Han tystnade och tänkte en liten stund. Så sa han (ungefär så här):”Det är festligt det där med hastighet och växlar. När hastigheten ökar, behöver växelhjulet gå långsammare för att inte motorn ska skära”.
Med en kalender som gör att vårterminen kommer att gå i hög hastighet och en samtidig längtan att sakta ner, insåg jag att jag behövde hitta växelfunktionen i livet. Jag testtänker nu på den som förmågan och tillfällena till mikropauser och -återhämtning i vardagen. Att skapa, men kanske framförallt ta tillvara, ögonblick då jag kan ge tanken och känslan fri rymd att vila i, istället för att rastlöst söka distraktion och fortsatt dopaminpåslag från sociala medier, nyheter, mobilspel eller städande av garderober.
Andning. Läsning (av pappersböcker). SensingYoga. Ligga sked i tystnad. Promenader (när antingen jag plockat fram det garderoberna förmår av broddar och broddförsedda skor eller väglaget blivit snällare.) Ha tråkigt. Handarbeta (har en evighetsstickning som jag börjar på, river upp, börjar om på. Och har massa pärlor som väntar på att bli till smycken). Morgon- och kvällsritual med närvaro och reflektion. Digital fasta. Parasympatisk musik, dvs musik som ger den där känslan av rymd, vila, ro, evighet. Här ett Spotifyexempel med den magiska vokalensemblen Voces8.
Min tanke är att det inte ska behövas långa stunder åt gången. En prototypande vår väntar.
Välkommen 2023! Jag möter dig, du oskrivna ark, med årsordet och intentionen växtkraft.
Kraft för växande som skapas genom god och näringsrik jordmån, balans mellan ljus och skugga, regn och sol. Genom tid och tålamod att vänta ut naturligt växande. Inte driva för hårt, för snabbt, till ranglig planta med svag överlevnadsförmåga.
Tid och tålamod leder mig in på ett undertema till mitt årsord. Själssöstra Helena gjorde i höstas ett poddavsnitt med titeln Slowing down to the speed of life. Titeln tog tag i mig (liksom innehållet), kanske för att jag lyssnade på det i en hektisk period, kanske för att titeln är en så poetisk formulering.
Att sakta ner till livets hastighet. Med pandemin i färskt minne kan jag konstatera att den visserligen innebar stor osäkerhet, utbredd rädsla, höga samhällsekonomiska kostnader och inte minst mycket mänskligt lidande. Men jag, och många med mig, upplevde hur livet saktade ner, och att det gjorde oss gott.
Under 2023 vill jag därför ge näring till växtkraft genom att sakta ner till livets hastighet. Eller iallafall sakta ner i riktning mot.
För mig handlar det mindre om hur full kalendern är, än om hur jag förhåller mig till tiden. Med fullt fokus i single tasking, reflektion, rutiner och ritualer som vårdar och ger utrymme för sömn, förundran, andning och rörelse har jag upplevt hur tiden sträcker ut sig och tillvaron blir rymligare. Priset blir att välja bort en och annan distraktion, inte minst i digital form, för att stödja processen. Jag anar att vinsten är mångfaldigt större.
Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit
Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2023. Som jag gjort under tidigare år samlar jag här min återblick på det gångna året, på sedvanligt sätt i en förvaltningsberättelse för den verksamhet som är jag.
Årsordet för 2022 har varit Helhjärtat. Jag skrev bland annat om att det handlar om att följa vägen som bär genom integritet. ”Att inför mig själv och andra stå för och i det som är min sanning.” Även när det är obekvämt. Och, tänker jag idag, som en del i detta också göra, omsätta i handling det min hjärna och hjärta finner viktigt, sant och livgivande.
