Återblick #29-31

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna

...… har några anledningar till tacksamhet varit

  • vänskaper. Gamla och nya. Som växer och fördjupas. I många olika dimensioner.
  • den ljuvligaste av sommarkvällar på Oaxen Slip och Ekens utebar i bästa tänkbara sällskap i form av grannen och vännen M.
  • utflykten till sommaridyllen Strängnäs med grannarna M och M, inklusive det gästfria mottagande av ena Ms mor.
  • en utslagen ros på min rosenbuske. De glupska rådjuren måste ha missat en knopp!
  • solvarma tomater direkt från plantan.
  • dagar i lugn koncentration och produktivitet på jobbet.
  • en vedeldad bastu i sommarnatten.
  • att få fira födelsedag för M, min numera femtonåring i dagarna tre.
  • besöket av mor, med tid på tumanhand inklusive promenad i omgivningen, och av syster och svåger.
  • leendena från mötande promenanter längs Årstaviken när jag mött deras blickar, hälsat dem med en nick och ett leende.
  • läsupplevelsen som slungade iväg mig sådär 2500 år bakåt i tiden till Nepal, i mötet med Herman Hesses Siddharta.

… har jag promenerat och promenerat. Sällan under 10 000 steg om dagen, ofta över 13 000. Åtminstone fem raska få upp flåset-promenad per vecka. Självmedicinering pågår. Med goda effekter på sinne och kropp.

… har jag lyssnat på fängslande filosofihistoria i poddformat: Awakening from the meaning crisis med John Vervaeke, lektor i Kognitionsvetenskap vid University of Toronto. Podden har beskrivits som ”Weaving together historical narrative and contemporary science to paint a compelling picture of foundation of the meta-crisis of our times”. Och det är en bra beskrivning.

… har jag firat Pride. Firat framstegen för kampen för hbtq-personers rättigheter, inte minst rättigheten att bli sedd och tolererad för den en är. Jag har firat genom att, tillsammans med min 16-åring, lyssna på en inspirerande och bildande föreläsning av Barbro Westerholm om bakgrunden till varför 2019 är ett jubileumsår i denna kamp. Genom att träffa en livs levande, nyvald partiledare och då dessutom bita huvudet av blygheten för att passa på att kort introducera mig och mitt engagemang för dessa frågor. Genom att gå i paraden med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Samma parad som två av mina barn själva gick i. Jag har firat, men också blivit stärkt och beslutsam inför fortsatt och förstärkt engagemang i kampen.

… har jag tränat på att hitta lugnet i egentiden igen. Det lugn som var så självklart för mig som barn. Det lugn som är en viktig del i upplevelsen att den hemlängtan till en plats av lugn och ro som inte har geografiska, utan själsliga, koordinater i allt högre utsträckning finner sig uppfylld. Jag har hittat en hemmahamn i mig själv, en hamn jag nu är på väg in till.

En parad, en stolt förälder, en veteran och 13 000 steg

För femtio år sedan brakade det loss i New York. När poliserna stormade in i en razzia mot homosexuella och transpersoner på baren Stonewall Inn, blev det början till en flera dagar lång och våldsam demonstration. Och det blev en vändpunkt i kampen för homosexuellas frigörelse. Året efter hölls den första Pride, i New York.

För andra året i rad har jag idag gått i Prideparaden i Stockholm Pride. Båda åren har jag gått med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Jag har valt att gå med nätverket för att jag är oändligt stolt över mina barns mod och integritet – den väg jag försökt visa och vänja dem vid att vandra – att vara sig själva, även om det ibland innebär att utmana både sig själv och andra. Och jag har valt att gå med nätverket för att säga till föräldrar, syskon och släkt till alla barn och unga som blir avvisade, bortstötta, förträngda av dem som borde – ja, faktiskt borde – stå dem allra närmast, stötta och älska sitt barn, bror, syster, syskon fullt ut som hen är, att det finns ett annat sätt att förhålla sig. Naivt, kanske du säger. Men det är genom våra handlingar och våra exempel som vi förändrar världen. Om jag bara kan bidra till att en närstående väljer en annan väg än avvisandets och bortstötandets väg – ja, då är det tillräckligt.

I år fick jag gå i fint sällskap av en vän som gick sitt första tåg för fyrtio år sedan, när Prideveckan hette Frigörelseveckan. Det kändes stort att gå med honom under broarna över Kungsgatan, som idag var fyllda med jublande, applåderande åskådare, och höra berättelsen om hur de då betydligt färre demonstranterna än dagens ca 45 000 fick ruttna grönsaker kastade på sig från samma broar.

Under de här fyrtio åren har mycket hänt. Min sextonåring och jag lyssnade tidigare i veckan på Barbro Westerholm, bland annat mångårig riksdagsledamot för Liberalerna och fd generaldirektör för Socialstyrelsen. Hon berättade om den politiska historien bakom avkriminaliseringen av homosexualitet (1944), borttagandet av sjukdomsstämpeln (1979), partnerskapslagen (1995) och könsneutralt äktenskap (2009). ”Man får inte vara ömhudad om man ska jobba för det man tror på” som hon sa. En sann legend, förebild och inspiration.

Utöver frigörelsen på sexualitetens område, har dessutom mycket skett vad gäller könsidentitetsfrågor under dessa år. Kravet på sterilisering vid könskorrigering togs exempelvis bort 2013, och i några andra länder har ett tredje juridiskt kön införts.

Det är lätt att tro att de gjorda vinningarna nu är skrivna i sten. Men kampen för att

Varje vuxen människa bör kunna fatta så många faktiska beslut utan fruktan eller favörer angående så många aspekter av sitt liv som är förenliga med alla andra vuxna människors lika frihet

Judith N Shklar, Rädslans liberalism

kommer aldrig att vara slutgiltigt vunnen. Historien tar aldrig slut.

