Jag faller

Det är genom att släppa taget och lita på att vår längtan, vår kärlek, vår dröm ska leda oss rätt som vi kan ta de första stegen mot låta den ske.

Människan behöver inte ytterligare försäkringar mot någonting som i grunden inte går att försäkra sig mot. Vad hon behöver är hjälp att möta det liv som vill komma henne till mötes, och att i kärlek och mod vandra livets väg i växande tillit till att den bär.

Vi måste, om vi vill leva fullt ut, lita på att framtiden bär.

Citaten är från boken Att leva helhjärtat av Ted Harris och Carolina Johansson. Boken är en berättelse om och en betraktelse över Franciskus av Assisis liv, och vad det innebär att tillämpa hans erfarenheter på våra liv idag, 900 år senare.

Att släppa taget och låta tilliten bära. Att inte planera sönder vägen framåt. Att öppna dörrar till nya riktningar utan att rusa iväg mot Målet. Istället vara stilla, vänta in, lyssna inåt. Att låta livet hända.

Inte planlöst. Inte som ett rö för vinden. ”If you don’t belive in anything, you’ll fall for anything”. Att veta vad jag tror på, vad jag väljer att sätta min tillit till, förutsätter att jag söker inåt och neråt. Att jag lyssnar efter sången som min egen röst och universums röst i duett sjunger mig om vad som är viktigt på riktigt i just mitt liv.

Sången ger mig ledtrådar till vilka dörrar jag ska öppna och låta livet möta mig genom. Liksom till vilka jag behöver stänga.

Att släppa taget och låta livet möta mig är läskigt och utmanande. Förmågan ”att vänta in, att bara vara” har stor utvecklingspotential i mitt liv. Jag är lösnings- och handlingsbenägen, och har ofta bråttom att börja röra mig mot Målet jag ser genom nyvunna insikter.

Nu är tid att släppa. Att falla. I tillit till livet.

Då, när det är värst och inget hjälper,                                                              Brister som i jubel trädets knoppar.                                                                    Då, när ingen rädsla längre håller,                                                                  faller i ett glitter kvistens droppar                                                                  glömmer att de skrämdes av det nya                                                              glömmer att de ängslades för färden –                                                            känner en sekund sin största trygghet,                                                                 vilar i den tillit                                                                                                                                                  som skapar världen.

(Karin Boye)

Söndagssummering vecka 38 2017

Några av veckans ”glows” (framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar)

Det har varit vecka med barnboende. Många glädjeämnen och guldstunder att tacka för (och så här i efterhand överskuggar de frustrationerna och konflikterna). C, M och jag blir bland annat bättre och bättre på att sjunga trestämmigt tillsammans. Och J har gett mig så många goa kramar den här veckan.

En ljuvlig, solig och varm sensommardag på Skansen i ljuvligt sällskap – mina barn, min käraste och hans dotter.

Tacksamhet för att känna kraft och energi i livet inklusive jobbet igen.

Fredagsmys med god mat (ugnsstekta rotfrukter, biffar – inte ofta vi har helt kött nu förtiden – , och både bea och chilibea), gott vin (en smarrig pinot noir) och hjärtenära sällskap – syster, barnen och kärasten. Och så katten förstås. (Chipsen med äppelpajssmak gav liksom bara… lite krydda till kvällen. Allt kan ju inte falla alla på läppen… )

Fika med goa grannen. Vilken lyx!

Stödet från FB på efterlysningen av potentiella kompisar till M. Både han och jag blev djupt tagna av engagemanget. Som också gett resultat!

Ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Regelbunden meditation. Vet ju hur bra jag mår av det. Nu satsar jag på att köra varje dag en vecka. Pepp, pepp, pepp!

Veckans ord

Höstdagjämning. Ett ord som öppnar dörren in till en mer introvert årstid. Tända ljus. Jordiga dofter på promenad i röd- och gulbrinnande skog.

Veckans låt

Mandy av och med Barry Manilow. En gammal goding som svepte förbi på radion här i veckan, och drabbade mig med av vemodet och längtan i melodin.

I just called to say I love you

Jag är kär. Härligt nykär. Messenger går varm av kärleksbetygelser i båda riktningarna. Poesin når ständigt nya höjder i våra inlägg.

IMG_7248Jag märker att min kärastes ord av kärlek, ömhet, uppskattning och åtrå ger näring åt mina känslor för honom. Och förstår att han upplever samma sak från sitt håll.

Vår gemensamma orddans blir till en vacker spiral av kärlek, en härligt bubblande, växande, fördjupande spiral av tillhörighet och ett framväxande ”vi”.

