Jag har slagits flera gånger på sistone av att många sammanhang kring personlig utveckling och psykisk hälsa pratar om de fysiska, emotionella och mentala perspektiven. Punkt. Och de finns, som du som följer den här julkalenderbloggen säkert märkt, med i vår modell för ledarskap och personlig utveckling. Vi har ju dock lagt till två, det sociala respektive det existentiella perspektivet. För att vi båda har upplevt att de är viktiga aspekter i våra egna livsresor. Tillägget gör vi i gott sällskap, för när WHO definierar livskvalitet och hälsa finns både de sociala och existentiella perspektiven med.
WHO:s definition av existentiell hälsa inrymmer åtta olika delperspektiv:
Upplevelse av sammanhang
Existentiell styrka och kraft
Tillit som livskraft
Meningen med livet
Upplevelse av helhet
Harmoni och inre lugn
Upplevelse av förundran
Förhoppning
Min egen erfarenhet av att ha en utmattningsdepression säger mig att min mentala hälsa har ett starkt samband med min existentiella hälsa. För min upplevelse av mening med livet och av helhet var försvagad. Min harmoni, mitt inre lugn, förmåga att känna förundran och hopp var utraderad. Och forskningen stöder min upplevelse av detta samband, som sannolikt är dubbelriktat.
Jag slås också av att det offentliga samtalet om existentiella frågor blivit synligare på senare tid. Eller är det bara jag som blivit mer uppmärksam? Jag tar bara två exempel här, men de är många fler. DN har under de senaste veckorna publicerat ett antal artiklar på temat med artiklar av bland annat Kristina Lindquist (som sörjer sin förlorade kristna tro), Björn Wiman (som går i kyrkan och bär ett kors runt halsen som ”ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld” och Hanna Hellquist (som saknar de ritualer som hon skriver att vi slängt ut med religionen och att hon ”en vacker dag ska … våga [sig] in i värmen igen”. I en av kvällstidningens Expressens bloggar samtalar Eric Schüldt och Natalie Lantz om frågor som i högsta grad är existentiella, som huruvida de känner sig värdefulla och värda att älskas eller vem/vad är gud för dem.
Kanske bidrog pandemin till att aktualisera och öppna för samtalet om de existentiella frågorna. Frågorna som handlar om vad det är att vara människa. Om liv och död, kärlek och altruism, mening och sammanhang.
Ett vet jag, och det är att för mig är det viktigt att sätta ord på även det existentiella perspektivet. Även om det rymmer frågor som ofta är svåra att fånga i ord.
Ofta landar jag i min barn- och ungdoms kristna språkdräkt. ”Nåd”. ”Försoning”. ”Helgelse”. ”Förlåtelse”. Att ha tillgång till bibelns texter och alla de psalm- och sångtexter som gnuggades in i hjärnvindlingarna under den första delen av mitt liv ser jag som en rikedom idag. Fast jag en gång i tiden hade en stark ambition att bidra till att modernisera det religiösa språket. För orden kändes främmande, obsoleta och alienerande i det moderna samtalet.
Idag är det tillräckligt för mig att de hjälper mig att orientera mig i tillvaron. Jag fyller dem inte längre med tron på en personlig gud, men de hjälper mig att förstå och beskriva viktiga delar av mitt liv ändå.
Och jag funderar på vad som händer med ett samhälle där språket för det existentiella perspektivet har utarmats. När vi famlar för att fånga det där tomrummet, oron, rädslan eller varför inte också förundran, kärleken och glädjen som är del av livsvillkoren. Söker efter sätt att beskriva det för oss själva och för andra. Vad tror du?
Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att reflektera över hur de åtta delperspektiven i WHO:s definition av existentiell hälsa ter sig i ditt liv:
Upplevelse av sammanhang
Existentiell styrka och kraft
Tillit som livskraft
Meningen med livet
Upplevelse av helhet
Harmoni och inre lugn
Upplevelse av förundran
Förhoppning
Jag vill lägga till Upplevelse av tacksamhet. För mig är det en bärande del i min existentiella upplevelse av livet, och jag har många gånger skrivit om det här på bloggen, bland annat i detta inlägg.
Det är stora frågor det handlar om. Kanske känner du att du behöver någon att bolla med, någon som kan lyssna på dina ord och reflektioner kring detta. Du kan hitta stöd genom att söka på existentiell coaching eller existentiell terapi på nätet, eller genom att vända dig till Jourhavande medmänniska.
Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.