En ny verksamhetsgren har på allvar etablerats under året, den som instruktör, pedagog, guide, coach – allt efter vad den specifika situationen kräver – i andning. Frigörande andning, medveten andning, breathwork… I januari började jag utbildningen till andningspedagog i Inspiraktivas regi. En otroligt lyxig och på samma gång transformerande upplevelse, i en liten gemenskap som präglats av öppenhet, modig sårbarhet och tillit från första dagen. När jag berättade om upplevelsen på Facebook, fick jag frågan om jag höll kurser i andning. ”Ja”, svarade jag, och i november var det premiär för det första kurstillfället i egen regi, då 3-timmarsworkshopen Intro till ditt andetag hade premiär. I december gjorde jag en onlineversion. Båda tillfällena fick fint mottagande av deltagarna, och nu planerar jag för nya tillfällen och en fördjupningskurs under våren.
Andningen ja. Ett självklart, alltid närvarande, men ofta så förbisett redskap för vårt välmående. När jag har blivit mer medveten om min andning, och lekt med den i olika syften, alltifrån prestationshöjande till transformerande på ett djupt existentiellt plan, under året har jag upplevt hur livets rymd och rymlighet ökat. Dessutom har jag fått extra skjuts i min process att bli allt mer hemmastadd och förankrad i min kropp. En omistlig del i att kunna leva ett helhjärtat liv.
Det har lett till att jag blivit mer lyhörd för vad min kropp behöver. Under sommaren och första delen av hösten levde jag också i en balans mellan aktivitet och vila som var sällsynt behaglig. Det lade grunden för att jag stått förhållandevis rak och stark genom den intensiva arbetsbelastning som årets sista kvartal innebar.
Ytterligare konsolidering av verksamhetstillgången Kropp har skett från två håll under hösten. För det första genom bekantskap (och kurs…) i SensingYoga. En rörelsepraktik som skapats för att låta kroppen röra sig på sina villkor, på det naturliga sätt som djur och små barn gör. I rörelseglädje.
För det andra genom bekantskap med kostprogrammet Optimising nutrition, som använder blodsockret som riktmått för när och vad jag ska äta. Närmare sju kilo försvann under de första månaderna. Som jag tidigare skrivit om fick jag inse att det vare sig var klimakterium eller antideppmedicin som gjort att jag haft svårt att tappa kilon… Ytterligare en insikt på kost- och vikttemat gjordes under det hektiska sista kvartalet, när jag på allvar insåg hur lättpåverkad av stress som mitt matsug och min vikthållning är. En lärdom som jag tar med mig in i 2023 års kalenderplanering.
Den dansglädje som tog tag i mig på allvar under 2021 fortsatte under våren med danskurs och ett par socialdanstillfällen. De senare är nyttiga övningar, dels i dans, men också i att möta otillräcklighetsspöket och våga bjuda upp-demonen.
Verksamhetgrenen Jobb, som anställd konsult och gruppchef på Usify respektive egenföretagare i Sara Modig AB, har fortsatt att utvecklas under året. I Usify har roliga, stimulerande och ibland utmanande uppdrag inom så skiftande ämnen som framtidens omsorg, forsknings- och innovationslandskapet för ett antal industribranscher, utvecklingsprocessen i tung verkstadsindustri, förändringsledning i Nära vård och utvecklingen av systemet för Kliniska prövningar fyllt dagarna. Jag har gång på gång fått inspireras och lära av kompetenta kollegor, liksom njuta av och förundras i vad ett bra teamarbete kan åstadkomma.
Att förvalta ansvaret som gruppchef har varit en av de verksamhetsdelar som gett största möjliga glädje, största möjliga frustration och massa viktiga lärdomar om mig själv såväl som människor i allmänhet under året. När jag summerar året ur detta perspektiv, konstaterar jag att jag är på precis den plats jag ska vara. Här får jag, helhjärtat, använda hela mig i att skapa förutsättningar för kollegor att göra sitt bästa och utvecklas, var och en för sig och tillsammans som team och bolag.
I Sara Modig AB:s verksamhet har ett av de två stora utvärderingsuppdrag som burit verksamheten finansiellt under de senaste åren avslutats, och det andra avslutas under den kommande våren. Den omsvängning av verksamheten mot mer av stöd till personlig utveckling som varit ambitionen och längtan sedan start har därför fortsatt under året. Andningsworkshoparna och -utbildningarna är en del i detta, liksom valet att ansluta mig till nätverket Mentorerna.se.
