Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

Det första har jag starka drag av, det har jag insett på nytt de senaste veckorna. Trots att jag tränat länge på och förvisso också kommit en bra bit på väg mot att känna mig tillfreds med att göra och leverera ”killräckligt”, som Åsa Beckman skrev om häromsistens.

Det andra är en önskan, en drivkraft, som är anledningen till min, ofta omedvetna, perfektionismsträvan. Ett starkt behov av att vara accepterad, uppskattad, erkänd. Existensberättigad.

Jag är inte ensam om att känna detta behov. Så här skriver Åsa Beckman i samma krönika:

Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck. 

Jagfår fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.

Det är faktiskt inte klokt.

Känslan av att jag förlorar mitt existensberättigande. Precis så är det. Och precis-så-är-det-nummer två: ”Det är faktiskt inte klokt.”

Att leva är att lära och att lära är att leva. Det är en av mina livsdeviser. Så vad är då egentligen så farligt med att tappa en boll, missa ett perspektiv? Det ger ju möjlighet till lärande och växande i insikt. Och dessutom näring till ödmjukhet och empati, empati med alla andra som tappar bollar, missar perspektiv, snavar över sin egen ambition att prestera och dessutom göra det perfekt.

Uppenbarligen är det fortfarande farligt. Uppenbarligen har jag ett jobb kvar att göra här. Jag får fortsätta att träna reptilhjärnan. Jag får fortsätta att träna på att bara hålla ångesten tills den klingar av. Vilket den faktiskt gör snabbare idag än tidigare.

Och jag får fortsätta att träna på att vara varsam mot mig själv, visa självmedkänsla när reptilen blixtsnabbt hugger. Ja, det är en till dels evolutionärt programmerad, dels inövad reaktion. Men lika lite som mina misslyckanden i perfektionsjakten definierar mig, gör min reaktion på dessa misslyckanden det. Jag är. Och det räcker. Ja, det är faktiskt fullt killräckligt.

Återblick vecka 49 – adventskalender 2019 #8

Vilken vecka. Intensiv, rolig, varierad. Tacksam för upplevelser som:

  • Workshopbonanzan på jobbet, som ger mig anledning att njuta av att känna mig grundad och trygg i min kompetens.
  • Två aktiviteter i mitt politiska engagemang. Bland annat gick min lokalförening ut för att möta invånarna och väljarna på stan. Det kändes ganska så läskigt först, men sen inspirerande och kul.
  • Kärt återseende av coachkursvännen H på mysiga FabelBar. H är en människa jag beundrar, inspireras av och expanderar i samtal med.
  • Firmadag och -fest med godaste glöggen och mycket matnyttigt lärande.
  • Yogaretreat i sällskap med kära vännen P. Andning, röst och rörelse i skön kombination. Så tacksam till P för initiativet!
  • Bra arbetspass med följeforskarkollegan I i uppstarten av nytt uppdrag.
  • Sånglektion som visar på tydliga steg, om än små, i rätt riktning.
  • Härlig älskogslek i fysisk och mental närhet.
  • En hemmakväll i ensamt majestät och två avsnitt av Så mycket bättre. Med bland annat min nya favorit, Miss Li. Hennes tolkningar denna säsong har verkligen ätit sig fast hos mig.

I hörlurarna har bland annat låtlistan inför min vokalensembles julkonsert gått varm. Där finns många guldkorn, inte minst Henry Purcells rasande vackra Music for a while i arrangemang av Gunnar Eriksson. Roligt att som korist sjunga en sång jag själv tidigare gjort som dirigent!

Nu väntar en vecka i sällskap av barnen. Mysigt.

Vackert gyllene dunderglögg

Kul på jobbet – adventskalender 2019 #6

När jag skriver dessa rader är jag på väg hem från Linköping och den senaste i raden av Usifydagar. Hela företaget möts, jobbar igenom angelägna frågor och avslutar med att umgås över mat och dryck.

