Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)

Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.

I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…

Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…

Nåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.

Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart  (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).

Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.

Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.