I samtalen med min adept Helena Godotter Karlberg växte ett embryo till program för att leda sig själv och andra fram under året – En hel hand, för helhetligt och helande handlande. Det ledde till en varumärkesansökan och en julkalender här på bloggen. Under 2023 fortsätter vi att utforska hur detta koncept kan ta form till glädje och nytta för många.
Verksamhetsgrenen föreningsengagemang, som inleddes 2019 med medlemskap i Liberalerna och axlande av styrelseuppdrag i min bostadsrättsförening, avvecklades under året. Det vägval i regeringsfrågan och de beslut som Liberalerna fattade i kölvattnet av det avvek så kraftigt från de värderingar som gjorde att jag valde att gå med i partiet – det fanns helt enkelt inget sätt som jag helhjärtat kunde stå för partiets politik på längre. Efter två år som sekreterare och ett år som ordförande klev jag också av styrelseuppdraget i bostadsrättsföreningen, då jag inte såg någon möjlighet att vidare helhjärtat kunna leverera det jag ville med mitt engagemang.
Den för mig så centrala verksamhetsdelen Kreativitet har, liksom 2021, tagit sig andra former än skrivande, foto och matlagning som ju länge var dess främsta utlopp. I den dubbla rollen som konsult och chef på Usify har jag skapat tillsammans med kollegor, i min egen regi har som sagt var nya koncept fötts och sjösatts under året. Jag fångar fortfarande omvärlden genom kameralinsen då och då, och delar på Instagram och Flickr. Skrivandet tog ny fart i och med satsningen på julkalendern. Och i formandet av konceptet En hel hand flödar kreativiteten i syntesen av insikter och metoder för personlig utveckling och ledarskap som jag under åren samlat på mig.
En form av kreativitet som jag trodde jag var färdig med i livet är kördirigering. Under året visade det sig att jag hade fel, då jag i oktober stod framför min gamla ungdomskör Coromanterna, på minneskonserten för vår körledare Sven Erik Damm. Den upplevelsen gjorde att jag med hela mitt hjärta beslutade mig för att söka nya former för att leda människor i gemensam sång. Vad som kommer ur det beslutet får 2023 utvisa. Jag fortsätter att sjunga i vokalensemblen Ars Longa, och njuter där av att skapa klangmagi tillsammans med andra. Under året spelade vi bland annat in en julskiva, som kan avnjutas på Spotify. När detta skrivs befinner vi ju oss ännu i jultid, även om själva juldagarna passerat.
En ljuvlig upplevelse av kreativitet i grupp var deltagandet i en samskapad retreat, som vännerna A och T bjöd in till i somras. Vi deltagare bidrog med varsitt pass, och det blev några dagar i sommarvackra och -varma Östergötland med alltifrån psalmsång, vandring, andning och heraldik till undergångsmålande, bönbandsskapande, tango och burlesk.
Den inre kreativitet, som terapisamtalen med Dominic Venter innebär, har fortsatt under året, och i kombinationen med andning varit ett fenomenalt redskap för fortsatt ökad självkännedom för hälsa, resiliens och förankring.
Verksamhetsgrenen föräldraskap har under året inneburit både glädje, stolthet och vemod. Glädje över utvecklingen av umgänget med barnen, som tar alltmer vuxna former och att en tydlig efterfrågan på kontakt finns från dem. Stolthet bland annat över den äldstas avslutade gymnasiestudier och månadslånga utflykt till Italien med sin sambo, över mellanbarnets egeninitierade och i stor utsträckning egenfinansierade sexveckors språkresa till Seoul och över den yngstes utveckling som gitarrist. Vemod över att umgänget glesas ut med de två stora, som på allvar nu etablerat egna liv i egna boenden. Samtidigt är det ju så det ska vara: de en gång små fågelungarna ska breda ut sina vackra vingar och flyga fritt.
