Att be om hjälp

Tänk att det ska vara så svårt. Så svårt att riva av den där fasaden av ”kan själv” som vi tränat på sen barnsben. 

Till en början var det bra att vi fick utmana oss, utveckla vår självständighet och träna envishet, handlingskraft och initiativförmåga på kuppen. Men någonstans under livet slog det över och allt oftare ”kunde vi själva” även när det fick oss att bli handlingsförlamade och tappa all ork och initiativförmåga. Till och med tappa vår livslust.

Just idag är någon stark. Och får beröm och uppmuntrande ord för det. ”Åh, jag önskar att jag var lika stark som du.” Just idag klarar någon annan sig själv. ”Åh, du är så självständig, och det är som om livets motgångar bara rinner av dig”.

Så onödigt egentligen att lägga så mycket energi på att hålla fasaden på plats, lappa och laga den så att den ter sig så hel som möjligt (om inte annat så från den insida som vi ser). När vi egentligen vet att vi alla innerst inne, vid något tillfälle i livet, i längre eller kortare perioder, är bräckliga. Äggskalssköra. Kanske till och med har brustit och fallit ihop. Är det något som majoriteten av oss har gemensamt så är det väl detta – rädsla för att inte vara god nog, stark nog, passa in tillräckligt väl, svara mot omvärldens förväntningar (som vi ofta gör antaganden om), orka med, hålla ut, göra det man ska.

De senaste månaderna har för mig varit en hård träning i att be om och ta emot hjälp. En träning i att släppa den så kallade vuxenheten för att istället bli det lilla, hjälpbehövande barnet igen.

Det har varit en träning i att be om hjälp att hålla ihop när livet inte längre vill levas. Att be om hjälp att hålla ihop när det taggiga eldklotet av sorg suger all energi ur kroppen. Att be om hjälp att bereda en arena där dialogen mellan två vuxna personer som delat stora delar av livet under 27 år kan föras utan att haverera.

Och jag har fått hjälp. Det smärtar att tänka på dem som ber om, ropar på hjälp utan att bli hörda. Men – jag har fått hjälp och är innerligt tacksam för det.

Jag hoppas att min erfarenhet av att ta mig samman, be om och ta emot hjälp har gjort mig mer lyhörd för rop på hjälp som når mig. Mer rustad att ge den hjälp som behövs – vilket betydligt oftare handlar om att lyssna och hålla ett utrymme för att dela smärtan, sorgen, ilskan, ångesten och frustrationen än att komma med konkreta lösningar (vilket jag har varit och är väldigt benägen att spotta ur mig).

Vågar du be om hjälp? Vågar du låta bli? 

 

 

Sorgens följeslagare

Orden i den gamla psalmen säger att ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans”.

Men sorgen har fler följeslagare.

Under de senaste två dagarna har jag plockat ihop prylar i vår lägenhet inför stundande försäljning. Och jag har översköljts av en flodvåg av sorg.

Vis av erfarenheten från förra årets höststorm av sorg ar jag försökt att bara låta vågen svepa över mig. Försökt att inte kämpa emot, försökt att inte dras ned i djupet.

I strömvirvlarna har jag blivit varse nyanser i sorgen, och min slutsats är att sorgens olika följeslagare får den att skimra i olika toner.

Först fick jag syn på följeslagaren tacksamhet. Saker som jag stuvade undan på mina barns rum väckte tacksamhet över det ovärderliga i att ta del av – och vara del av – barnens utveckling, lärande och skaparkraft, manifesterat i teckningar, foton, skolböcker, legobyggen, ukuleler och gitarrer. Saker i varje rum väckte tacksamhet över kärlek, skratt och gemenskap med honom som jag inte längre är gift med. Porslin, glas och bestick väckte tacksamhet över måltidsgemenskaper med vänner och familj – inte minst över det senaste nyåret då jag och barnen omslöts av vänner som vi delat många nyår med som ”hel” familj.

