23 december – om rutiner, ritualer och riter

I mitt plöjande av kunskap om fysisk, mental och själslig hälsa, liksom i samtal med terapeuter och coacher, för att inte säga vänner med samma intresse, har jag ibland återkommit till betydelsen av rutiner, ritualer och riter. I dagens lucka, när vi nu står inför några traditionsfyllda dagar, funderar jag lite över innebörden i de olika orden. För det finns en koppling mellan tradition och rutin, ritual och rit.

För mig är rutin något som jag regelbundet gör i en viss situation (en återkommande tidpunkt eller plats t.ex.) utan nämnvärd eftertanke eller djupare mening. Tandborstning, att låsa dörren, att packa väskan eller att be om ursäkt om jag krockar in i någon i tunnelbanan eller på stan är exempel på rutiner i min vardag.

Ordet kommer från ursprungligen från franskans ”route” i betydelsen väg, stig, bana. I svensk etymologisk ordbok ges ordet betydelsen ”genom övning uppnådd färdighet” eller ”kunskap om vägen”.

Det handlar om handlingar eller tankar som vi ”gör” regelbundet, som ett slags ”standard procedure” som Wikipedia beskriver dem som. De hjälper oss att få struktur på vår tillvaro, och är ofta del i en följd av handlingar, där den ena aktiviteten triggar den följande utan att vi behöver ägna den någon tankemöda. Vi tänker därför oftast inte på att vi gör dem förrän vi blir störda i vårt görande av dem på något sätt – till exempel genom att vi blir avbrutna eller genom att vi glömmer bort dem om någon tidigare triggerhandling uteblir eller blir störd.

Det finns en nära koppling mellan vana och rutin. Och jag tänker att rutinen visserligen hjälper oss till hälsa genom att den ger struktur och sparar (tanke-)energi. Men det är bara en aspekt. Beroende på rutin kan hälsoutfallet skilja sig åt. Rutinen att ta ett glas vin när man kommer hem från jobbet kan, om man ha otur, utvecklas till något inte fullt så hälsosamt.

Ritualen är på samma sätt som rutinen något som jag gör regelbundet, med hyfsat tät frekvens. Den stora skillnaden är att ritualen är betydligt mer laddad med mening än rutinen, som inte sällan sker så gott som mekaniskt.

Symboler för goda ritualer (i flera bemärkelser). En kaffe med reflektion, tack.

Ordet ritual kommer från latinets ritualis: ”det som hör till riten, det religiösa bruket – ”ritus”. Ritus var i sin tur den beprövade erfarenheten av att göra något på ett visst sätt. Wikipedia anger att ”The original concept of ritus may be related to the Sanskrit ṛtá (”visible order)” in Vedic religion, ”the lawful and regular order of the normal, and therefore proper, natural and true structure of cosmic, worldly, human and ritual events”. Även ritualen handlar alltså om att skapa struktur i livet. Och jag associerar till struktur som i en yta med struktur, en lätt relief. Med nivåskillnader mellan det som står ut och det som står tillbaka. Ritualen som ett sätt att ge relief åt tillvaron. Att göra den mer urskiljningsbar.

Riten i sin tur – ja, ordet härrör uppenbart även det från latinets ”ritus”. Wikipedia tar upp tre typer av riter:

  • övergångsriten, som förändrar en individs sociala status på ett påtagligt sätt – från barn till vuxen, från ogift till gift, från elev/student till utexaminerad genom examen ex.
  • gemensamma riter, antingen av religiös karaktär, eller olika festivaler. [Eller Kalle Anka 15.00 på julafton, tänker jag.]
  • personliga riter, som pilgrimsresor, avgivande av vigsellöften eller edgångar av olika slag.

De begrepp som ligger närmast till hands i min vardag är rutinen och ritualen. De handlar båda om handlingar eller vanor som jag regelbundet gör, men som beroende på den vikt som jag lägger i handlingen faller i den ena eller andra kategorien.

Genom att välja att betrakta en handling som det ena eller det andra kan jag välja en handlings innebörd. Att låsa dörren kan ske på rutin – och allra oftast är det fallet. Men jag kan också välja att stanna upp en millisekund, låsa dörren och känna tacksamhet för att jag har någonstans att bo, ett hem som andas skönhet och påfyllning, liksom för dem som jag delar mitt hem under olika former. Att mitt yngsta barn varje kväll, när han var i åttaårsåldern, hojtade ”Go’natt familjen” innan han somnade, blev för mig en kär ritual som uttryckte vår sam- och tillhörighet till varandra.