Relationen som partner och särbo med M har fortsatt att rotas, spira, bära vacker blomning och god frukt under året. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet och förundran över vårt VI, som är det namn vi gav vår relation inför en middag på just temat relationer med parcoacherna The lovers. Vi tog relationen till nya nivåer, mätt i 2020-talets mått, genom att eklatera vår relationsstatus på Facebook och skaffa gemensamt stammiskonto på ICA…
2022 har påmint mig om vikten av att vårda vänskaps- och familjeband genom sjukdom och dödsfall i den närmsta familjekretsen. Bland mina närmaste har jag också fått se hur glädje och kraft kan samsas med sorg och oro. Det är viktiga insikter att ta med mig in i 2023.
Som tidigare år stänger jag böckerna för 2022 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.
Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, översättning Oscar Mannström. Melodi: Carl Nielsen
Inledningsorden i en av de vackraste julsångerna beskriver en känsla som, tillsammans med tacksamhet, vemod och sorg, kanske är den känsla som starkast definierar mina, Saras, livshorisonter.
Tärnljus som fyller gångarna i St Jakobs kyrka och den pampiga trappan i Blå hallen. Tonkluster av unga röster när Storkyrkans ungdomskör improviserar över luciasångerna, glasorgeln som treorna på Stockholms musikgymnasium skapar i Ēriks Ešenvalds Stars och flätar samman med rösterna som svävar mot taket drygt 20 meter ovanför våra huvudet. Julfrukosten hos dottern med sambo deras första jul i eget boende.
Släpljuset som färgar marker och hus i varmröda toner, Norraladalens hisnande och organiskt s-formade motorvägssträckning. Den flammande brasan och stjärnhimlens magnifika kaskad i skogsmörkret på Vojen utanför Sollefteå. Att få vakna första julaftonen tillsammans med min särbo och känna värmen från hans hud, bli sedd av och se med kärleksfull blick, tacksamheten över vårt vi.
Det här är några av de stunder av förundran som jag upplevt de senaste dagarna. Jag har upplevt hur bröstkorgen och livet liksom vidgar sig, expanderar, öppnar upp. Hur tiden stannar av och gränsen mellan mitt jag, andra personer, omgivningen, universum blir mer diffus.
Förundran. ”Känslornas gucciväska” som ett av avsnitten i boken Förundranseffekten av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz har som titel. För länge var (de västerländska) forskarna och expertisen av uppfattningen att förundran var en känsla som inte fyllde någon funktion. Onödig helt enkelt. Ett slags känslornas maskformiga bihang. Vilket senare forskning visat vara helt fel. (Nuförtiden har man ju för övrigt också förstått att till och med blindtarmen, som begreppet syftar på, har en roll att spela i vår matsmältning.)
Sedan berättar författarna bland annat om hur studier visat att förundran bland annat skapar samsvängning (koherens) mellan hjärt- och hjärnvågor. Hur hjärnans standardnätverk, det där ständiga bakgrundstjattret som pågår när vi inte är fokuserade på någon särskild uppgift (och som försöker bryta igenom även då, enligt min erfarenhet), går i pausläge. Båda effekterna känner jag igen från studier av psykedelika. Förundran verkar alltså vara ett sätt att ”trippa” utan exogena kemikalier!
De berättar vidare om hur stressnivåer sjunker och om hur vi blir mer ”pro-sociala”, dvs vänligare inställda till våra medmänniskor. Hur vi verkar göra val som är bättre för miljö och klimat.Hur förundran verkar ha varit en bidragande faktor till homo sapiens utvecklingsresa.
Boken är sprängfylld av forskningsresultat och jag märker hur jag nästan blir irriterad över all denna evidens som tas fram för att bekräfta det jag känner så tydligt i mig själv. I förundran blir varandet större. Närvaron intensivare. Irritationsmomenten färre och tidens flod flyter långsammare. Min vördnad för livet och dess förutsättningar blir större. Jag mår bättre och blir en bättre människa helt enkelt.