När jag stod vid vardagsrumsfönstren och plockade ihop snöbollslyktorna, orkidéerna, ljushållaren i luffarslöjd och ”Den flygande holländaren”, skeppet som C kom hem med efter besöket på Sjöhistoriska muséet och som har besättning i flirtkulor och vinkorkar, väcktes tacksamheten över ljuden av liv från gatan, tacksamheten över att se människorna som rör sig där utanför, på väg mellan lekpark och resten av staden, Tacksamhet för sju år på detta livsbejakande läge: mitt i stan, men ändå lugnt. I en stadsdel som bit för bit ätit sig in i mitt hjärta.

Några av sakerna jag stuvade undan har väckt följeslagaren vemod. Vemod över böcker som aldrig blev lästa för barnen medan de var små, över pyssel som aldrig pysslades tillsammans med dem. Över dockskåpet, som fortfarande inväntar den där renoveringen som vi planerat och pratat om i många år.

Vemod också över år som gått. Över år, månader och dagar då mina handlingar inte direkt återspeglade den mamma, maka eller människa som jag ville vara. Depression, stress, jämförelser, skam och leva-upp-till-inlästa-förväntningar-hos-andra har gjort att jag många gånger brustit i att leva som jag lär och efter de värderingar som jag håller högt.

Bokslutet över mina första 48 år, och i synnerhet mina 27 år som partner och 14 år som mamma, pågår för fullt i hjärta och hjärna. Sorgens debit och dess följeslagares kredit går ibland jämnt upp, ibland inte.

Tänker än en gång att sorgen, smärtan, mörkret ger djup åt livet. Påminner mig om att vara uppmärksam på och ta vara på dess följeslagares ljus och höjder. Och jag tänker, igen, att jag vill hellre leva mitt liv i 3d och med relief, än i platt 2d.

Och tankelinjen mellan sorgen och tacksamheten sluts och blir till en cirkel där jag är tacksam över att jag kan känna och härbärgera sorg. Det betyder ju att jag lever.

Större än orden

Ibland är livet större än att det ryms i orden

Glädjen, innerligheten, tacksamheten spränger alla gränser

 

men det gör också

Skulden och frustrationen

Skörheten, tröttheten och sorgen

 

Då är tid att låta orden vila.

Tid att ta in livet bortom orden

Ett andetag i taget.

 

 

Om sorg, vrede och tigerjakt

Veckans bidrag till #lyrikfredag är ett par verser ur legendarerna Mora träsks Tigerjakt (här i Megabite mix):

Nu ska vi gå på tigerjakt

vi kommer till nå’t gräs

vi kan inte gå runt det

vi kan inte gå under det

vi måste gå igenom det

ssch ssch (Slå undan gräset med händerna)

Dessa episka textrader poppade upp i min skalle i ett samtal med två vänner häromsistens. Alla tre befinner vi oss, eller har nyligen befunnit sig, i någon fas av separation från livspartner. Och därför var vi naturligen inne på sorg och vrede.

”Det finns inget sätt att komma runt känslorna.”, sa vi, som låg längre fram i processen. ”En måste gå igenom dem”.

När sorgen gör som allra ondast. Så skönt det då vore att gå runt det som gör ont.

Att få gå under.

Att slippa undan smärtan, om så bara för en stund.

Men det finns ingen långsiktigt hållbar väg runt sorgen för att komma förbi den. Det är lite märkligt med sorgen – när vi försöker smita runt den, hamnar vi på en väg som bara går i en cirkel, som inte har någon öppning vidare, framåt. I vissa fall är vägen till och med som en spiral som bara leder inåt, i allt trängre cirklar, och nedåt. Tills vi gått under.

Det märkliga är att när vi ger oss in i sorgen, ger den fristad i vår kalender och plats i vår kropp, i vår själ – då öppnar sig så småningom en väg, eller kanske till och med vägar, ut ur den. Vägar vidare.

