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets fjortonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Gemenskapen med 10-åringen när jag lämnade och hämtade hen vid påsklovskurs i programmering på ovan plats.

Skam-athon med barnen – alltså sluktittande på norska succéserien Skam.

Timmar i solen på altanen. Barbent.

IMG_3432

Upptäckten av krokus bland de trötta perennerna i mitt lilla land.

IMG_3427

Skratten och gemenskapen med älsklingen och tre av de fyra barnen vid matbordet och senare i kortspelet.

Diverse utkast och leveranser som jag känner tillfredsställelse över.

Den allt djupare känslan av att ha hittat rätt ansats till att göra skillnad i människors liv och i förlängningen bidra till ett mer människovänligt, hållbart och resilient samhälle.

Läsandet. Flera timmar. Härligt.

Känslan när migränen släpper. Som när regnet drar bort, rullgardinen dras upp, luften blir fri.

Tröttheten och träningsvärken i musklerna efter ett pass på gymmet.

Skönheten i blommor, dukning och dräkter i utställningen Påskyra i Orangeriet vid Ulriksdals slott.

IMG_3637

Dumlekakorna med noblesse som C kom hem med från besöket hos mormor och moster i Sollefteå. Farligt goda!

Tacksamheten över och nyfikenheten på en viktig insikt.

Bästa fredagsmyset.

Utforskandet av kamerans möjligheter och utmaningar. Både jag och C övar oss flitigt. Det blev några porträtt här i veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vad och vilka fångar din lins av tacksamhet och förundran när du ser på din omgivning?

Söndag i tacksamhet och förundran 2

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets andra vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av att ”vara ikapp” på jobben.

… den positiva återkopplingen från kund på levererans.

… återfunnen läslust och förmåga att ta in det jag läser.

… språkbadet i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Berättelsen berör med både frustration och igenkänning. Språket fängslar och fascinerar.

… samtalen och gemenskapen med barnen. De växer ständigt i insikt och förmåga. Tacksam över att fortfarande ha deras förtroende i att dela sina såväl smärta och lessamheter som glädjeämnen och framtidsdrömmar i vardagen.

… släktmiddagen hos älsklingen. Känns fint att få växa in i hans sammanhang.

… powerwalks med älsklingen. Samtal om smått som stort varvas med ordlös gemenskap, hand i hand. Turas om att dra. Ljuvliga pusspausar och under vägs. Upplevelser av naturens karga, kalla januariskönhet.

… testunden med kusin M. Roligt att återfinna kontakt och hitta gemensamma professionella intressen.

… ett spirituellt lunchsamtal (i mitt tycke iaf) om aktionsforskning, design och lärande organisationer.

… flera hålla i och hålla ut i min hälsoglädjeväg: morgonmeditationer och morgonfys. Trappor istället för hiss. Promenader. Mindre av godiset som står framme på jobbet. Färre mackor, fler ägg och apelsiner. Mer lyssnande i stället för pratande. Mindre bashande för de gånger jag väljer efter gamla vanor, mer postivt, bekräftande fokus på de gånger jag väljer som jag vill välja.

… vårtecken i naturen: knoppar som trotsar mörket.

… koltrastarna som dykt upp på mitt altanräcke. Snart är det tid för ljusa vårkvällar med koltrastsång!

 

På temat tacksamhet

Har lyssnat på ännu ett avsnitt av On Being. Lyssnat på, tagit in, mediterat mig genom, varit i universums varande med ännu ett avsnitt. Det är ofta den känslan som den ger mig, den podden.

I det här avsnittet intervjuar Krista Tippett benedektinermunken David Steind-Rast. Han är en människa som rör sig i mellanrummen – mellan religioner, liksom mellan religion och vetenskap. Jag fascineras och inspireras av sådana personer, fanatikernas motpoler, sökare som inte väjer för vare sig mysticism eller rationell analys. Ja, jag inte bara inspireras av dem, jag vill också identifiera mig med dem.