Idag har vi pratat och tränat oss i konsten att ge återkoppling och i att skissa/sketchnotea. Vi har samtalat om hållbar affär och vårt varumärkes- och kommunikationsarbete. Och vi har också prövat på att koda i Scratch. En himla rolig dag, med mycket matnyttigt. mycket lekfullhet och god glögg. Bland annat.

För lite drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag också ett inlägg i samband med en Usifydag. Titeln var Stolt och ödmjuk på samma gång.

Jag skrev bland annat

Jag ser tillbaka på dagen, och på mina första månader som anställd på Usify, med en kombination av stolthet och ödmjukhet. Stolt över att få jobba med människor som så starkt drivs av att sätta människan och hens behov i centrum. Ödmjuk inför de stora möjligheter och utmaningar som detta medför.

Känslan har fördjupats och kompletterats med tacksamhet. Jag har helt enkelt ett grymt kul jobb på en härlig arbetsplats med fantastiska kollegor!

Det var ett tajt lopp vid kvällens glöggprovning. Stockholmsglöggen fick blott två röster mer än Linköpingsglöggen. Lååååångt bakom hamnade dock vår kontrollglögg, Blossas Vinglögg.

Frostbitet

Vadar genom täcken av frostbitna brungula löv i novembermorgonkylan.

Bär på en frostnupen förälskelse som sakta singlar mot marken.

Som det höstgulnade lövet släpper taget om grenen, släpper förälskelsen i dig taget om mig.

Släpper taget; faller i tacksamhet för glädje och gemenskap. Frukter som våra möten burit och alltjämt bär i mig.

Skyddar lövet från räfsa och lövblås. Varsamt omvandlas det till näring för fortsatt vänskap. Ur mullen, som det långsamt bryts ner till, kommer också mitt hjärta få näring att älska igen. I en annan tid, i ett annat sammanhang.

Återblick #42

Så har ännu en vecka gått och jag summerar några snabba intryck och erfarenheter. Årets fyrtioandra vecka…

…har jag varit tacksam för…

…ännu ett kvartals avklarad sortering av redovisningsunderlag i mitt lilla sidobolag. Administration är inget som riktigt tar tag i mig, därför alltid lika skönt när jag gjort mitt pensum.

…kollegorna. Ett fantastiskt gäng som ger energi och inspirerar. Kompetenta som bara den.

…intressant och inspirerande nybörjarträff i Stadshuset med de två liberala borgarråden, roliga politiska diskussioner över ett glas rött med lokalföreningen och premiärerfarenhet av att knacka dörr hos potentiella väljare.

…lunch med goda vännen E. Glad över den fina vänskap som finns kvar efter tvåsamheten som tog slut för ett år sedan.

…gyllenljuset som exploderar in genom fönstren när eftermiddagssolen lyser på guldgula löv.

…en röd höstkappa som ger mental energi och fysisk värme.

…de eldröda rosorna som jag köpte till mig själv på Hötorget.

…en farhåga som kom på skam.

…har jag njutit av…

…spabesök med syster och systerdotter på Centralbadet. Bubbel utanpå och inuti kroppen, en god lunch med kyckling och sötpotatis, avslappningen i det perfekt tempererade vattnet. Härligt.

…15-åringens huvud mot min axel i soffan på fredagskvällen.

…pendlingssällskap av 16-åringen. Så mycket roligare att trängas då.

…att höra 12-åringens minst sagt engagerade samtal med kompisen under onlinespelet. Vem sa att nätet isolerar?

…fångades mitt öra av…

…Miss Lis grymma hitversion av Petters Lev nu dö sen i Så mycket bättre. Repeat på Spotify direkt.

…har jag mumsat…

hemlagad Gulaschsoppa efter ICAs recept. Det ska bli mer soppa i höst och vinter. Mer grytor. Spännande sopprecept att prova har jag för övrigt hittat hos min nya bloggkompis Yvonne – kolla in den här gröna ärtsoppan med fänkål till exempel!

Vad tar du med dig från den gångna veckan?