Hej, jag heter Sara och jag är bokoholist. Jag gömde nyligen undan en kasse med tre pocketböcker – framförallt för mig själv tror jag – längst in i garderoben. Och jag har gett mig köpförbud på nya böcker, eftersom min att läsa-hög är högre än K2. (Inte riktigt Mount Everestnivå än, men det närmar sig med stormsteg…)
Samtidigt är jag just nu i ett läge där min hjärna inte förmår läsa några längre stycken åt gången. Kär kallas det visst. Härligt, härligt, men mycket läst blir det inte.
I alla fall smög jag mig häromdagen in på Akademibokhandeln eftersom jag var en timma tidig till ett möte. (Jag såg mig nogsamt om, så att ingen jag kände såg mig.) Skulle ju bara titta efter nya böcker till 9-åringen att läsa den kvart om dagen han har i läsläxa. Eller…
Kom ut med en ny kasse. Tre böcker låg där. Ingen till barnen, däremot tre till mig. Det var ju trots allt halva reapriset…
Nåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.
Brené Brown har, som läsare av min blogg inte kunnat undgå att ana, hjälpt mig se rikedomen i att välja leva helhjärtat och sårbart (alla länkar i denna mening går till tidigare blogginlägg på denna blogg med dessa taggar eller sökord i sig).
Från första ordet i denna bok om att tappa fotfästet, falla, slå sig hårt och sedan resa sig igen – starkare, mer levande – inser jag att jag kommer att vilja begrunda varje mening och dricka ny näring till att leva. Till att leva fullt ut.
Då gör det inget att jag bara kan läsa korta passager åt gången. Läs, känn in, begrunda, sätt egna ord och bilder på. Lev. And repeat.
Bloggutmaningen #blogg100 går mot mål. Eftersom jag har missat att blogga en dag sedan starten den 1 mars är detta dag 99 i min utmaning – jag ser upploppet, inte minst i FB-gruppen för #blogg100-inläggen. Där har de flesta inläggen idag ett tresiffrigt nummer i rubriken.
En röd tråd genom denna utmaning (den började till och med innan #blogg100 drog igång) har varit Brené Brownstio livsråd för ett helhjärtat liv från boken Våga vara operfekt. Jag vill ägna detta inlägg åt att samla mina tankar hittills på temat, som ett index och möjlighet till repetion för dig och mig. Det är ju den berömda upprepningen som är kunskapens moder…
1. Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter
Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a. trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend
Brené Browns femte livsråd för ett helhjärtat liv lyder Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert.
Jag skrev om intuitionen häromdagen, och har gått och grunnat på det här inlägget om tilliten ett tag. Det engelska originalets rubrik är ”Cultivating intuition and trusting faith” (min kursiv). Funderar på om översättaren valde bort tro för att begreppet i det sekulära Sverige spontant ses som irrelevant eller till och med avstötande för många – eller i alla fall att det är en generell uppfattning att (religiös) tro ses som något som bara ett fåtal människor är berörda av?
Jag är uppvuxen i ett sammanhang där en stark, personlig guds- och kristustro var en självklarhet. Med åren har en betydligt mer diffus tro valt mig. Brukar säga att jag tror att det finns många saker, fenomen och företeelser som vi ännu inte kan fånga in i vår föreställningsvärld och vårt språk med hjälp av de sätt som vi har att undersöka, mäta, förklara och förstå vår värld. Min hemsnickrade gudsbild handlar idag om att gud på något sätt är den sammanlagda energi som manifesteras i vårt, vad vi vet idag, cirka 13-14 miljarder år gamla universum, och som vi kan varsebli genom massa och ljus… Och gud förresten – jag blev oerhört lättad när jag blev påmind om (måste ha sovit på religionslektionerna) om att det finns religioner där det där med gud eller gudar inte spelar så stor roll…
Men tro är idag för mig mycket större än en fråga om gudsbild. Det handlar, precis som med intuitionen, om att vila i tilliten till något: jag kommer att landa helskinnad även efter nästa flygning, den återkoppling jag får ges med god vilja och inte av elakhet, det kommer att bli folk av mina barn, vårt företag kommer att fortsätta att utvecklas, jag kan göra skillnad för en bättre framtid…
Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.
