Yay, vacay!

Idag kramade jag om alla kollegorna på kontoret innan jag gick vid lunchdags. För nu är det (strax) semester på riktigt! Jag har ägnat mig åt utskolning från jobbet i veckan, med en ledig dag och tre halvdagar. Men nu dröjer det två veckor innan autosvar går av igen.

En intensiv och rolig termin läggs till handlingarna. Den började i lätt ångest över min plats i livet och på företaget där jag är anställd. Den avrundas med glädje och förvissning att jag är på precis rätt plats, både i livet och på jobbet. Bland precis rätt människor och utmaningar för den jag är just nu.

Det kändes därför så rätt att få lyxa till det. Igår med att baka (nåja, halvfabrikatsslängaihop) en jordgubbs- och citrontårta till kollegorna. Idag med att äta ljuvlig panzanellasallad till lunch under äppelträden på Rosendals trädgårdar med syster och svåger. Och en promenad längs den solglittrande Saltsjön bort mot Biskopsudden som krona på verket.

Kameran var med på dagens djurgårdsstrosande. Mycket blomsterfoton blev det, några med inslag av bin och andra småkryp. De är, precis som jag, på rätt plats vid rätt tid, så här i ljuvligaste juni.

Återblick #25

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugofemte vecka…

… har jag varit tacksam över

  • känslan av ett väl utfört arbete.
  • en härlig midsommarfest i nya och gamla bekantskapers sällskap.
  • smaken av lingon- och rosépepparsill och kall öl.
  • att få somna och vakna bredvid en annan människa i närhet och lust.
  • att få njuta av sol, ljumma sommarvindar, god mat och dryck på utelokaler (i dubbel bemärkelse) i kärt sällskap.
  • strosande i en av världens vackraste städer.
  • telefonsamtalen med min själabror om livets mörker och ljus.

… har jag upplevt

  • hur min förmåga att skapa befriande rum av kärlek och närvaro växer sig djup och stark.
  • hur mitt tidigare så goda detaljminne är under transformation till något annat. Förhoppningsvis ett minne för helheter och stora drag, och inte bara ett icke-minne…
  • att min ökade acceptans och självuppskattning av min kropp gör att jag för första gången på några år på allvar vågar kläder som är både kvinnliga och sköna i sommarvärmen.
  • njutningen av att promenera barfota på solvarm asfalt och i gräset.
  • den bubblande livsglädjen i dancewalken hem efter härliga timmar i kärt sällskap.

… har jag lyssnat på

  • Maritza Horn och Myntas ljuvliga tolkningar av Nils Ferlins poesi från albumet Bara för längtan.
  • Dag Vags Du får aldrig nog. Hehe. Ligger nog nåt i det.
  • Danny Saucedo i Snacket på stan. En riktig gladpopslåt som dök upp på Spotifylistan Midsommarfest – utan den listan hade jag missat denna succé från Så mycket bättre 2016.

… har jag fortsatt att läsa This Human av Melis Senova. En bok att läsa, reflektera, öva, reflektera utifrån.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Ett väl utfört arbete…

 ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar.

Utsikt från ett tågfönster i väntan på avgång. En välbekant vy.

En vän citerade Karl Bertil Jonsson alias Tage Danielsson häromdagen på FB. Och jag kommer att tänka på citatet nu när jag sitter på tåget hem från Linköping, där jag tillbringat mina arbetsdagar i veckan.

Den inre tillfredsställelsen är tungt påtaglig. Liksom utmattningen efter två intensiva workshopdagar tisdag och onsdag samt tre högengagerande möten idag.

Jag hade glädjen att få leverera workshopen tillsammans med min workshop-parhäst Malin. Hon är en klippa och en fröjd att jobba med. Strukturerad, med omsorg om detaljer, stabil, professionell, generös. Vi kompletterar varandra så bra (även om jag önskar att hon inte skulle behöva kompensera mig så fullt ut vad gäller struktur och detaljöga).

När jag vaknade imorse fick jag i blixtbelysning syn på hur komplett upplägg vi fått till. Ett pussel av mängder av olika metoder som vi utbildat och tränat oss i att använda, som vi lånat in från andra sammanhang och tweakat till för att svara mot behoven i just detta sammanhang. Metoder som sattes ihop för att stötta deltagarna i att gå från insikter om människors behov till utkast till visioner och roadmaps för hur förutsättningarna på systemnivå ska ställas för att behoven ska kunna mötas.

Att låta händerna berätta om hur jag känner mig inför dagens övningar kan ge märkliga resultat. Jag kände mig utsmetad, med en fast kärna och ganska glad inför den workshop som den här överkörda ugglan skapades vid.

Ett upplägg som utmanade deltagarna att ta tillvara alla resurser som vi människor har för att uppleva, förstå och forma världen: tanken och analysen, känslan och intuitionen, sinnena och upplevelsen.

Ett upplägg som gjorde att trötta, men lyckliga och glada deltagare lämnade oss igår med ord av tacksamhet och entusiasm över dagarna. Med en känsla av att vara något viktigt på spåren.