Att sova gott om natten. Det är något som vi alla mår bra av. 8 timmar brukar vara en gyllene regel, men det varierar från person till person. Jag själv har inte behövt så mycket sömn, har jag tyckt, men ack så fel jag hade. Och när jag insåg det, kunde jag inte sova. Jag kan knappt räkna hur många sömnlösa nätter jag har haft.
Under sömnen bearbetar vi känslor och upplevelser, vilket gör oss redo att tackla nästa dags utmaningar. Utmaningar, som jag tidigare låg vaken och grubblade över för att komma på en bra lösning på. Nu sover jag bort problemen. När jag har sovit känns de oftast inte lika ohanterliga som innan jag sov. Sömnen gör att jag tänker klarare och ser saker i ett annat ljus.
Trots att jag visste att välmående och sömn hör ihop, att sömnen behövs för att kroppen och hjärnan ska få vila och återhämta sig, tog det lång tid innan jag sökte hjälp och fick sömntabletter utskrivna. Nu sover jag gott om natten, utan tabletter, men jag har också gjort en hel del förändringar i mitt liv. Att äta sömntabletter är ju bara en kortsiktig lösning, något man kan använda för att komma i fas. För att få en hållbar situation i längden, är det viktigt att faktiskt ändra sitt sätt att leva.
Det gjorde jag och det blev en markant förbättring. Främst kände jag mig mer till freds. Jag blev gladare, lugnare, mer närvarande och dessutom gick jag ner i vikt. När jag jobbade som mest och sov som minst, hade jag problem med just det. Jag visste inte då att dåliga sömnvanor kan utveckla övervikt. Forskning har visat att när vi är trötta går kroppen på sparlåga, vilket gör att vi bränner färre kalorier och har mindre ork till att röra på oss. Dessutom tenderar vi att bli mer sugna på sötsaker och salta, feta snacks. När jag äntligen kunde sova mer och kom igång med träningen kunde jag ganska snart få på mig kläder som jag inte hade haft på flera år. Så klart sporrade det att fortsätta. Men jag behövde hjälp och stöd, det är svårt att ändra ett beteende helt själv.
Jag tog hjälp av en PT, men en träningskompis är bra nog. Det är roligare att träna med någon annan och tillsammans kan man hjälpas åt att träningen blir av. Om den ena känner sig trött och orkeslös kan den andra peppa sin kompis att faktiskt ta sig ut. Träningen gör också att man blir ordentligt trött, både fysiskt och mentalt, och därmed sover bättre på natten. Frisk luft har samma effekt, så det bästa är om man orkar ta en promenad, löp- eller skidtur i dagsljus utomhus.
Frisk luft och sömn påverkar dessutom immunförsvaret på ett bra sätt och innebär att vi kan undvika infektioner och andra sjukdomar som till exempel cancer och Alzheimer. Tidigare har just det känts så långt bort, när jag sov som minst kunde jag inte ta in detta. Nu, när jag känner vilken skillnad det gör att sova, så är det svårt att förstå att jag överhuvudtaget har utsatt mig för denna fara, denna långsiktigt nedbrytande idioti. Så, sov, mina vänner. Ta hand om er. Sömnen kommer att få er att må bättre både fysiskt och psykiskt.
Dagens luckpaket innehåller 8 enkla tips på hur du kan förbättra din sömn
1. Stäng av mobilen och undvik skärmtid en timme innan läggdags
2. Undvik kaffe och alkohol innan du ska gå och lägga dig
3. Håll sovrummet svalt
4. Försök lägg dig samma tid varje kväll, så att du skapar en rutin
5. Somna inte som ovänner, om du sover bredvid en partner
6. Tänk igenom vad som vad som var bra under dagen, vad du är tacksam över, det skapar sinnesro
7. Skriv en lista innan du går och lägger dig på viktiga saker att komma ihåg nästa dag, för att minimera risken att alla måsten snurrar runt i huvudet när du försöker somna
8. Försök sova så ostört någon gång ibland, utan väckarklocka. Låt istället kroppen sova ut och vakna av sig själv. Kanske har du tid att göra den någon dag under jul!
Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand,Helena Godotter Karlberg.
Hyperneuroakustiskadiafragmakontraktioner. Det är det längsta ord jag vet. Kanske är det det längsta som existerar. Jag fick lära mig det av min pappa för många år sedan, då vi spelade ”hänga gubbe”. Ordet betyder hicka på latin, och jag minns hur pillimarisk min pappa såg ut när jag blev hängd gång på gång.