Det sista vi gjorde på jobbet innan julsemestern var en projektretro. Jag har tänkt på det som en värdefull rutin för lärande och utveckling i vårt sätt att driva projekt. Vad skulle hända om vi väljer att betrakta det som en ritual?

Just nu är jag inne i en 12-dagars ritual för att slå an ton och sätta intention för det kommande året. Med önskelappar, drömnoteringar, tarotkort och runor utför jag en ritual för att lägga grunden för ett år med en fond av medvetenhet och reflektion.

I perioder har jag haft ritualen att reflektera över den gångna veckan och fånga stunder av tacksamhet och förundran, vilket inte minst märkts här på bloggen. Det är en djupt meningsskapande ritual, som jag vill ta upp igen på det nya året. Jag kan verkligen rekommendera den även till dig som inte redan tillämpar den.

Riter har jag tidigare inte haft så många. I år blev jag blev i och för sig varse att vår tradition att klä gran och julpynta tillsammans inför 1 advent (förra året var det visserligen bara mellanbarnet och jag som deltog) för mig varit en rit som markerat ingången i jultiden. I år, när han flyttat hemifrån, ville sig inte riten här hemma. Och det var tomt.

Annars befinner sig familjen i en period av övergångsriter. Studenter och en sista grundent till våren, barnens fyttar till egna boenden. Mellanbarnet klädde i år sin egen julgran. Och konstaterade att det innebar att han var vuxen på riktigt. Se där en vacker övergångsrit i mina ögon och mitt hjärta.

Personliga riter är något jag funderat länge på – att markera formulerandet eller uppnåendet av vissa mål är något som definitivt förtjänar mer genomtänkta riter. Eftersom 2023 kommer att, om allt går enligt plan, innebära slutförandet av två andningspedagogs/-guidekurser och en yogainstruktörskurs finns det potential att utforska här.

Dagens luckpaket är en inbjudan att reflektera över vilka rutiner, ritualer och riter du har respektive skulle vilja ha i ditt liv. Har du någon rutin som du skulle vilja göra till ritual, om inte annat lite då och då, för att uppmärksamma den djupare meningen som kan läggas i handlingen?

Det här inlägget är en uppdatering av ett inlägg som första gången publicerades i april 2016.

22 december – om traditioner, vill, måsten och en kalkon på bordet i jultid

Idag bjuder jag på ett recept på julkalkon med massa gröna tillbehör. En njutning både för gommen och kroppen, åtminstone om man sansar sig vad gäller intaget av gräddsås och potatispuré… Och det här receptet funkar under hela den kyliga årstiden vågar jag påstå, om juldagarnas meny redan är planerad.

Receptet kom till när dåvarande maken tröttnat på julmaten och muttrade över de svenska kulinariska traditionerna, som är samma oavsett om det är jul, påsk eller midsommar som firas. Så då lånade jag från en annan tradition, den anglosaxiska.

Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att fundera över ditt förhållande till traditioner. Vad är heligt, vad är meningsfullt, vad skulle du helst vara utan men håller fast vid just för att det är en tradition med förväntningar från omgivningen (verkliga eller intolkade) att leva upp till? Är det något du saknar?

Här är mitt juliga kalkonrecept, (definitivt ingen kalkon, snarare succé):

1 kalkon på ca 5-6 kg (ta ur inkråm om det finns). Sätt ugnen på maxtemp.

6-7 dl torkade aprikoser, katrinplommon, fikon, dadlar, tranbär och annan god torkad frukt (jag hade lite torkade blåbär också som jag slängde i) som klippts i lagom stora bitar och blandats med 2 dl blandad skållad och grovhackad mandel samt hasselnötter (har du allergiker till bordet hoppar du över detta så klart). Detta marineras i 2 dl konjak och 2 dl koncentrerad äppeljuice. 0,25 dl konjak avnjutes under tiden av kocken.

1 hackad gul och 1 hackad röd lök, 2 pressade vitlöksklyftor samt 1 hackad liten fänkål stekes till mjukt utan att ta färg i 1 msk smör. Rör ner frukt- och nötblandningen och blanda i ca 3-4 cm vörtlimpa som pillats i småbitar. Salta och peppra.

Blanda så mycket salt och finmalen svartpeppar som du tror att det går åt för att klappa in runt om och inuti kalkonen – och dubbla det. Klappa sedan pippin snällt med blandningen i alla skrymslen och vrår.