Hur som helst, avsnittets huvudperson har också ägnat en stor del av sitt liv åt att lyfta betydelsen av tacksamhet. Jag har själv upplevt den läkande och stärkande kraften i tacksamheten. Och jag har ju bestämt mig för att ge den utrymme i mina söndagsreflektioner under det här året, bland annat för att jag vet att det bidrar till mitt välbefinnande, och därmed den hälsoglädje som är mitt årstema.

På tips av väninnan Therese använder jag sedan ett par veckor appen Grateful, som hjälper mig att få syn på olika nyanser och perspektiv av tacksamhet i vardagen. Ett tips som härmed vidarebefordras!

Som David Steindl-Rast konstaterar i citatet nedan, vi kan inte, ska inte, vara tacksamma för allt som händer oss. Men i varje ögonblick finns det något att vara tacksam för. Den tacksamheten kan ge kraft att ta itu med sånt som vi behöver ta itu med. Den kan också ge oss kraft att acceptera det vi inte kan göra något åt, men som gör ont ändå.

Först det engelska originalcitatet från samtalet i podden, längre ner ett försök till egen översättning.

Ms. Tippett: There are a few qualities — say, aspects or qualities of the experience of gratefulness and thanksgiving that you’ve noted that I’d love to just draw out. And one of them is beholding — that surprise can be a beginning of being grateful, and beholding, and also, listening. I guess what we’re talking about here is attending.

Br. Steindl-Rast: Well, for me, this idea of listening and really looking and beholding — that comes in when people ask, “Well, how shall we practice this gratefulness?” And there is a very simple kind of methodology to it: Stop, look, go. Most of us — caught up in schedules and deadlines and rushing around, and so the first thing is that we have to stop, because otherwise we are not really coming into this present moment at all, and we can’t even appreciate the opportunity that is given to us, because we rush by, and it rushes by. So stopping is the first thing.

But that doesn’t have to be long. When you are in practice, a split second is enough — “stop.” And then you look: What is, now, the opportunity of this given moment, only this moment, and the unique opportunity this moment gives? And that is where this beholding comes in. And if we really see what the opportunity is, we must, of course, not stop there, but we must do something with it: Go. Avail yourself of that opportunity. And if you do that, if you try practicing that at this moment, tonight, we will already be happier people, because it has an immediate feedback of joy.

I always say, not — I don’t speak of the gift, because not for everything that’s given to you can you really be grateful. You can’t be grateful for war in a given situation, or violence or domestic violence or sickness, things like that. There are many things for which you cannot be grateful. But in every moment, you can be grateful.

For instance, the opportunity to learn something from a very difficult experience — what to grow by it, or even to protest, to stand up and take a stand — that is a wonderful gift in a situation in which things are not the way they ought to be. So opportunity is really the key when people ask, “Can you be grateful for everything?” — no, not for everything, but in every moment.

(Krista: Det finns några kvaliteter – aspekter av eller kvaliteter i upplevelsen av tacksamhet och tacksägelse som du noterat som jag bara skulle lyfta fram. Och en av dem är betraktande – att överraskning kan vara början på att vara tacksam, och betraktande, och dessutom lyssnande. Jag antar att vad vi talar om här är att vara uppmärksam. 

Broder David:  Tja, för mig kommer den här tanken på att lyssna och verkligen se och betrakta in när folk frågar ”Men hur ska vi praktisera den här tacksamheten?” Och det finns en väldigt enkel sorts metod för det: stanna upp, se, börja. De flesta av oss – fångade i scheman och deadlines och springer omkring, så därför är det första vi behöver göra att stanna upp, för annars så kommer vi inte in i det nuvarande ögonblicket överhuvudtaget, och vi kan inte ens uppskatta möjligheten som vi får, efter som vi rusar förbi den, och den rusar förbi. Så att stanna upp är det första.