Min pappa reste mycket när jag var barn. Ofta var han borta hela veckor, men på helgerna när han kom hem var han så där härligt närvarande, busig och lekfull. Så minns jag honom. Som en glad, närvarande pappa som älskade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom.
Jag reste själv en hel del när mina barn var små, och jag minns den där ständiga ångesten över att inte räcka till, att inte vara närvarande i vardagen. Jag har försökt intala mig själv att kvalitet är bättre än kvantitet, och kanske ligger det något i det. Men även det är svårt. Man kan ju vara närvarande rent fysiskt, men i tanken vara någon helt annanstans. Jag vet med mig att jag har svarat barnen på saker, utan att egentligen ha varit medveten om vad jag har svarat. Jag tror till och med att de satte det i system: ”fråga mamma när hon är stressad, då säger hon ja”.
Under en tid jobbade jag så mycket så att allt, förutom jobbet, blev en belastning. Jag hade hundra bollar i luften, och fokus låg på vad som skulle ske härnäst. Den så kallade ”göra-listan” blev bara längre och längre, trots att jag bockade av saker på den hela tiden. Problemet var att det kom till nya saker, jag hann liksom aldrig i kapp.
På nätterna, när jag äntligen hade tagit mig i säng, låg jag och funderade på hur jag skulle lösa olika situationer och jag oroade mig för saker som skulle hända. Tiden för sömn, träning, vila, relationer, återhämtning, reflektion, för familjen, mig själv, blev allt mindre och mindre. Allt det där som behövs för att orka, för att kunna prestera på topp. Jag tänkte att det bara var tillfälligt, att det blir bättre sedan. Men så klart blir det inte det, om man inte medvetet sätter stopp.
Stress är något kroppen reagerar på automatiskt, och stress kan ofta vara bra. Det är vår motor som gör att vi kan lägga i den där extra växeln, för att klara en deadline eller kanske rädda liv. Men om det är stress jämt och ständigt, slits motorn ut och lägger slutligen av. Jag brukar se livet som en våg – på ena sidan har vi prestation, på andra sidan vila. Det behövs lika mycket på båda sidor för att kroppen, ja, hela jag ska vara i balans. Och just vila och avslappning är något vi måste styra själva och träna oss i.
Det förstår jag nu, men inte då. Innan. Jag brakade.
Som person är jag väldigt glad och nyfiken. Jag har alltid haft mycket energi och jag har inte heller behövt så mycket sömn för att vara pigg och orka med. Men jag började känna att krafterna tog slut. Jag gick upp i vikt och kunde inte gå ner hur mycket jag än försökte. Jag fick högt blodtryck, började känna mig irriterad, främst bland mina närmaste, min familj, som jag värdesätter mest av allt och älskar så innerligt.
Ingenting kändes roligt längre. Mitt vanliga nyfikna och sprudlande jag försvann mer och mer. Det var för mycket på jobbet, för mycket på det privata planet, med pappa som var sjuk i cancer och en utarbetad mamma som vårdade honom i hemmet, 160 mil från där jag bodde. Det tär, att inte kunna hjälpa till, att inte ha tid att hjälpa till. Att inte finnas nära, även om vi pratade på telefon varje dag.
Jag visste att jag behövde förändra min situation, jag ville, men jag visste inte hur. Hösten 2019 skulle jag till Vietnam och arbeta i ett SIDA-projekt som jag var delaktig i. Min roll var att finnas som stöd i utvecklingen av ett tech-center och utvecklingen av nya start-ups. På plats faciliterade jag workshops med ledare, politiker, studenter och entreprenörer. Jag älskade det, eftersom jag kände att jag kunde bidra och skapa en förändring. Göra skillnad. Därför såg jag alltid fram emot resorna till Vietnam väldigt mycket.
Denna gång var jag extra glad. Min dotter skulle följa med och hjälpa mig. Hon skulle få göra sin praktik på högstadiet tillsammans med mig i Vietnam. När uppdraget var klart, kom även min man och son över och vi hade en fantastisk semester tillsammans. Jag var så lycklig och kände mig så till freds. En känsla som jag inte hade haft på väldigt länge. Äntligen fick jag ta det lugnt, vila, vara med min familj, uppleva saker, strosa bland gränder, pruta på marknader, äta god mat och bara insupa alla färger, smaker och dofter. I mitt huvud hade jag satt Vietnam-resan som en brytpunkt. Efter resan skulle jag säga upp mig från mitt arbete och lägga fokus på det som var viktigt, min familj, min hälsa och mitt välmående.