Även om sorgens gräs ofta vajar högt över våra huvuden, och det känns som om vi vandrar i dödskuggans smala dal, eller kanske till och med ravin, där vi stapplande banar sig väg steg för steg.

Även om grässtråna är vassa, och vi skär oss så illa att vi blöder när vi böjer undan dem för att komma framåt.

Så kommer vi till slut ut.

Och där väntar en väg – eller kanske till och med flera möjliga vägar – att vandra vidare på. Ärren från sorgens fält finns med oss resten av vår vandring. Men steg för steg lägger vi ett allt större avstånd till sorgens vassa, allt överskuggande, gräsfält.

Sorgen fält verkar vara något de flesta av oss vill komma bort från så fort som möjligt. Med vreden kan det istället vara tvärtom har jag märkt på mig själv och andra. Den är trygg att hålla fast vid, den ger drivkraft och upprättelse i stunden. I vredens glödande grotta är självbekräftelsen och egenupprättelsen skön (även om jag inte skulle beskriva den som mjuk direkt, så där haltar analogin med dagens dikt)

Vi kommer till en grotta

det är alldeles mörkt

vi känner oss omkring

vi känner något mjukt

vi känner något skönt

Själv behövde jag verkligen ta mig ut ur vredens grotta. Det var inte enkelt, men nödvändigt. Om jag stannat kvar, hade jag ju riskerat att bli uppäten av…

EN TIGER!!!

Tiger Head Cat Animal Feline Wildlife WildBitterhetens och fast(-i-vad-som-varit-och-borde-ha-blivit-)låsthetens tiger är verkligen inte någon att leka med. Men mellan vredens och oförättskänslans berättigade plats och tid i våra liv – på samma sätt som i sorgens fall, måste vi gå igenom, inte runt eller under, för att komma vidare – och bitterhetens uppslukande är balansgången inte enkel tycker jag. Det krävs mod för att känna efter och känna in det mjuka, sköna – men också vaksamhet på när tigern börjar röra på sig, när den öppnar sitt gap och gör sig redo för att sluka mig. Då är det – för att avsluta i linje med dagens liknelse – dags att vända om och springa

Att hålla modet uppe

Samtidigt som världen på många sätt ter sig allt galnare och ständigt mer hotfull, växer också viljan att göra skillnad ”på riktigt”, som det ofta beskrivs, viljan att verka för något annat och bättre hos alltfler.

Vad behövs för att detta engagemang ska vara uthålligt? En god vän delade häromdagen en tänkvärd artikel på detta tema, och jag vill nu dela med mig vidare av den. Den knyter samman aktivism och mindfullness, och visar hur olika delar av mindfullnesspraktiken kan bidra till uthållighet i arbetet för den goda sak som just du, just jag kämpar för.

Artikeln heter How to Sustain Your Activism: What Grace Lee Boggs Would Have Taught Us. Grace Lee Boggs var en amerikansk medborgarrättsaktivist, som hela sitt liv arbetade för att förbättra situationen för olika utsatta grupper.

3470650293_60b27d6539_bOch artikeln får mig att tänka på det begrepp som ofta återkommer i Krista Tippetts samtal med medborgarrättskämpar i podden On BeingThe Beloved Community (ung. Det kärleksfulla samhället). En av principerna i denna tanke är att vi, i vår kamp, ska bemöta alla – inklusive dem som motarbetar oss –  på det sätt som vi har som mål att alla människor ska bli bemötta när vår kamp haft framgång.

Och när jag googlar Beloved Community, hittar jag en artikel av just Grace Lee Boggs, med bland annat följande ord:

As I have read and re-read King’s speeches and writings from the last two years of his life, it has become increasingly clear to me that King’s prophetic vision [om icke-våld och det kärleksfulla samhället, min kommentar] is now the indispensable starting point for 21st-century revolutionaries.