Men det behöver inte vara utdraget. När du behärskar praktiken, räcker en del av en sekund – ”stopp”. Och sedan betraktar du: vad är, nu, möjligheten i detta givna ögonblick, enbart just i detta ögonblick, och den unika möjlighet som detta ögonblick ger? Och det är där som betraktandet kommer in. Och om vi verkligen ser vad möjligheten är så får vi, självklart, inte stanna där, utan vi behöver göra något med den: Börja. Ta tillvara den möjligheten. Och om du gör det, om du försöker praktisera det i det här ögonblicket, ikväll, som kommer vi redan att vara lyckligare människor, för det ger en omedelbar återkoppling i glädje. 

Jag säger alltid inte – jag talar inte om gåvan, för inte för allt som ges till dig kan du vara verkligt tacksam. Du kan inte vara tacksam för krig i en viss situation, eller våld eller våld i hemmet eller sjukdom, sådana saker. Det finns många saker som du inte kan vara tacksam för. Men i varje ögonblick kan du vara tacksam. 

Till exempel, möjligheten att lära något från en mycket svår erfarenhet, vad som kan utvecklas i den, eller till och med att protestera eller ta ställning – det är en underbar gåva i en situation i vilken förhållanden inte är som de borde vara. Så möjligheten är i själva verket nyckeln när folk frågar: ”Kan du vara tacksam för allt?” – nej, inte för allt, men i varje ögonblick. )

Bilden till detta inlägg är gjord hos Canva.com.

Söndag i tacksamhet och förundran 1:2018

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets första vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… starten på det nya året i min älskades famn.

… vårt frölovningsträd som växer lite mer för var dag. Liksom vår kärlek till varandra.

… timmarna alldeles själv (nåja, Busan gjorde mig sällskap) hemma i Årsta.

… jobbmöten och -samtal som inspirerat och lagt god grund framåt.

… onsdagskvällen i väninnan P:s sällskap, med den goda grönkåls-, chèvre- och parmaskinkasalladen.

… kvällen med barnen då en ny nivå av gemenskap och harmoni mellan syskonen kunde skönjas.

… timmarna med bok i öronen eller handen. Har äntligen, äntligen hittat ro att läsa igen. Och hittat en bra kombo för mig: ljudbok för skönlitteratur, pappers- eller e-bok för facklitteratur.

… den magiska gläntan som öppnade sig på gårdagens långpromenad runt naturen vid Häringe slott. Lenaste mossa skimrade i den låga vintersolens strålar. Väntande på älvornas vinterbal.

… det första tecknet på spirande nytt liv i naturen mitt bland döda fjolårsblad: en vacker cerisefärgad knopp med spädgröna skott. Det kommer en vår.

… kombinationen av material i naturens konstinstallationer. Hård, rund, kantig sten. Mjuk, fuktig, levande mossa. Klar, vass, övergående is.

… de lyckade improvisationerna i köket. Tomatsoppan med kikärtor, squash, spiskummin, koriander, oregano, sambal och lakritspulver blev så god så att J ville äta den även till frukost. Och dagens ”munch” (middagslunch) med smörstekt torsk, trattkantareller, apelsinsmörkokt brysselkål med chèvre, ärt- och spenatomelett och älsklingens remouladimprovisation med cornichons, syltlök och äpple var delikat! Torsken (pankopanerad för barnen), potatismoset och omeletten beställde J bums till sin födelsedag!

… delar av hälsoglädjen som nu etablerar sig som årets intention: daglig meditation och lätt fysträning, långpromenader ett par gånger i veckan och kanske som idag till och med simning.

IMG_1719

 

Jesusbarn minus 8 – tre söndagstack

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Ännu en vecka läggs till dåtid. Och ännu ett tackinlägg står på programmet.

Jag är tacksam för mina tre barn, för min käraste och hans dotter. Samhörighet, närhet och tillhörighet i vått och torrt.

Jag är tacksam för mina vänner. Gamla och nya bekantskaper som berikar livet med insikter, utsikter och gemenskap.

Jag är tacksam för min lägenhet. Nu är den i så pass ordning att jag kan ta paus i fixandet en tid och göra det jag längtar efter: bara vara, läsa, umgås, laga god mat, bada.

Vad är du tacksam för denna söndagskväll?