Hon skriver också
Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa.
Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet i podden On Being med författaren och krönikören Rebecca Solnit, som bland annat har skrivit om den styrka och sammanhållning som springer fram i samhällen som upplevt stora katastrofer. Och jag slogs av några formuleringar, som så tydligt knyter an till förmågan och valet att frigöra sig från behovet att veta säkert. Solnit talar dock inte om tro eller tillit, utan om hopp.
Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.
People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…
… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.
Sårbarheten i att vara öppen för möjligheterna. Där trillade pusselbiten på plats, och jag förstod plötsligt varför översättaren valde tillit. Tillit är en tro som sätter sitt hopp till något, samtidigt som det är en tro som inte är absolut, utan sårbar, utlämnad, naken – som ett litet barns tillit till en förälder.
Ett annat Bréne Brown-citat handlar om just vikten av sårbarhet i tron, och känns extra angeläget att ha i åtanke i ett samhälle som i växande utsträckning präglas av extremism:
Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. If you’ve got all the answers, then don’t call what you do faith.
Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken
Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innertas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivit ut i mörket genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.
I en värld där vi avkrävs snabba och säkra svar, blir uthängda och hudflängda om vi råkar ha eller tycka fel, samtidigt som paradoxalt nog kunskapsmängden och insikten om komplexiteten i våra samhällen aldrig har varit större, – vad krävs för att ha modet att välja att ge rum åt intuitionen och att förlita sig på tron?
att skapa rymd, att öppna upp ett utrymme fritt från själslig bråte, om att ge sig själv tillåtelse att känna, tänka, drömma, ifrågasätta.
ibid., sid. 155 (min bearbetning)
För mig handlar stillheten i grunden om att ge mig själv ett utrymme, en fristad, där jag tillåter mig att bara vara – utan tänkande, kännande, drömmande, analyserande och ifrågasättande. Ett sådant varande hittar jag i meditationen, i musiken, i promenader (inte minst längs vatten). I stillheten växer mina ”lugn-muskler” – de som hjälper mig att hålla känslostormar och tanke-tsunamis på lite distans så att jag inte blir överväldigad av dem på samma sätt som ofta tidigare.
Och så är det – varje person behöver hitta sin form av stillhet och lugn, och sin strategi för att skapa dessa utrymmen i sitt liv.
I Sylvias blogg läser jag om hennes tio budord för att hålla stressen stången. Jag tar till mig dem i att utveckla min strategi för att skapa mer utrymme i mitt liv för lugn och stillhet. Mer utrymme för dessa två kvaliteter tränger med automatik ut stress och oro.
Just den här veckan har jag syndat ordentligt. Inte minst mot budordet om att gå och lägga mig tidigt. Inser tydligt det pris som detta för med sig: en hjärna som är seg som kola (när den inte surrar som en bikupa förstås), starkt sötsug i ödesdiger kombo med en stark motvilja mot all fysisk rörelse.
Så nu sätter jag punkt och säger god natt. Svidar om till pyjamas och sätter på min Spotifylista med musik för vila. Viger helgen åt lugn och stillhet. Det innebär tyvärr att jag väljer bort aktiviteter som jag sett fram mot och som jag vet ger energi. Men de närmsta dagarna behöver jag inte främst mer energi, jag behöver lugn och stillhet. Jag behöver bara vara.
Vilken strategi har du för att ge utrymme åt lugnet och stillheten i ditt liv? Jag önskar dig en god helg med utrymme för det som du behöver just nu. Har du koll på vad det är?
Har ju i några tidigare inlägg skrivit om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv i boken Våga vara operfekt. Det andra livsrådet är ”Värna om medkänslan med dig själv” med underrubriken ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. I det här inlägget fastnar jag på underrubriken – vad innebär egentligen kraven på ”att vara perfekt”?
Jakten på ”att vara perfekt” – perfektionism – innebär på ett sätt att jag lägger makten över min självuppfattning och självkänsla hos andra: min uppfattning om vem jag är och vad jag är värd får bestämmas av vad (jag uppfattar att) andra tycker om mig och hur (jag tolkar att) ”man ska vara” för att vara ok.
