Hälsoglädjetallrik med tonfiskröra och grönkålssallad

Blanda
1 burk msc-märkt tonfisk i vatten 
1 halv hackad gul lök
1 hackat hårdkokt ägg
1 tärnat äpple
0,5 dl majonäs
Youghurt naturell
Citronsaft
Salt, svartpeppar och chiliflakes

Fräs i 
1 msk rapsolja
Grönkål som du rivit i stora bitar
Zucchini som skivats och delats i halvmånar
400 g matvete på burk
400 g borlottibönor på burk
Smaka av med äppelcidervinäger, salt och svartpeppar. 

Lägg upp och mumsa i dig. Bon appetit!

IMG_2531

Backspegel i tacksamhet och förundran 5

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den femte veckan hann bli den sjätte innan veckans backspegel blev publicerad. Årets femte vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… roliga studier i filosofihistoria. Parallell läsning av Platons Staten och Aldous Huxleys Du nya sköna värld (ok då, lyssning då, inte läsning av, den senare) blir surrealistisk, mycket tänkvärd och skrämmande upplevelse.

… gåvan att få ha tagit emot ett djupt förtroende.

… värmen från körsystrarna i Stockholm City Voices, de numera före detta körsystrarna, när jag tittade in på kören för att lämna tillbaka kläder och skor. Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara en del av er, och kommer att försöka stötta som ambassadör och volontär alltefter behov.

… middagen med väninnorna P och S från gymnasietiden. Samma starka vänskapsband, fast några år senare. Dessutom med gudagod bouillabaisse och vin.

… den goa känslan av att stå upp för mina behov och prioriteringar – främst i relation till mig själv. En alltmer grundad känsla av att ta mig själv på allvar, att mina behov och lustar är högst värda att ta på allvar.

… den sköna söndagspromenaden i Ågesta med älsklingen. Vinternaturen bjöd på frusen skönhet. 

… premiärbesöket på det lokala gymmet. Gött att köra igenom kroppen på crosstrainer och i maskinerna. (OBS! Bilden visar bara första omgången crosstrainer)

… glädjen över att kunna göra en powerpointpresentation och använda egentagna bilder till 100% som bakgrunder. Bilder som jag känner stolthet över.

 

 

 

App-staining

Jag älskar sociala medier. När diskussioner och artiklar om baksidorna med FB, Twitter, Insta och Tumbler dyker upp har jag med en dåres envishet malt på om allt det goda jag fått och får genom dessa tjänster.

Jag har lärt mig massor genom länkningar till artiklar, videor, bloggar och events med det mest skiftande innehåll. Jag har träffat så många nya vänner, som dessutom blivit mycket nära och kära vänner. Jag har hållit och återfått kontakten med gamla vänner och bekanta. Sist men inte minst har jag också har träffat min älskling i det digitala vardagsrummet/ klassrummet/ hotellobbyn/ baren/ krogen som sociala medier blivit.

Häromsistens dök en post upp på FB med utmaningen: ”Vågar du?” Det handlade om att ta bort FB-appen på telefonen och bara använda sig av den mobilanpassade webbläsaren. Detta för att minska det automatiska, oreflekterade scrollandet bland era och andras postningar.

Min första reaktion var ”Aldrig i livet. FB är ju så värdefullt för mig.”. Men någon dag senare, när tanken mojsat till sig lite, tog jag bort appen. ”En kan ju alltid ladda ner den igen”. Och jag kan fortfarande gå in på FB på datorn eller via telefonens webbläsare. Messengerappen har jag fortfarande kvar, och jag har laddat ner sidhanteraren för att kunna hantera SarasGoda på FB (du följer väl?) – och är numera tacksam till FB för att de delat upp apparna.

Sedan jag tog bort appen har jag verkligen fått syn på hur mycket slötid jag lagt på FB. Jag övergick nämligen till att konsumera Twitter lika frekvent som jag tidigare knarkat FB… (Summan av lasterna är konstant, you know.) Och så uppdaterad på mitt twitterflöde har jag inte varit på myyycket länge!

