Triss i tacksamhet #8

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets åttonde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… energin som kommer av att få dra igång ett nytt och otroligt spännande uppdrag.

… tillfredställelsen av att äntligen vara igång med processen att renovera köket. Tre och ett halvt år efter inflyttning. Håller tummarna att det går fortare till slutförande nu.

… promenaden med väninnan P. Fint att ses, uppdatera och reflektera tillsammans.

Veckans bonus var utan tvekan rummet med utsikt i godaste sällskapet M.

Triss i tacksamhet #7

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets sjunde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… insikten om att samvaron med barnen numera innehåller väldigt lite tjat och gnat. Nästan ingenting faktiskt. Istället har goda samtal där både skratt och tårar får plats blivit vardag. Barnen har blivit stora. Och jag med kanske.

… lättnaden och tillfredställelsen över att, med framgång och bekräftande ord (de där jag är en sån sucker för), ha levererat ett webinarium som jag var riktigt nervös inför.

… av att ha gått i mål i ICA-klassikerns första delmoment, som för mig har varit Vasaloppet som stavgång. Motsvarande nio mil har jag avverkat sen början av året. Och varför stanna i Mora?

Luften och ljuset på söndagens citypromenad var påtagligt senvintrig/förvårig och gav en föraning om våren som väntar där framme. Stockholms kajer och torg sträckte sig längtande efter uteserveringarna.

Triss i tacksamhet #6

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets sjätte vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… firandet av min äldstas 18-årsdag. Hennes pappa hade ordnat så fint, så hon blev ordentligt firad trots pandemitid.

… lättnaden efter trippen till återvinningscentralen där bråte av både fysisk och mental karaktär avlämnades.

… värmen och glädjen när orosungar i maggropen går upp i rök och livet blir rymligare genom öppet, sårbart, inkännande samtal.

Time to say goodbye

Nej, jag ska inte sluta blogga. Och jag är inte heller på väg att avsluta något annat. Rubriken kommer sig av att jag är fylld av upplevelsen av den begravning jag deltagit i idag.

Tankarna började snurra där under ceremonin. Tankar på vad en begravningsritual symboliserar. På sorgen och på hur den oskiljaktigt hänger ihop med glädjen. På vad livet är och vad det går ut på. På vad jag vill se tillbaka på den dag det är dags för mig att stänga boken över mitt liv. Och på hur jag önskar få säga det där sista farvälet till mina nära och ära som en begravning innebär

En begravning kan vara så mycket. En stund av djupaste sorg och smärta. Vrede kanske till och. med. En obehaglig påminnelse om att det slut som vårt samhälle verkar frukta så djupt är ofrånkomligt. En betryckt stund av ansträngda möten och relationer.

Men den kan också vara en liten bit av evigheten, fylld av tacksamhet och ljusa minnen. En stund av att bli påmind om att passa på att leva medan vi ännu är i livet. En stund av tillhörighet, gemenskap, stöd och värme i möten och relationer.

Den begravningen som ger rymd åt sorgen och saknaden och åt tacksamheten, glädjen över det som varit och är, och inte minst närvaron i det liv som fortfarande är – den är en viktig del i sorgebearbetningen. Den är terapi och läkedom.

Tältpinnarna som spänner upp och håller valven i en sådan rymd är, för min del, musik och poesi.

Vid dagens begravning läste officianten några rader av Harry Martinsson som mitt hjärta sträckte sig efter och håller fast vid.

Varje djup sorg
har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort den riktningen.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära
som glädjen kan få.

– Harry Martinson, ur Vagnen, 1960.

Och musiken. Den sista musiken vid dagens begravning stod Bob Marley för. Could you be loved. Personen vi tog farväl av tyckte om reagge. Och att dansa. Att hedra hen genom att bjudas in att ta några danssteg tillsammans, där vid urnan, var fantastiskt.

Jag har nu en pusselbit till i instruktionerna till mitt sista farväl, där förhoppningsvis långt i framtiden. Jag skulle önska att få bjuda upp till dans. En sista gång.

Triss i tacksamhet #4

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets fjärde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… glädjen när vi får nya kunders förtroende att samarbeta med dem i intressanta, spännande och meningsfulla uppdrag.

… det lugn och den harmoni som vilat i bröstkorg och maggrop. Som en spinnande katt som krupit ihop i soffhörnet.

… middagssamtalet som spände en rymd över mjukvarulösningar och konsultjobb till tantra och teologi.

Söndagens långpromenad i strålande vintersol och fint sällskap gjorde gott.