Skeda in fyllningen så att fågeln är löst stoppad och att du får plats med 1 apelsin som du skurit i fyra delar inuti fågel och 1 hel apelsin som stopp i den stora öppningen. Stick hål i den hela apelsinen runt om med en sticka eller gaffel innan du pluggar in den.

Smält 50 g smör och pressa i 1 apelsin och 1 citron. Pensla pippin med smörblandningen. Täck med folie.

Ställ in i ugnen längst ner och sänk värmen till 180 grader. Beräkna ca 40 minuter per kg. Ös/pensla med smörblandningen, och, när den är slut stekskyn, varje halvtimme. Efter tre timmar sätter du in en stektermometer i bröstköttet och tar av folien. När termometern visar på 70 grader är bröstfiléerna klara.

Ta då ur pippin ur ugnen och tranchera den – skär loss bröstfiléerna, lägg under folie och handdukar för att varmhålla, alternativt kyl ner snabbt för senare uppvärmning. Skär också loss vingar och lår. Skicka in låren i ugnen igen tills de är 80 grader inuti.

Ta reda på fyllningen – släng apelsinerna – genom att lägga i en ugnssäker form, blanda ner ett ägg och strö över ströbröd. Sätt in i ugnen tills fyllningen fått fin färg.

Listan på tillbehör kan göras i princip hur lång som helst, men här är mina favoriter:

  • gräddsås som görs på stekskyn (skumma av fettet först), rödvin efter behag, lite kycklingfond och vatten för att få tillräcklig mängd sås samt grädde.
  • potatis- eller sötpotatispuré med creme fraiche – blir fylligt och gott med en liten syrlig brytning.
  • brysselkålshalvor som fått steka med bacon och rödlök och snabbt sauterats i lite gott vitt vin med aningens sötma. Alternativt steker du på brysselkålen tills den fått färg, häller på koncentrerad apelsinjuice, saltar, pepprar och tärnar ner chèvre, som precis får börja smälta.
  • hackad färsk grönkål i ugn – lägg grönkålen i en form, ringla över en god olivolja och strössla lite flingsalt över, in i ugnen och låt bli lätt brynt i topparna. Ta ut och toppa med granatäpplekärnor.
  • kaneläppelklyftor – äppelklyftor, som vänts i citronjuice för färgens skull, kanel och aningen socker får koka tills äpplena är precis mjuka och en smarrig sockerlag bildats.
  • rårörda lingon eller tranbär.

En av fördelarna med denna julmåltid, utöver att det är makalöst gott, är att det dessutom går utmärkt att dricka rödvin eller en torr cider till maten, inte bara öl och julmust!

Smaklig måltid!

21 december – Min syn på design

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag drivs av utveckling, oavsett om det handlar om att utveckla en plats, ett företag, en produkt eller tjänst eller en människa. Och när jag utvecklar använder jag design. Min syn på design beskrivs i 8 punkter nedan. 8, som för mig handlar mycket om design, ständig utveckling som går i loopar – man upptäcker, definierar, utvecklar, levererar, utvärderar, gör om, runt, runt. 8:an påminner också om SVID:s designmodell ”Double diamond” som utgår från Design Councils modell och som SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign (där jag sitter i styrelsen) använder för att förklara och visualisera designprocessen (se nedan). 

