Att se skönhet genom kameralinsen

Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.

Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka? 

En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade. 

Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.

Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet. 

Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.  

Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg. 

Skönhet i det lilla, i det stora

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.

Yay, vacay!

Idag kramade jag om alla kollegorna på kontoret innan jag gick vid lunchdags. För nu är det (strax) semester på riktigt! Jag har ägnat mig åt utskolning från jobbet i veckan, med en ledig dag och tre halvdagar. Men nu dröjer det två veckor innan autosvar går av igen.

En intensiv och rolig termin läggs till handlingarna. Den började i lätt ångest över min plats i livet och på företaget där jag är anställd. Den avrundas med glädje och förvissning att jag är på precis rätt plats, både i livet och på jobbet. Bland precis rätt människor och utmaningar för den jag är just nu.

Det kändes därför så rätt att få lyxa till det. Igår med att baka (nåja, halvfabrikatsslängaihop) en jordgubbs- och citrontårta till kollegorna. Idag med att äta ljuvlig panzanellasallad till lunch under äppelträden på Rosendals trädgårdar med syster och svåger. Och en promenad längs den solglittrande Saltsjön bort mot Biskopsudden som krona på verket.

Kameran var med på dagens djurgårdsstrosande. Mycket blomsterfoton blev det, några med inslag av bin och andra småkryp. De är, precis som jag, på rätt plats vid rätt tid, så här i ljuvligaste juni.

Backspegel i tacksamhet och förundran 28 och 29

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets två första semesterveckor tänker jag bland annat på…

… kvalitetstid med barnen. I hög utsträckning sån där kvalitetstid då var och en håller på på sitt håll med sitt, men man ändå känner att man är tillsammans.

… kvällen med blomsterutdelaren C på Skansens allsång. Att få uppleva superproffset och kärnkraftverket, tillika studiomannen, Pernilla Isedal är, är ren lycka!

… den spontana porträttfotosessionen med C  i släpljuset efter allsången

… tid att läsa.

… solbrunhet. För en gångs skull inte solbränna.

… utflykten med barnen till barndomens hemort Sandviken och paradiset Högbo bruk.

… besöket på The Church, där jag spelat många gånger och varit God Kamrat en termin. Ja, när det var Baptistkyrkan i Sandviken då förstås. Nu är en av stans vackraste byggnader renoverad och omvandlad till ett ställe där man kan få både bröd, fiskar (och kött) och spiritus. Fast i lekamlig variant. Barnen och jag utmanade bartendern på alkoholfria drinkar som han fixade med den äran. Trevlig pratstund med en av ägarna blev det också.

… glädjen över att uppleva att barnen är lika förälskade i Högbo som jag var som barn och fortfarande är.

… skratten under den underbara föreställningen Ta det med en klackspark! (Mina bilder från föreställningen finns här.) Ännu ett sommarlustspel av superkompetenta duon i JV Musik & Teater. I höst sätter de upp en nyskriven musikal om Sandviks grundare Konsul Göransson – är du intresserad av industrihistoria (och givetvis bra musik och skådespel) anbefalles en tripp till Sandviken i oktober!

… den sköna känslan av att köra stooor bil (minibuss).

… härliga dagar i Ångermanland hos syster, svåger och mor med älsklingen och vårt Big Pack, som vanligtvis utgörs av våra sammanlagt fyra barn och som för en vecka dessutom var förstärkt med en katt. Bad, fiske, loppis, utflykter, god mat, vila, läsning, fotograferande och umgänge fyllde dagarna.

… kaffe på bryggan med älsklingen innan resten av huset vaknat.

… att träffa min far en stund.

… lyckan i att ha världens bästa granne i M. Det tycker både jag och Busan, som blev mycket väl omhändertagen medan vi andra roade oss i Norrland.

… spontanlångbrunch med kära väninnan P.

Vad har du varit tacksam och/eller förundrad över de senaste veckorna?

Backspegel i tacksamhet och förundran 14

Under 2018 vill jag reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets fjortonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Gemenskapen med 10-åringen när jag lämnade och hämtade hen vid påsklovskurs i programmering på ovan plats.

Skam-athon med barnen – alltså sluktittande på norska succéserien Skam.

Timmar i solen på altanen. Barbent.

IMG_3432

Upptäckten av krokus bland de trötta perennerna i mitt lilla land.

IMG_3427

Skratten och gemenskapen med älsklingen och tre av de fyra barnen vid matbordet och senare i kortspelet.

Diverse utkast och leveranser som jag känner tillfredsställelse över.

Den allt djupare känslan av att ha hittat rätt ansats till att göra skillnad i människors liv och i förlängningen bidra till ett mer människovänligt, hållbart och resilient samhälle.

Läsandet. Flera timmar. Härligt.

Känslan när migränen släpper. Som när regnet drar bort, rullgardinen dras upp, luften blir fri.

Tröttheten och träningsvärken i musklerna efter ett pass på gymmet.

Skönheten i blommor, dukning och dräkter i utställningen Påskyra i Orangeriet vid Ulriksdals slott.

IMG_3637

Dumlekakorna med noblesse som C kom hem med från besöket hos mormor och moster i Sollefteå. Farligt goda!

Tacksamheten över och nyfikenheten på en viktig insikt.

Bästa fredagsmyset.

Utforskandet av kamerans möjligheter och utmaningar. Både jag och C övar oss flitigt. Det blev några porträtt här i veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vad och vilka fångar din lins av tacksamhet och förundran när du ser på din omgivning?