Men det blev på ett litet annat sätt än vad jag hade planerat. Bara några dagar efter att vi kom hem, berättade min man att han ville skiljas! Han var less på att jag alltid jobbade. Han kände sig inte älskad, inte sedd. Han hade helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Min man och mina barn hade varit min livboj. Det var ju de som hade hållit mitt huvud ovanför vattenytan. Tack vare dem hade jag orkat.
Jag såg hur hela familjen trasades samman och allt det som jag värdesatte mest i mitt liv bara försvann. Jag kraschade totalt, jag fullständigt bröt ihop. Detta ledde till en sjukskrivning för depression, som ledde till att jag blev uppsagd från mitt arbete.
Kort därefter gick min pappa bort och så kan vi lägga pandemin på det. Det blev alt-control-delete. Over and out. Tvärstopp!
Det blev en brutal och riktigt smärtsam läxa. Och det värsta var att jag hade förorsakat det själv. Jag kunde inte skylla på någon annan. Jag hade känt signalerna på mitt eget välmående, men inte tagit in vad min man, min familj kände. Jag hade inte varit närvarande. Jag ville inget hellre än att reparera, laga, lappa ihop. Men det var för sent. För äktenskapet. Det förlorade jag, men jag fick livet tillbaka. Jag kunde reparera, laga mig själv.
Det var ur denna krasch som konceptet ”en hel hand” föddes som jag sedan har utvecklat tillsammans med min mentor och kompanjon Sara. Sakta började jag bygga upp mig själv, på alla plan. Hela jag behövde läka. Jag började träna och tog hjälp av en PT, jag gick i terapi, tog många och långa promenader med min hund, min trogne vän och följeslagare. Jag var på retreat, tog massage, bastade, fick reiki, började yoga, meditera, vila, sova.
Alla sinnen blev starkare. Plötsligt började jag höra saker igen, fågelkvitter, träden som prasslar i vinden, jag kände dofter, såg saker i ett annat ljus. Glädjen och skrattet kom tillbaka, liksom nyfikenheten. Och lusten.
Idag mår jag bra, men det har tagit tid, och såklart är jag ledsen för att det gick så långt. Därför delar min historia, så att någon annan kanske kan bromsa i tid. Även om det var en riktigt brutal käftsmäll jag fick, så finns det mycket positivt i det som hände. Jag har fått en närmare relation med mina barn, min familj, vänner, en bättre hälsa, en förståelse för hur kroppen fungerar och att vi behöver träna oss på att vara mer i nuet, att vara fokuserad på det som händer här och nu, för att vara en bra förälder, livspartner, ledare, medmänniska.
Men det bästa av allt är att jag fick möjligheten att vara med min pappa hans sista tid i livet. Dessutom tillsammans med min mamma och älskade syster. Vi var samlade. Jag var närvarande. Jag fanns där, när de behövde mig.
Dagens luckpaket innehåller tre övningar i mindfulness. Du kan göra dem ensam eller tillsammans med en vän.
1. Märk vinden
Gå ut i friska luften. Ta en promenad, gärna under tiden det fortfarande finns dagsljus ute.Oavsett om det regnar, snöar eller blåser, ska ni känna efter hur det känns för er.
Hur känns vinden mot kinden? Biter det och är kallt? Fångar vinden ditt hår? Hur känns det? Känn noga efter vad väder och vind gör med dig, och hur det känns i din kropp.
Du behöver inte säga något i den här övningen. Inte till varandra heller. Men om ni vill kan ni prata om hur vädret känns. Kanske känns vädret olika för er?
2. Balansgång
Denna övning går ut på att ni ska gå helt rakt, och långsamt. Ju långsammare ni kan gå, desto bättre. Till övningen behövs en vante eller något liknande. Det viktigaste är att det är något ni kan balansera på huvudet, som inte glider av för lätt.
Syftet med övningen är att gå så långsamt som möjligt, utan att saken ramlar av huvudet. Det kräver full koncentration. Hur långsamt kan ni röra er utan att saken ramlar ned? Försök att slappna av i kroppen när ni går. Det handlar inte om att komma fram först, utan om att ta det lugnt.
När övningen blir för lätt för er kan ni prova att göra likadant, men blunda. Då kan kompisen se till att du inte krockar i något eller att den kommer en bil eller liknande. Är det svårare eller lättare att balansera något på huvudet när ögonen är stängda?