Nu har twitterappen också tagits bort från telefonen. Anledningen är dels att jag, liksom kloka Helena, är inne på att jag vill använda den tid jag lägger på digitala media mer medvetet. Dels märker jag hur lätt jag dras med i debattklimatet på Twitter, och kan på inga sätt undgå att känna hur skadligt detta är för mig. Visst, ibland skulle jag önska att jag kallsinnigt och oberört kunde diskutera allt från himmel till jord och ta emot vilka skitargument som helst – eller få väl utarbetade argument och resonemang fullständigt struntade i – utan att känna något. Men när jag väl ger mig in i diskussioner är det för att det handlar om frågor som jag är starkt engagerad i.

Eftersom jag på gott och ont är en känslomänniska, blir jag starkt påverkad av att debattera. Pulsen stiger, adrenalinet börjar glöda i maggropen för att strax åka racerbil i hela kroppen och jag har svårt att släppa debatten; kollar ideligen om motargument kommit, även om jag har annat viktigare som måste göras.

Jag har länge sett det här som en svaghet hos mig. Och förra året ledde den här egenskapen hos mig till och med till att jag, med stor sorg och samtidigt beslutsam lättnad i hjärtat, avslutade en bekantskap. När jag ventilerade frågan om hur jag skulle hantera denna min svaghet på FB (kraften i sociala medier, du vet) överväldigades jag av den klokhet, värme och kärlek som strömmade mot mig.

Kände länge att jag inte gjorde något med alla visa svar jag fick. Idag förstår jag dock vad som hänt. Budskapet från nya och gamla, vänner, nära och mer ytliga bekanta har legat och grott. Idag kan jag med självmedkänsla och varsamhet se på mig själv när jag kliver ur en diskussion som jag förstår inte kommer leda någon vart. Det handlar inte om att jag känner mig angripen som person – jag betraktar mig själv och konstaterar att den grundläggande distinktionen mellan sak och person är hemma.

Och jag konstaterar vidare att, nej, jag kommer inte att rädda världen, mina medmänniskor eller mig själv genom att debattera på FB eller Twitter. Det lämnar jag åt andra. Jag får bidra på andra sätt, som skapar glädje, hopp, nyfikenhet men kanske även tveksamhet, tvivel och frustration för lärande, expansion och resiliens hos mig själv och andra. Men på mitt sätt.

Kommer givetvis att fortsätta titta in på FB och Twitter. Inte reflexmässigt dock. Och jag kan äntligen se på mig själv och ge mig tillåtelse till att avstå debatten utan att känna mig som att jag då förlorat den.

Se där vad sociala medier kan bidra till!

Söndag i tacksamhet och förundran 4

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets fjärde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… en vecka med barnen. Oj, vilka aldrig sinande källor till både tacksamhet och förundran de är! På grund av bruten fot (stackarn) sov 10-åringen hos mig hela veckan istället för i sin loftsäng. Att lyssna på hens lugna sovande andetag är en bra vaggvisa.

… 13-åringens glädje över att känna sig inkluderad av nya bekanta (som känner varandra sen tidigare) efter nya tisdagsaktiviteten på Balettakademins Artist Teens. Det värmer ett modershjärta.

Vissa gemensamma drag kan anas… Foto: Cecilia Modig

… samma 13-årings mod att på eget initiativ spela in en presentationsvideo och söka till en kortfilm. Kul att skriva manus tillsammans och sen få hjälpa till med tagningarna. Hjälp mig hålla tummarna så de blånar!

 

… kvällsnöjet med alla fyra barnen (mina tre och älsklingens 12-åring): sushi, bio (se nästa punkt) och hemresan körandes en sprillans BMW med bra motorresurser. Tack DriveNow för det sistnämnda nöjet!

… glädjeexplosionen till film som The Greatest Showman var. Kritikerna gillade den inte, vilket innebar att den var en given kärlek för mig… Ironi åsido: heeelt fantastiska kostymer och scenografi till lagom gripande story som inte var HK enligt 14-åringen (historiskt korrekt), men som enligt 48-åringen ändå var mycket UH (underhållande). Och musik- och dansnummer som jag föll handlöst inför och bara satt där med ett lyckligt leende som en genuint glad variant på Cheshirekatten.

Foto: Eric Forsberg

… promenaden med älsklingen och hans 12-åring längs Årstavikens stilla vatten med Söders ljus i dubbel upplaga. Sååååå vackert!

