App-staining

Jag älskar sociala medier. När diskussioner och artiklar om baksidorna med FB, Twitter, Insta och Tumbler dyker upp har jag med en dåres envishet malt på om allt det goda jag fått och får genom dessa tjänster.

Jag har lärt mig massor genom länkningar till artiklar, videor, bloggar och events med det mest skiftande innehåll. Jag har träffat så många nya vänner, som dessutom blivit mycket nära och kära vänner. Jag har hållit och återfått kontakten med gamla vänner och bekanta. Sist men inte minst har jag också har träffat min älskling i det digitala vardagsrummet/ klassrummet/ hotellobbyn/ baren/ krogen som sociala medier blivit.

Häromsistens dök en post upp på FB med utmaningen: ”Vågar du?” Det handlade om att ta bort FB-appen på telefonen och bara använda sig av den mobilanpassade webbläsaren. Detta för att minska det automatiska, oreflekterade scrollandet bland era och andras postningar.

Min första reaktion var ”Aldrig i livet. FB är ju så värdefullt för mig.”. Men någon dag senare, när tanken mojsat till sig lite, tog jag bort appen. ”En kan ju alltid ladda ner den igen”. Och jag kan fortfarande gå in på FB på datorn eller via telefonens webbläsare. Messengerappen har jag fortfarande kvar, och jag har laddat ner sidhanteraren för att kunna hantera SarasGoda på FB (du följer väl?) – och är numera tacksam till FB för att de delat upp apparna.

Sedan jag tog bort appen har jag verkligen fått syn på hur mycket slötid jag lagt på FB. Jag övergick nämligen till att konsumera Twitter lika frekvent som jag tidigare knarkat FB… (Summan av lasterna är konstant, you know.) Och så uppdaterad på mitt twitterflöde har jag inte varit på myyycket länge!

Nu har twitterappen också tagits bort från telefonen. Anledningen är dels att jag, liksom kloka Helena, är inne på att jag vill använda den tid jag lägger på digitala media mer medvetet. Dels märker jag hur lätt jag dras med i debattklimatet på Twitter, och kan på inga sätt undgå att känna hur skadligt detta är för mig. Visst, ibland skulle jag önska att jag kallsinnigt och oberört kunde diskutera allt från himmel till jord och ta emot vilka skitargument som helst – eller få väl utarbetade argument och resonemang fullständigt struntade i – utan att känna något. Men när jag väl ger mig in i diskussioner är det för att det handlar om frågor som jag är starkt engagerad i.

Eftersom jag på gott och ont är en känslomänniska, blir jag starkt påverkad av att debattera. Pulsen stiger, adrenalinet börjar glöda i maggropen för att strax åka racerbil i hela kroppen och jag har svårt att släppa debatten; kollar ideligen om motargument kommit, även om jag har annat viktigare som måste göras.

Jag har länge sett det här som en svaghet hos mig. Och förra året ledde den här egenskapen hos mig till och med till att jag, med stor sorg och samtidigt beslutsam lättnad i hjärtat, avslutade en bekantskap. När jag ventilerade frågan om hur jag skulle hantera denna min svaghet på FB (kraften i sociala medier, du vet) överväldigades jag av den klokhet, värme och kärlek som strömmade mot mig.

Kände länge att jag inte gjorde något med alla visa svar jag fick. Idag förstår jag dock vad som hänt. Budskapet från nya och gamla, vänner, nära och mer ytliga bekanta har legat och grott. Idag kan jag med självmedkänsla och varsamhet se på mig själv när jag kliver ur en diskussion som jag förstår inte kommer leda någon vart. Det handlar inte om att jag känner mig angripen som person – jag betraktar mig själv och konstaterar att den grundläggande distinktionen mellan sak och person är hemma.

Och jag konstaterar vidare att, nej, jag kommer inte att rädda världen, mina medmänniskor eller mig själv genom att debattera på FB eller Twitter. Det lämnar jag åt andra. Jag får bidra på andra sätt, som skapar glädje, hopp, nyfikenhet men kanske även tveksamhet, tvivel och frustration för lärande, expansion och resiliens hos mig själv och andra. Men på mitt sätt.

Kommer givetvis att fortsätta titta in på FB och Twitter. Inte reflexmässigt dock. Och jag kan äntligen se på mig själv och ge mig tillåtelse till att avstå debatten utan att känna mig som att jag då förlorat den.

Se där vad sociala medier kan bidra till!

7 reaktioner på ”App-staining

  1. Pingback: Facebook och/eller Twitter | Macilane´s blogg.

  2. Detta är det bästa jag har läst med anknytning till mitt sökande efter svar på varför en bloggare även använder FB och Twittet. Har en bln! Får jag citera det du skrivit om Twitter????? Jag kommer nästa vecka att göra ett avslut om mitt eget Twitter-användande i ett inlägg i min blogg? Snälla, får jag citera dig????????

  3. Länge sedan jag pillade bort Twitter och FB-appen från fånen. Häromdagen raderade jag alla bokmärken från Safari-appen = där hade jag under lång tid, sedan appen togs bort, varit inloggad på FB, så att ta bort FB-appen gjorde inte så stor skillnad egentligen. Men nu kommer jag i princip bara FB från datorn. Bra. Skönt. Och jo – snacka om att det blir tydligt vad ”jag gjort av ren slentrian” innan. Så medvetenheten ökar.

    Twitter kollar jag typ ett par gånger/månad, och häromdagen så ändrade jag i min profil så det framgår att det inte är där man ska försöka kontakta mig.

    Och jag, liksom du, är ju så oändligt tacksam för att som social media givit mig – gåvor som är som manna från himlen i det närmaste. Du är en av dessa gåvor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s