Hur mycket betyder de små orden av kärlek och uppskattning för att hålla en god relation vid liv när veckor blir till månader blir till år? Jag tänker att vi nog har lätt att underskatta betydelsen av dem, när den så kallade vardagen – eller de mindre lustfyllda sidorna av det som är vardagen – gör sig påmind och kanske till och med dominerar tillvaron och vår parrelation. Ekonomi, krav från barn, släkt och vänner, jobb, aktiviteter, boende och bil… och så alla våra egna mindre behagliga sidor. De där aspekterna av oss som vi inser inte gagnar oss och våra relationer, men som vi inte har kraften att göra något åt.

Ord kan aldrig ersätta handling. Men de är ett utmärkt komplement.

Ordens effekt på oss är i vissa fall livslång. I andra fall en färskvara.

När det gäller vården av en kärleksrelation är det kanske bäst att ta det säkra före det osäkra och betrakta orden som en färskvara. Att dagligen ge sin älskade en dos verbala kärleksbetygelser (gärna kompletterade med kärleksfulla handlingar så klart).

Jag vågar påstå att det inte finns något att förlora på detta. Utöver mer av ditt hjärta till den du redan gett bort en stor del av det till, förstås. Å andra sidan ökar du sannolikheten att du själv i motsvarande utsträckning får kärleksord tillbaka – och din del av den andras hjärta växer.

Jag och min käraste är i alla fall överens om att köra dagliga träningspass i att uttrycka våra känslor för varandra. Och vi är överens om att vi vill göra det länge till.

Så jag letar upp Berth Idoffs (oh, I like them hockeyfrills!) på Spotify och gnolar med i refrängen

Små små små ord av kärlek.
Små små små ord av ömhet, ska vi ge varann.

Gnolar du med mig?

PS. Jag tror att det här också funkar på och är viktigt i relationen till våra barn. Så ”skäm bort” dem med kärleksbetygelser! DS.

 

 

En (o)vanlig måndag

Lite jobb med bästa affärspartnern Åsa

Lite packa och rensa

Lite sorg och lite ilska

Lite picnic och massa garv med mina tre fantastiska barn


Les Miserables på TVn med mina medmusikalberoende barn 

Magiska ord som fick mig att flyga och landa i mjuk lycka och kärlek på samma gång

Älskad.

Ett långsamt farväl till Söder är påbörjat

Blev förvånad över hur mycket som rymdes i en V40

Idag gick på allvar första lasset i flytten till nya lägenheten. Kläder, några första kassar med böcker, några kuddar, ett täcke, lite porslin… (Jag har en systematik, även om det inte låter så. Men den är så komplicerad att jag inte orkar gå in på den här och dessutom intresserar den knappast någon annan – men om du vill veta så svarar jag givetvis på frågor. Och det jag nu fortsätter att packa på Söder packar jag i flyttkartonger. Som en ska göra… Som kommer underlätta den stooora flytten med hyrd lastbil).

Nu finns kaffe, pressobryggare, kastrull att koka vatten i, kaffekoppar att dricka kaffet ur, Limoncello, Xanté och glas att dricka det en vill ha ur på plats. Härlig kall äppelmust väntar i kylen. Jag har hängt in alla mina vackra klänningar i olika storlekar i klädkammaren. Tre orkidéer är på plats, och jag har börjat stapla böckerna längs väggen där bokhyllan ska stå.

Duschdraperi, favorittvålen i ny matchande tvålpump och nya handdukar i likaledes matchande färg är på plats i badrummet. Nytt städset i snyggt beige färg från IKEA står i städskåpet. Några småminnen från förra veckans Ölandsutflykt i form av bland annat lite lakritssalt, lakritsglaze och en lavendelbukett har flyttat in.

Färgen är ungefär NCS S3005 G50Y för den som undrar. Vilsamt grön kallar jag den. I fönstret (för den som har skarpa ögon) ligger ett ekollon i trä från Capellagården. Också det ett Ölandsminne.

Och lägenheten är ommålad i favoritfärgerna som jag hämtat från färgsättningen som gett mig sådan ro sedan renoveringen här på söder.

Två grannar har jag träffat. De har båda bott länge i trappuppgången – och båda berättar om hur bra de trivs, såväl i Årsta som med grannarna. Och kanske har jag smittats av trevnaden – när jag klev ur bilen i förmiddags med första packningen kände jag i alla fall att här, här kommer jag att trivas. Och här kommer jag att kunna odla det goda livet.