Störst av allt – lysande sommarnattsläsning

Sommarnatten började gå mot gryning när jag släckte lampan klockan 3 i natt. Kunde inte lägga ifrån mig boken som jag greppat tidigare på kvällen, och detta trots att den, ur ett perspektiv, berättar vad som hänt redan i början.

Malin Persson Giolito är jurist och författare. I Störst av allt  berättar hon om 18-åriga Maja, som, i den scen som är berättelsens nav, är den enda oskadda i ett rum där fem andra människor – bland dem hennes bästa vän, hennes pojkvän och hennes lärare –  nyss skjutits.

Maja är bokens jag. Författaren ger henne en röst som nästan spricker av raseri, frustration och ångest – över vuxenvärldens hyckleri och ängslighet, över egen skuld, över det omöjliga i att skydda sig själv från förväntningarna från människorna omkring henne.

Monster. Mönster. Motiv. Förklaringar. Vår – inte minst medias – sökande efter enkla förklaringar och önskan att kategorisera människor, gärningar och skeenden i ondska och godhet så att vi får  en betryggande distans till  det onda – ”det skulle aldrig kunna vara jag; det skulle jag aldrig kunna göra”. Det är en röd tråd i Majas omväxlande vrede och uppgivenhet. Det är även pengarnas och maktens magi, som förblindar och förleder och som gör det möjligt att gömma ondskan – eller handlandet som skapar djupaste smärta – i strålglansen av ledande positioner, status och framgångsrik yta.

Man brukar säga att barn tror på det de vill tro på, men sanningen är att barn inte går att lura. Vuxna däremot, de vill själva välja den historia som passar dem bäst. Folk är inte intresserade av vad andra säger, eller vad andra tycker, har gått igenom, kommit till för slutsatser. Folk är bara intresserade av det de tror att de redan vet.

Boken är en lysande och sylvass påminnelse om hur komplext och oförutsägbart det är att vara människa. Den är en jädrigt vass sten i skon på mig som förälder – hur skulle jag ha varit, handlat, tänkt om jag varit Majas mamma? Monster eller mönster?

Den är också en angelägen påminnelse om den utmaning som möter den så kallade oskuldspresumtion som ligger till grund för vårt rättssystem:

Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar.

Artikel 11, FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna

Så lagom lätt att garantera den principen i ett hårt medialiserat samhälle:

”Efter nio månader av  tidningsartiklar och tv-program då alla, verkligen precis alla, har fått prata utom jag, alla utom jag har fått gråta på bästa sändningstid, alla utom jag har kunnat ha presskonferens på valfri jävla trapp medan min advokat och min familj har haft yttrandeförbud. Då – som sur grädde på den dioxinförgiftade laxen – är det åklagarens tur att prata.

Majas tankar i inledningen av rättegången (s. 69)

Boken beskrivs på framsidan som en ”rättegångsthriller”. Men den är också en mycket angelägen spegel av vår samtid och, som alla riktigt bra och ”goda” berättelser, av vad det innebär att vara människa. Läs!

 

Tidsresa på badstranden

Jag tittar förvirrat upp från min bok och ser de badande, skrattande människorna vid Högbosjön. Nyss stod jag ju och huttrade i slänterna av myrjord längs den nybyggda kanalen i vad som skulle bli Sandviken. Ånglokets vissla tjöt ilsket i örat från den nya stationens håll till. Trötta, tyngda människor runt om kring mig var på väg hem till  armodet i jordkulorna, som var deras hem under arbetet vid det stora bygget mellan Jädraån och Storsjöns strand

Sandvikensförfattaren Bernt-Olov Andersson skrev romanen Kanal till 150-årsjubileet av grundläggandet av Sandviken. Boken berättar om bygget av Kanalen – från fällandet av de första träden till den högtidliga invigningen i kunglig närvaro – och grundläggandet av de första verkstäderna vid Storsjöns rand. Verkstäderna som lade grunden till det som idag är Sandvik AB.

Det livsöde som drar in mig i berättelsen är först och främst Leon,
en tonårspojke från Grängesberg som kastats ut från sitt barndomshem med en näverkont och en amerikansk stocksåg, som hans farbror Karl i ”Juta” (Utah) sänt hem, som enda tillgångar.

Leon är inte som andra; han har uppenbarligen vad vi idag skulle tolka som något slags neuropsykiatrisk funktionsvariation, och han ses därför som ett lätt offer, någon att förbarma sig över alternativt en oönskad idiot av dem som han stöter på. Leons första möte i boken sker med den andra huvudpersonen i boken, Pehr Fredrik, en arbetare som lätt kommer i konflikt med sina arbetsgivare, med ett högst pragmatiskt förhållningssätt till mitt och ditt, och med intensiva amerikadrömmar.

Bokens karlar – med undantag för Leon, som har känslorna på utsidan och förmågan att se både sjökor, gastar, änglar och djävlar – ter sig länge lika gråbruna som de kläder de bär och den lervälling och myrmark de traskar runt i. Färgen, empatin och dimensionerna i boken finns hos kvinnorna som, på samma sätt som karlarna, tagit sig till nybygget vid Högbo bruk från stora delar av landet. Den legendariska, på ytan järnhårda Dal-Brita med dotter och dotterdotter, den unga Karin och Victoria, kvinnan som blev förnekad av fadern till hennes barn. Likaså smeddottern Svea, som förbarmar sig över Leon och ger honom en tillhörighet.

Umbärandena hos de människor som för bara 154 år sedan levde i fattigdom och utsatthet återberättas med ett direkt, men ändå poetiskt språk. Detsamma gäller deras drömmar om kärlek och en ljusare morgondag, liksom deras längtan efter människor – makar, föräldrar, barn, kärlekar – som de lämnat eller lämnats av.

Jag lägger ihop boken med upplevelsen av att ha fått en ny pusselbit om historien bakom staden som jag växte upp i och inte minst om Kanalen, som min farfars far vinterbadade i och blev lokalkändis på kuppen, som min farmor och farfar bodde vid hela sina vuxna liv och min pappa därför växte upp vid, och som jag ofta gick eller cyklade längs med under min egen uppväxt.

Idag är Kanalen en lummig och rogivande del av Sandviken. Här är några stämningsbilder från kvällens fotosafari, som påkallades av dagens läsning:

IMG_3352
Dal-Britas damm
IMG_3357
Kanalen norrut från Hyttgatan
IMG_3361
Kanalen norrut från Barrsätragatan – där de vita husen skymtar i bakgrunden byggde farfar och hans bror sitt hus på Kanalgränd 7.
IMG_3374
Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna för att åka på Kanalen under sina barndoms vintrar.
IMG_3385
Tre avkommor på Kyssbron
IMG_3392
Kanalen söderut från Kyssbron