Därför kommer jag att fortsätta gå i Prideparaden. Därför kommer jag att fortsätta stötta mina barn i deras livsval av sexualitet och könsidentitet oavsett vad de väljer. Därför engagerar jag mig nu politiskt med fokus på bland annat hbtq-frågor.

Utöver att gjorda landvinningar ständigt behöver försvaras, återstår många viktiga steg att ta. I dagens paradpromenerande fick jag iallafall ihop 13 000 fysiska steg, vilket gör att jag nu ikväll kan lägga upp fötterna i en paus från vardagsmotionsmålsättningen om 12 000 steg varje dag.

Hårdträning i ”All by myself”

De senaste dagarna har jag umgåtts i trevligt sällskap. Mig själv.

Det har varit dagar då jag återtagit och återupptäckt förtjusningen i att bara vara själv. Något som jag alltid haft stort behov av, men som jag i många och långa perioder satt alldeles för mycket på undantag. Föranlett av såväl plikt som lust.

Förtjusningen och det sköna lugnet har visserligen i stunder under de här dagarna haft högljutt sällskap av rastlöshet och känslor av ensamhet, ja, till och med lite av gnällig övergivenhet. Tack och lov har jag inte varit helt isolerad; telefonsamtal med nära och kära, liksom ett mysigt balkonghäng med grannarna M och M idag vid lunch, har gjort att min mentala hälsa fortfarande är i gott skick.

Jag har strosat och powerwalkat. Jag har lyssnat på massa podd och massa musik. Jag har lagat god mat. Jag har tagit en fotosafari. Jag har läst. Jag har suttit på klipporna och tittat på båtar, fåglar och folk. Jag har röjt i ett par skåp. Jag har kollat på ett avsnitt av en serie. Jag har klappat Busan. Jag har mediterat. Jag har jobbat. Jag har till och med sjungit till eget pianoackompanjemang. Jag har tagit siesta. Allt i mitt eget tempo. Efter eget huvud och kropp. Jag har blivit påmind om hur bra jag mår av att hänga med mig själv.

Nu är mitt bootcamp slut. Imorgon kommer barnen för de kommande tre veckorna plus.

För att jag inte ska köra vilse i inloppet till hemmahamnen i mig själv som jag hittat, behöver och vill jag avsätta tid för att hänga mer med mig själv. Se ensamhets- och övergivenhetskänslorna i vitögat och säga: ”mig skrämmer ni inte”. Tar med mig ambitionen och längtan inför hösten.

När man tränat hårt ska man belöna sig. Så det har jag gjort ikväll. På egen hand har jag njutit Sommarstockholm med rosé och grekisk sallad på Loopen, med pastis som sig bör i sommarhettan på Boule bar. Som ackompanjemang till essäer om politisk filosofi. #barapåegenhand.

Andras läror eller egna erfarenheter

Jag läser, nej, jag njuter, för tillfället av Siddhartha av Herman Hesse på inrådan av min själabror A. Wikipedia skriver att den är skriven i ”en enkel, lyrisk stil”. Och så upplever jag texten – som en vacker blandning av prosa och lyrik.

I början av boken möter jag Siddhartha, en ung man som alla runtom honom älskar. Själv älskar han dock inte vare sig sig själv eller sitt liv, utan söker Sitt Sanna Jag, Atman, upplysning och frid.

Hans sökande börjar med att han går i sin fader Brahmanens, den lärdes, fotspår. Det är tänkandets, intellektets och dogmatikens väg med religionens kunskap och ritualer som nycklar. Det fortsätter i asketens förnekande av kroppen och den materiella världen, med nycklarna i den andliga disciplinen och försakandet som nyckel.

På sin väg genom livet möter han sedan Buddha. Till skillnad från sin följeslagare Govinda, väljer Siddhartha dock att inte ansluta sig till lärjungaskaran. Siddharthas beslut grundar sig på insikten att det är Buddhas egen erfarenhet, och inte den lära som han predikar, som gjort honom till upplyst.

Siddharthas fortsatta sökande efter den erfarenheten för sin egen räkning går vidare genom sinnenas rike, i att bejaka kroppens begär – sex, mat, lyx och rikedom. Efter en lång tid finner han sig dock mätt, blasé och i längtan efter att höra den inre röst som alltid tidigare gett honom vägledning i livet. Han återvänder till den enkla färjkarl som, på Siddharthas väg till staden, för många år sedan skeppade honom över floden.

Samma flod, som nu blir hans vägvisare till att lära sig lyssna, och till att höra och se att alla hans tidigare erfarenheter är del av livet, det levande. Att allt – dåtid, framtid, nutid – är ett i det stora levande världsalltet.

Läsningen gör djupt intryck på mig. Jag samlar på mig många citat och och hittar analogier till mitt eget och andras liv och aktuella funderingar.

No, there was no teaching a truly searching person, someone who truly wanted to find, could accept. But he who had found, he could approve of any teachings, every path, every goal, there was nothing standing between him and all the other thousand anymore who lived in that what is eternal, who breathed what is divine.

Siddhartha, Herman Hesse

Ett citat som jag fastnade särskilt för häromdagen är detta. Konstant nyfiken har jag svårt att stanna för och hålla fast vid en teori eller sanning – om den inte är min egen, under ständig utveckling och expansion, formulerad utifrån egna levda erfarenheter, liksom på insikter som jag tillägnat mig genom att ta del av andras erfarenheter och kunskaper. Därför knyter citatet starkt an till mitt eget aldrig sinande sökande efter att förstå, inse, erfara livet och den plats i kosmos där det utspelar sig. Mitt eget och mänsklighetens samlade liv.

Foto: Flickr/Kathy Ponce CC BY 2.0