Ett upplägg som gör att jag kan ta tillvara hela spännvidden i mitt driv och min kompetens kring förändringsprocesser och samhällsutveckling: från övergripande samhällstrukturer och systemperspektiv till den enskilda individen med sina behov, rädslor och drömmar.

Låter mig bada i känslorna av tacksamhet, lugn och kompetens som tillbakablicken på veckans arbetsinsats ger. Tänker att det här får bli ett inlägg att gå tillbaka till de veckor som inte riktigt bärs av samma medvind.

Alltför ofta genom åren har jag istället badat i min känsla av otillräcklighet, av ”när kommer de att upptäcka att jag är en fake”, av stressen inför att riskera göra fel. Det här är definitivt ett skönare bad.

Ger du dig tillfälle ibland att stanna upp i känslan av ditt väl utförda arbete?

Återblick #24

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugofjärde vecka…

… var jag tacksam över

  • att få vara förälder. Till alla mina tre barn, några av mina viktigaste läromästare och sparringpartners i livskonst. Men också på torsdagen alldeles speciellt att få vara förälder till Cecilia, som då gick ut nian.
  • att möta några av kompisarna från coachkursen igen på en aw.
  • att få tillbringa helgen i körklanger och gemenskap med ett gäng sköna människor. I hjärtat av sommaridylliska Dalarna.
  • att kunna plocka upp tråden i ett intressant och angeläget uppdrag.
  • att avrunda ett annat intressant, angeläget och mycket engagerande uppdrag. Vilka grymma kollegor jag har!
  • att migränen släppte så att jag kunde ta mig iväg på körresan.

… sjöng jag. Massor. Och blev än en gång påmind om musikens kraft att beröra och göra livet mer levande. Färgerna skarpare. Tiden rymligare. Nuet mer evigt. Och vad mera – jag kulade några toner också, med moraliskt stöd från medkorist My.

… bad jag om förlåt när jag i iver och obetänksamhet klivit över en gräns. Noterade att jag kunde göra detta ärligt känt och samtidigt utan den skuld och skam som tidigare så ofta gjort att det lilla, men samtidigt så stora, ordet ”förlåt” har väckt motstånd i hela min kropp.

… fotade jag. Hurra, så kul! Och sååååå svårt. Tycker inte jag får till något intressant alls. Att allt blir platt. Tänker att ”This too shall pass” och fotar på. Tränar ögat, gång på gång. Vet att jag lär mig, utvecklas av detta. Och att jag njuter, lite masochistiskt så där, av att göra just det.

Vad tar du med dig från veckan som passerat?

Återblick #23

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugotredje vecka…

… är jag tacksam över

  • de vänner – nya och gamla – som berikar mitt liv. Som gör mitt liv mer levande.
  • att få finnas för och dela med mig av min tid och mina resurser till några av de här vännerna när de behövde mig.
  • att få gå på 100årsfest med 1920-talstema för Tess och Hunter. En magisk afton!
  • att få ha själssöstra Helena boende hos mig med anledning av festen. Som alltid förenas vi i samtal om livets förunderligheter. Livet, det välsignade, förbannade livet. I tårar och skratt.
  • lusten, kåtheten, erotiken som fyllt veckan med härlighet, massa hudkontakt och njutning. I vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten.
  • att lägga bort rädsla och what ifs för att befriad kliva in i ett nytt rum av värme, kärlek och gemenskap.
  • diskussioner om nytt angeläget och roligt uppdrag.
  • min altan, som blir ett alldeles alldeles underbart extrarum med de vackraste av tapeter så här års.
  • att matlagningsglädjen är på besök igen! Vattenmelongazpacho med caprese och en tweakad jordgubbssallad med halloumi istället för kyckling fröjdade smaklökarna.
  • godsakerna som min medresenär på helgens kryssning så generöst beställt för att överraska mig. Chokladdoppade jordgubbar och bubbel satte tonen för ett härligt, avkopplande, energigivande och hett dygn till havs.

… har jag blivit påmind om att ”tydlighet är snällhet”. När jag är tydlig mot andra människor gör jag det lättare för dem att förhålla sig till mig. De behöver inte lägga energi på att fundera och gissa på vad det är som skaver i vår relation, och jag ger också tillåtelse att andra människor själva kan vara tydliga med sina behov, önskningar, tankar och frågor tillbaka till mig. Det är ingalunda lätt alla gånger. Skakande kropp och gråten i halsen har ackompanjerat några av mina senaste försök att praktisera insikten. Liksom en stor lättnad, en befrielse, efteråt.

… har jag lyssnat på Judith Hills låt Beautiful life. Om man kunde spela sönder spår på Spotify hade denna varit helt nedkörd vid det här laget. En text fylld av sårighet och hopp på samma gång. Hennes röst och känsla, hela produktionen men inte minst pianospelet fångar både svärtan och det glitter som livet bjuder oss på mellan varven. I måndags fastnade min blick dessutom på en rhodedendron som visualiserade känslan av hopp och liv i låten.

… har jag läst Melis Senovas This Human: How to be the person designing for other people. En bok så fullproppad av klokskap och praktiska övningar att jag blir alldeles lycklig.

Vad tar du med dig från veckan som gått?