Sommarnatten började gå mot gryning när jag släckte lampan klockan 3 i natt. Kunde inte lägga ifrån mig boken som jag greppat tidigare på kvällen, och detta trots att den, ur ett perspektiv, berättar vad som hänt redan i början.

Malin Persson Giolito är jurist och författare. I Störst av allt  berättar hon om 18-åriga Maja, som, i den scen som är berättelsens nav, är den enda oskadda i ett rum där fem andra människor – bland dem hennes bästa vän, hennes pojkvän och hennes lärare –  nyss skjutits.

Maja är bokens jag. Författaren ger henne en röst som nästan spricker av raseri, frustration och ångest – över vuxenvärldens hyckleri och ängslighet, över egen skuld, över det omöjliga i att skydda sig själv från förväntningarna från människorna omkring henne.

Monster. Mönster. Motiv. Förklaringar. Vår – inte minst medias – sökande efter enkla förklaringar och önskan att kategorisera människor, gärningar och skeenden i ondska och godhet så att vi får  en betryggande distans till  det onda – ”det skulle aldrig kunna vara jag; det skulle jag aldrig kunna göra”. Det är en röd tråd i Majas omväxlande vrede och uppgivenhet. Det är även pengarnas och maktens magi, som förblindar och förleder och som gör det möjligt att gömma ondskan – eller handlandet som skapar djupaste smärta – i strålglansen av ledande positioner, status och framgångsrik yta.

Man brukar säga att barn tror på det de vill tro på, men sanningen är att barn inte går att lura. Vuxna däremot, de vill själva välja den historia som passar dem bäst. Folk är inte intresserade av vad andra säger, eller vad andra tycker, har gått igenom, kommit till för slutsatser. Folk är bara intresserade av det de tror att de redan vet.

Boken är en lysande och sylvass påminnelse om hur komplext och oförutsägbart det är att vara människa. Den är en jädrigt vass sten i skon på mig som förälder – hur skulle jag ha varit, handlat, tänkt om jag varit Majas mamma? Monster eller mönster?

Den är också en angelägen påminnelse om den utmaning som möter den så kallade oskuldspresumtion som ligger till grund för vårt rättssystem:

Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

Artikel 11, FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna

Så lagom lätt att garantera den principen i ett hårt medialiserat samhälle:

”Efter nio månader av  tidningsartiklar och tv-program då alla, verkligen precis alla, har fått prata utom jag, alla utom jag har fått gråta på bästa sändningstid, alla utom jag har kunnat ha presskonferens på valfri jävla trapp medan min advokat och min familj har haft yttrandeförbud. Då – som sur grädde på den dioxinförgiftade laxen – är det åklagarens tur att prata.

Majas tankar i inledningen av rättegången (s. 69)

Boken beskrivs på framsidan som en ”rättegångsthriller”. Men den är också en mycket angelägen spegel av vår samtid och, som alla riktigt bra och ”goda” berättelser, av vad det innebär att vara människa. Läs!