Övningen stärker er koncentration och balans. När man koncentrerar sig så noga på en enda sak finns det inte plats för att bekymra sig om annat, och det är därför det kan kännas avslappnande. Övningen har som bonus att den kan leda till en del skratt.
3. Dagens bästa upplevelse
Fundera över vad som har varit allra bäst hittills idag. Det behöver inte vara stora, fantastiska upplevelser, utan små, bra upplevelser som ni haft under dagen. Det kan vara att ni uppskattade en god frukost, att ni mötte en glad busschaufför, att ni fick ett fint mail eller en varm kram av en familjemedlem eller vän.
Övningen fungerar även utmärkt vid till exempel middagsbordet med familjen, där alla får berättar om sin bästa upplevelse under dagen. Ni kan också skriva ned upplevelsen på en lapp som ni kanske sätter på kylskåpet. Då blir ni i efterhand påminda om en massa bra upplevelser varje gång ni öppnar kylskåpet.
I de här övningen tränar ni på att uppmärksamma positiva saker i vardagen. Samtidigt övar ni på att lyssna, när ni berättar om era upplevelser för varandra.
När mörkret från mångdimensionella kriser och existentiella hot lade sig som ett blött snötäcke över livet och effektivt raderade ut alla spår av vägen framåt
När frukterna på hoppets och meningsfullhetens träd hängde ruttna, frostbitna på bara grenar eller täckte jorden med en halkig sörja av söndermosad fallfrukt som frusit till is
När isande vindar blåste runt hjärtats förmåga att älska och älskas
Och rationalitetens, intellektets och logikens språk föll som vassa istappar mot marken och splittrades i sylvassa skärvor
Då tände jag fladdrande ljuslågor av andra språk.
För att orientera mig, värma mig, hålla mig levande tills våren skulle återvända.
Musikens
Poesins
Konstens
Dansens
Andningens
Beröringens
språk
Jag vände mig till språken som når bortom förnuft, bortom tanke, till språk som förmådde hålla själen vid liv i midvinternatten och som förenade mig med andra som delat och delade min vilsenhetsposition.
Ett själarnas luciatåg i den dunklaste av nätter.
Dagens luckpaket är att reflektera över din preppinglista för tider när det blåser snålt runt själen. Jag menar inte pepplista, även om min uppmaning med en cyniskt lagd tolkning möjligen skulle kunna tolkas som det. Men jag avser det som går djupare än peppen.
Jag bjuder in dig till att reflektera över vilka musikstycken, dikter, sångtexter, konstverk eller praktiker som rörelse, meditation, bön, ordlös gemenskap med en vän etc. som har burit dig, skänkt dig tröst och en aldrig så liten och flämtande låga av liv genom dina dagar och nätter av själsliga vinterstormar.
Det var när jag skulle skriva mitt senaste inlägg som jag studsade till på underrubriken i titeln till bloggen. ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet”.
Strävan. Ett ord jag förknippar med kamp, den där kampen som så länge varit min självklara följeslagare i livet. Kampen, som har en nära relation med hoppet. Men som jag sedan några år har kommit att observera mer på distans för att i stället välja vila och varande som grundton, vilket jag skrivit om tidigare: ”Bättre när jag inte tar i”.
Det lilla gruskornet låg och skavde i mig några dar.
Så en lördag förmiddag, i en online andningssession med StephMagenta (rekommenderas för dig som är intresserad av frigörande andning, breathwork eller vad du väljer att kalla det) slog insikten ut i blom. Tänk om jag skulle byta ut strävan, kampen mot lek? Mot dans?
Efter andningen väntade uppgiften att städa lägenheten. Bestämde mig för att leka med perspektivet att se städningen som en lek. Det gick som en dans! Inte som i snabbt – nej, köket som sunkat ner sig rejält efter sjukdagar fick ta fem timmar att städa. Men det blev inte tråkigt och kändes inte som en börda. På söndagen fortsatte jag med resten av lägenheten, på samma lekande, dansande vis.
Att leka, dansa med livet betyder inte att jag inte tar det på allvar. Något av det mest allvarliga och ”på riktiga” som finns är barn som är hängivna i sin lek eller dans. Och det är med barnets inställning som jag går in i testet – eller leken om du så vill – av lek och dans som livshållning.
Därför byter jag nu ut underrubriken också. ”Om min lek och min dans med det goda i livet.” Vilka tankar, vilka känslor väcker det hos dig?