I Maria Borelius bok Förundran tar hon upp 30 sätt att ge näring till förundran. Att läsa. Skriva tacksamhetsdagbok. Skapa en matritual. Titta på konst. Lyssna på musik. Gå en förundranspromenad, något jag förresten snavade över som begrepp i ett svt-inslag för någon vecka sedan. Titta på stjärnorna. Det är några av hennes tips, som jag nickar jakande till.
För även om förundran i viss utsträckning har vissa gemensamma beröringspunkter med förvåning, i det att vi ”drabbas” av den, kan vi välja att leva i känslan. Vi kan också träna upp vår förmåga eller benägenhet att förundras.
I tider där cynism, hopplöshet och uppgivenhet lätt breder ut sig i ljuset av kriser och krig behöver vi förundran mer än någonsin. Så dagens och denna julkalenders sista luckpaket till dig, kära läsare, är inbjudan att välja förundran. Skulle du känna ett motstånd med argumentet att det är naivt, att du inte har tid att stanna upp eller till och med att du inte har något att förundras över så vågar jag mig på att utmana dig att prova. Vill du, tillsammans med mig, välja att trotsa de röster som vill krympa och förminska livet, dig och mig, världen?
Tack för att du hängt med oss denna julkalender 2022! Om du vill dela någon tanke du tagit med dig om den hela handen för helhetligt, helande handlande eller någon av de aspekter vi tagit upp, skulle vi bli glada och tacksamma. Och faktiskt också lite förundrade, över att bli läsa och få dela med oss av våra funderingar och lärdomar, till inspiration.
Solstrålarna som bryter genom vattendropparna på pendeltågsperrongens väderskydd. Ett ögonblick av förundran i vardagen.
För ett år sedan började två kvinnor ett samtal om livet. Om drömmar, sorger, smärtor, glädje, längtan, utveckling och välbefinnande. Vi, Helena Karlberg och Sara Modig, rörde oss mellan detaljerna och överblicken, mellan det jordnära och det som är bortom fattning, bortom orden. V hade, som Helena berättat om, mötts i yrkeslivet. I ett gemensamt intresse för innovation, design och utveckling med användaren, människan, i centrum. När vi nu möttes i samtal började det som en coachingprocess, övergick till ett mentorskap och landade i ett samskapande.
I våra yrken och till våra personligheter delar vi dragningen till systematik och struktur, modeller och verktyg. Men också till det personliga, konkreta, berättande och skapande. Kanske var det därför inte så konstigt att vi så småningom under året började se konturerna av en modell av en helhet med fem perspektiv för hur vi tänker, pratar om och utforskar vårt ledarskap av oss själva och andra. För hur vi rör oss mot vår livspotential . Och som vi tror, för många andras liv och ledarskap.
Fem perspektiv sammankopplade i en helhet. Som handen och de fem fingrarna. Modellen har därför fått namnet En hel hand. Och för att göra tydligt vad modellen syftar till har vi satt underrubriken ”modell och verktyg för ett helhetligt och helande handlande”
Det är en i grunden enkel modell, som också går igen i många livsfilosofier med många hundratals år på nacken. Men nu när vi satt namn på den, blir det för oss så mycket tydligare hur giltig och viktig den är som ledstjärna för hållbar, resilient utveckling av människa och grupp. I förlängningen också av samhälle och värld.
Vår modell handlar om medvetenhet om och balans mellan kroppen, känslan, tanken, relationerna och vårt existentiella sammanhang.
I vår adventskalender 2022 har vi tagit med dig på en resa med grund i dessa fem perspektiv. I varje lucka har det också funnits ett paket, med en inbjudan till reflektion, olika övningar eller recept att testa. Allt för att leva ett medvetet, helhetligt, helande och handlande liv i balans.
23 paket har det blivit hittills. Till er alla, från oss två:
Imorgon öppnar vi sista luckan i den här extra generösa kalendern. Nu önskar vi er en julafton i medvetenhet och balans, oavsett om du firar själv eller med andra. Eller inte firar alls för den delen.
Dagens luckpaket är att läsa något inlägg du missat, eller läsa om något som du kanske fastnade extra för. God helg!