Figuren visar designmodellen ”Double diamond” som utgår från Design Councils modell och som SVID nu använder för att förklara och visualisera designprocessen.
  1. Design handlar alltid om att utgå från användaren. I en kommun handlar det om att ha invånaren i fokus, men även besökaren, företagaren – ja, alla som vistas och verkar på en plats. Coachar jag en entreprenör eller adept kliver jag in i adeptens roll och försöker se världen utifrån adeptens ögon, planerar jag en konferens, eller en utbildning tänker jag alltid på mottagaren, likaså om jag skriver något. Vem ska läsa, varför och vad ska den personen få ut av det jag producerar? 
  2. Design handlar om att göra det enkelt. Och att förstå och ta ut kärnan. Det enkla är ofta det svåra och därför är det så viktigt att sätta sig in i en situation och att försöka förstå de behov som finns. Jag brukar samla in massor med material när jag utvecklar en ny produkt eller tjänst, jag kastar in all information i en tratt, maler och maler och till slut kommer essensen ut – kärnan. På en plats handlar det om att hitta platsens identitet. Platsens DNA och själ. När det har blivit tydligt, blir allt så mycket lättare att utveckla och det blir mycket lättare att kommunicera sitt budskap och att förklara varför man gör vissa val. Metoden använder jag i alla mina processer, inte minst nu när jag har börjat studera igen. Jag tar in massor med information, men ganska snart plockar jag ut det viktigaste. 
  3. Grunden är att lyssna. Och observera. Eftersom jag är journalist i grunden är jag bra på att lyssna och att ställa frågor. Men det handlar också om att ställa rätt frågor och att formulera sig rätt och att lyssna på inte bara det som kommer ut som ord, utan även vara observant på hur det sägs, varför det sägs, och på vad som inte sägs. Det vill säga det där mellan raderna. Det handlar om att vara totalt närvarande, att ta in hela rummet, hela situationen, hela människan. 
  4. Hela människan. Är något som jag och min kompanjon Sara verkligen har tagit fasta på. Tillsammans med har viutvecklat konceptet ”En hel hand” som hela den här julkalendern bygger på. ”En hel hand” är en metod för utveckling av ledarskap och självledarskap som utgår från hela människan, kroppen, hjärnan, själen, våra relationer och det universiella/andliga. 
  5. Prototypa. Testa. Design handlar också om att testa saker i skarpt läge. För att se, känna, upptäcka hur något fungerar eller inte fungerar. Här är det viktigt att få feed-back i ett tidigt skede, så att fel går att rätta till för att spara tid, resurser, pengar, energi.
  1. Samskapa. Korsbefrukta. Dela med sig. Design för mig är att samskapa, blanda kompetenser och att dela med sig. Det har varit grunden i allt jag gör, nätverket Magma för kvinnor från olika branscher, sektorer, kulturer, samhällsklasser, alla utvecklingsprogram somjag ligger bakom till exempel ”Dags att designa Norrbotten” och ”Latitude-66 Mentorship” som är ett utvecklingsprogram med syfte att rusta Norrbottens framtida ledare.Design för mig är att dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter, framgångar, misstag, idéer, kontakter. När flera hjärnor tänker och skapar tillsammans blir allt mycket större och bättre, speciellt om man har olika bakgrund.
  1. Alla sinnen. Design handlar om upplevelsen, av en plats, en produkt eller tjänst. Och upplevelsen förstärks av våra sju sinnen, de vanliga fem – syn, lukt, smak, hörsel, känsel, hörsel, samt balans (balans som fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas, men också balans i livet – mellan jobb och fritid etc.) samt fantasi (förmågan att skapa inre bilder, känslor och föreställningar)
  1. Leverans. Design handlar såklart om att få fram en färdig produkt eller tjänst. Något som går att använda. Som skapar nytta. Det behöver inte vara något revolutionerande, utan det kan räcka med ett nytt sätt att tänka, utföra en tjänst, en ny metod. När man går in i en designprocess handlar det ofta om att något behöver förbättras, förändras och utvecklas. Man går från nuläge till ett nyläge/ett önskat läge. Det svåra är att hitta hur:et, hur tar jag mig till det önskade läget. Design är ett stöd i den processen. Viktigt i processen är också att hitta rätt utmaning – vad är egentligen problemet? Och hur utvecklar jag rätt lösning?

Jag själv utvecklar nya metoder hela tiden som jag testar och utvecklar tillsammans med andra. Jag tror att det är därför design känns livsviktigt för mig. Jag designar livet. Och allt som finns i det.

Dagens luckpaket innehåller en kort övning som jag kallar now-wow-how. Fundera på din livssituation. Hur har du det nu? (now) Lista allt som är bra och även det som är mindre bra. Tänk på hur du skulle vilja att det var. I det bästa av världar skulle jag … (wow), så funderar du på hur du ska ta dig dit (how).

Denna lilla övning går att applicera på det mesta. How:et är kanske det svåraste, Här kanske du måste ta hjälp av någon annan? Kommer du inte på svaret nu, kanske du kan fundera under julen. Du får gärna återkoppla till oss. Vi är så nyfikna på era now-wow-how-resor. Lycka till!

20 december – Tilltro

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag är inte religiös, men absolut inte ateist. I perioder har jag trott på småfolk, kanske mer i fantasin än i verkliga livet, men även på spöken och änglar. På energier som är mer än bara det som existerar på den här planeten, i den här dimensionen. Något som kommer med budskap om framtiden. Någon skulle säkert kalla detta för gud. För mig spelar det inte så stor roll var det är, men jag är öppen för att det finns högre makter, att det finns liv efter detta och att det finns energier som omsluter oss. Som vill oss väl.