… premiären för egentillagad såväl Pico di gallo som Pulled pork. Är beroende av koriander och lime. Gottgottigottgott!

… 14-åringens Dhal som hon lagade helt själv. Galet gott! Tack Jenny för receptet!

… skratten och gemenskapen över spelplanen till Ticket to Ride Europa, som älsklingen, 12- och 14-åringarna och jag spelade till sent in på kvällen.

… värmen och mjukheten från Busans huvud på min arm när hon sover middag och låter sig klias på magen.

… workshopen med kund som gav massa nya insikter och viktiga input till roligt uppdrag.

… utvecklingssamtalet som blev en bekräftelse för mig själv att jag hamnat såååå rätt i jobbet.

… veckans simpass med älsklingen. Skönt att sträcka ut och ta ut sig samtidigt som vattnet bär, även om jag får ont i nacke och rygg av dålig teknik. Blir inte några långa pass än – men varje tusenmilafärd börjar med ett simtag… Nu lyckades jag nog få ihop 500 meter och betraktar det som ett framsteg.

… sist, men inte minst: heelingen av Mrs Murphy, the Fab Coach, tillsammans med bästa Tess. Efter School of High Heels har vi full koll på konsten att gå på höga klackar.

Söndag i tacksamhet och förundran 3

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets tredje vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… ett nytt uppdrag som dök upp som kvitto på ett väl utfört tidigare uppdrag.

… ett planeringsmöte med kund som gick helt lysande och där jag och kollegan verkligen kände att vi gjorde skillnad.

… foldern med reklam för det nya flaggskeppsgymnasiet Anna Whitlock i Stockholm. 4 av 5 linjer har ett tydligt inslag av design för hållbarhet. Även det ett kvitto på att alltfler nu delar insikten om potentialen i att arbeta designbaserat för resilienta, hållbara människor, organisationer och samhällen.

… seminariet om innovationslabb hos Forum for Innovation Management om franska 27e regionen. Ett kvitto på att de frågor som jag och flera med mig kämpat för att lyfta i 10 år nu har mognat och börjar förverkligas.

… känslan av att vara i fas och på rätt plats i jobbet/jobben.

… glädjen över att utforska rösten, hitta stöd och stabilitetet och prova nya klangfärger under en sånglektion med glimrande Rebecka Andreasson som coach. Jag fick dessutom jobba med en av mina absoluta favorit låtar – My Foolish Heart, här med Rod Stewart, den gamle rockräven som transformerats – förädlats – till crooner på äldre dar och lägger den amerikanska sångskatten för sina fötter.

… skönheten i ett januaristockholm i snö och under blå himmel.

… återträffen med några av mina medresenärer på den yttre och inre resan under kursen THERE17 på Island i höstas. Vi insåg att vi delat en vecka som på många sätt förändrat allas våra liv till det bättre, med mer självkärlek, självmedkänsla och ett större lugn som några av frukterna.

… den heeeelt magiska fyllda kycklingen med friterade jordärtskockor, brysselkål, savoykål och tryffelmajonäs som jag åt på återträffsmiddagen på Woodstockholm.

… timmarna med älsklingen, hans dotter A och hans katt Lilly. Jag landar i den stillhet som jag skrev om igår när jag är i hans sällskap, i hans famn.

… älsklingens magiskt goda moussaka. Tänk vad en doft av kanel (och en kärleksfull, skicklig kock) kan ge fyllighet åt maten!

… den livbejakande saftigheten, fruktigheten i januaris navelapelsiner.

… värmen och mjukheten från Busans och Lillys pälsar när de vill bli klappade och gosade med. Den ordlösa, omedelbara kontakten med katterna som uppstår ibland, på deras villkor. Vi har också sett den underbara filmen Kedi (klicka och se på SVT play senast 26 januari 2018) om Istanbuls gatukatter i helgen. Ett litet mästerverk med porträtt av några egensinniga och högst personliga katter och deras människor och sammanhang.

 

… orden med en uppmaning från en person vars omdöme jag sätter stort värde på: ”Du ska inte skriva en bok då?” Jo, det ska jag. Det ska jag.