Det är en minst sagt riskabel strategi, för det finns inget jag kan göra för att ha kontroll över hur andra uppfattar mig. Jag kan vara och agera på ett sätt som jag tror uppfattas på ett visst sätt. Men den faktiska upplevelsen hos ”den andra människan” av mig bestäms av så mycket mer än vad jag är och gör – hen ser mig, upplever mig, genom sina filter av medfödda och upptränade värderingar och egenskaper, genom sina glasögon av aktuell sinnestämning.
Det är också en ogenomförbar strategi – ett ”jagande efter vind” med Predikarens ord. Begreppet ”perfekt” beskriver i själva verket oftast något ouppnåeligt, ett statiskt önskat tillstånd av något optimerat, oavsett om det gäller kropp, humör, dammängd i hemmet, antal mail i inboxen eller känslan i en solstol på stranden. Det är inte minst ouppnåeligt i innebörden ohållbart över tid, i och med att drömläget ignorerar vår komplexa vardag i beräkningen och alla de störningar som dyker upp både från människor och företeelser utanför oss själva och från insidan av oss själva till följd av biologiska eller psykologiska processer. Och det säger sig själv att ett statiskt läge inte håller över tid i en dynamisk situation, som ju våra liv minst sagt måste definieras som.
Jag fastnar ibland i ”Facebooksyndromet”. Du vet, den där krypande känslan som uppstår när man scrollat sig igenom ett antal inlägg där ”alla” umgås med familjen, tränar, bjuder på middag, fikar med vänner, vandrar i naturen eller delar bilder på sitt nyrenoverade kök.
Har med åren blivit så pass mogen att jag känner igen tecknen när de dyker upp. Ofta lyckas jag hejda mig och inse att det jag håller på att börja mäta mig mot, det som sår fröet till den gnagande otillräckligheten, är summan av flera individers inlägg, inlägg som dessutom bara speglar en del av alla dessa människors vardag. Inte så lite påminner det om barnens idoga önskebulletiner om än det ena, än det andra, med den lysande (not!) motiveringen att ”Alla andra får ju/har ju/ska ju…”.
Så istället för att moloket fortsätta att vältra mig i en gyttja av mindervärdeskänsla och självförebråelser, försöker jag för det första fokusera på att känna glädje med dem som postat – för dem har tillfället uppenbarligen betytt så mycket, kanske till och med i glädje och stolthet, att de valt att lägga energi på att posta det på FB. För det andra försöker jag inspireras till att bli bättre på att uppmärksamma mina egna ”FB-moments” (oavsett om jag postar något om dem eller ej) med samma ögon.
Hur hanterar du perfektionismen? Vad lägger du i ”att frigöra sig från kraven att vara perfekt”?
Dag 6 i #nuskatrötthetenbort:
Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 4,5. Efter en intensiv start på dagen i städandets tecken krävdes det ca tre ton viljestyrka för att gå iväg och handla, men efter 5 minuters vila tillsammans med 13-åringen och med peppande inköpssällskap av 11-åringen kom jag till slut iväg.
Igår blev det över 12 000 steg. Idag har fokus som skrivet var legat på städning och dessutom påskmiddagsfix. Tillsammans med övriga i familjen städade jag intensivt i över 4 timmar, vilket enligt denna stegomräknare skulle motsvara 22 400 steg – det tror jag inte ett ögonblick på. En promenix till affären blev det också, som fysisk aktivitet.
Eftersom jag i grunden kopplar av när jag lagar mat (i alla fall under lugna och skapande förhållanden) får jag väl också räkna in dagens påskbordsfix med diverse kreativa improvisationer till trötthetsmotandet. Fick glädjen att dela arbetsgemenskapen med 11-åringen en stund. Hon fixade bland annat till denna lingonsill, som är en av mina absoluta sillfavoriter. Och vår påsktårta med citronfromage, mango, hallonsylt och hemfärgat/-kavlat marspiantäcke blev så här snygg:
Nåväl. En av böckerna är Brené Browns Resa sig stark. Har länge tänkt läsa den, men förstår varför universum sparat den åt mig tills nu. Det är med erfarenheten av det senaste halvårets fria fall och smäll i marken i ryggen som jag verkligen ta in och grunda hennes tankar i mig själv.
En röd tråd genom denna utmaning (den började till och med innan #blogg100 drog igång) har varit 