Min mamma sa redan när jag var liten: ”var försiktig med vad du önskar dig, för förr eller senare får du det du önskar”. Vi skickar ut en signal, en önskan eller en fråga till universum och tillbaka kommer ett svar, eller en gåva. Jag tror på karma, om du av ger av dig själv, får du tusenfalt tillbaka. Det behöver inte vara så att du får något tillbaka från just den personen som du har gett något till, utan gåvan kommer från ett helt annat håll. 

Att dela med sig var grunden till nätverket Magma, som jag startade i Öresundsregionen 2002. Det var ett nätverk för kvinnor verksamma inom kulturella och kreativa näringar. Nätverket hade till syfte att vi skulle dela med oss av oss själva, kunskaper, idéer och kontakter för att stärka varandra. Tillsammans gjorde vi massor med spännande saker, mässor, konferenser, studiecirklar, nätverksträffar, antologier. Medlemmar startade företag tillsammans, gjorde olika projekt ihop. Vi växte i hela Skandinavien och under en tid var Magma Sveriges ledande genusdrivna sociala innovation. Jag var och är fortfarande oerhört stolt över Magma och även om nätverket inte finns kvar idag, har det skapat värdefulla relationer för väldigt många människor, inklusive mig själv.

Genom Magma kom jag bland annat i kontakt med healing, yoga, klärvoajans och meditation. Jag började uppmärksamma tecken i naturen, olika budskap, från andra sidan, från universum. Ofta kommer budskapen i form av ett djur. Jag har inte alltid förstått vad de har att säga, men så upptäckte jag Carina Solöga Högman, författare till boken, Djurens språk. Solöga och boken har skänkt mig så mycket glädje. Här kan jag slå upp vad universum vill säga mig. Några av er tycker säkert att detta bara är flummigt, men för mig är det inte så. Jag bär med mig boken överallt, för tecken, det finns där, det handlar bara om att se dem. När min pappa låg vid dödsbädden, så pratade vi just om Djurens språk, och jag bad honom att hålla kontakten från andra sidan. Det gör han, inte dagligdags, men då och då, när jag behöver det. 

Första gången kom han som en fjäril, en svart sorgmantel med ett vitt band. Den satte sig på en snöhög utanför ytterdörren och jag minns att jag tyckte det var konstigt, med en fjäril mitt i vintern. Men när jag förstod, att det var ett meddelande från pappa, brast jag i gråt. Enligt Solöga kommer sorgmanteln med följande budskap:

Ta dig an livet med entusiasm och optimism. Min gåva till dig är att ha en lätt väg att vandra på. Här handlar det om att svåra vägar kan göras lätta. Rena dig själv från smärta och lidande genom att ge uttryck för det. Kalla sedan tillbaka kraften och välj att känna t ex optimism, entusiasm eller kärlek. Du kan skapa dig en lätt väg, fri från sorg, smärta, bördor, genom att helt enkelt välja det!

Det var precis vad jag behövde höra då. Jag fick kraft att välja en väg fri från smärta.

För några veckor sedan, på fars dag, körde jag från Luleå till Skellefteå för att träffa en av mina bästa vänner som jag faktiskt har lärt känna genom Magma. När jag hade parkerat bilen kom en kråka och satte sig på takboxen. Den satt där länge och iakttog mig. Den var inte rädd alls. Just kråkan är speciell för mig och pappa. Vi skrev en saga ihop när jag var barn, Kråkan Kraak. Pappa viskade den i örat för mig. Från början var det pappa som hittade på alla hyss Kråkan Kraak hade för sig, men efter hand var jag med och skapade och tillsammans låg vi där vid läggdags och viskade och hittade på historier. Jag älskade de stunderna. Det kändes mysigt, tryggt och spännande. Jag visste ju inte var vi skulle hamna, pappa, jag och Kråkan Kraak. Nu satt han där på bilen, utanför Sara kulturhus, i Skellefteå, på självaste fars dag. Pappa kändes så närvarande och det kändes tryggt.

Nyligen, när jag var i Egypten, kom en fågel flygande igen och slog ser ner alldeles intill mig. Jag tänkte åter igen, att det är pappa som hälsar på. Denna gång i form av en falk som enligt Solöga kommer med följande budskap:

Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Min gåva till dig är att känna tilltro till framtiden.

Så nu gör jag det, känner tilltro.

Dagens luckpaket innehåller en uppmaning att även du försöker se universums tecken och tolka djurens språk. Jag förstår om du inte har boken hemma, men googla på solöga och djuret du ser, så kommer du att kunna läsa vad den kommer med för budskap till just dig.

19 december – om den svarta pricken på det vita papperet

Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera. 

Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen. 

Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i. 

Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in. 

Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent… 

Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om. 

För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.

Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?