Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.

Individualist javisst – men också…

Det här skulle bli en text nummer två om förundran. Men så är den där igen, den här gången i inledningsavsnittet till boken Förundranseffekten som jag skulle ha som inspiration för mitt inlägg, den där generella beskrivningen av individualismen som ett hot mot vårt välbefinnande.  Det är en tolkning jag har svårt för. Ofta kopplas dessutom ofrivillig ensamhet och individualism ihop. Så ock i denna bok. Därför blir det några rader jag behöver få ur mig på temat individualism istället.

Individualism tolkas i det så kallade allmänna språkbruket som ett ”Sköt mig själv och skit i andra”-paradigm. Men för det förhållningssättet  finns det ett annat ord: egoism. 

För mig börjar och slutar individualism som begrepp och fenomen med den enskilda människan som politiskt och psykologiskt objekt. Individualism börjar med varje människas lika rätt till värdighet, rätten för hen att uttrycka och utveckla sig efter eget skön. Och eftersom rättigheter i min värld är förenade med skyldigheter, så slutar individualismen inte förrän vi också tar in skyldigheten för varje människa att ta hänsyn till andra människors över tid och rum lika rätt och värdighet, som del av en samlad mänsklighet på en delad jord med de ömsesidiga beroenden av olika slag som det innebär. Så enkelt, så otroligt komplext. 

Jag är medveten om att detta kanske inte är en helt skolboksenlig definition. Men världen har aldrig utvecklats genom att folk håller kvar sina tankar vid skolböckerna. Möjligen utgår från dem, bygger vidare på dem. Så det gör jag. I sann individualistisk anda.

Min individualism står som en fyrbåk mellan egoismen (som glömmer bort eller helt sonika bortser från den där skyldighetssaspekten i min definition av individualism) och kollektivismen (som i värnandet av gruppens sammanhållning och överlevnad bygger styrande strukturer av makt och normer på gruppnivå, inte sällan i förment välvilja om individens bästa (eftersom hen ofta inte antas veta eller förmå efterleva det), med nivelleringssträvanden, social kontroll, etnisk renhet och hederskultur som historiska erfarenheter och resultat). 

Mina starka känslor för  individualismen som begrepp har rötter i min barndoms frikyrko- och bruksortsmiljö. I båda fanns en stark social kontroll, och i det senare fallet också en hel del jante som grädde på moset. Rötterna har växt till ett träd av motkraft, som nu är min drivkraft i politik och övriga livet: att verka för varje människas frihet, förmåga och förutsättningar att forma sin egen livsberättelse utan att hållas tillbaka av kollektivets kvävande normer. 

Kan individualismen ”gå för långt”? Eftersom jag ser rättigheterna till värdighet, uttryckande och utveckling och skyldigheten att ta hänsyn till andra människors lika rättigheter som absoluta har jag svårt att se hur den kan göra det. Det som ofta tas till intäkt för ett individualismens terrorvälde – ett där alla bara tänker på sig själva och skiter i andra – det är för mig som jag förklarat ovan alltså inte individualism utan ren och skär egoism. Ett ord som hittills inte använts så mycket i den politiska filosofin, men som jag härmed lanserar som ett välbehövligt alternativ till en, som jag ser det, felanvändning av begreppet individualism – det perspektivet är helt enkelt för dyrbart för att slängas ut med badvattnet. Det visar inte minst historiens många berättelser om de alternativ, där individerna setts och behandlats som ytterst försumbara i den ärorika strävan efter större kollektivistiska mål. 

Är individualismen då tillräcklig som ledstjärna för ett gott samhälle på övergripande nivå, för ett gott liv på individnivå? Jag funderar mycket på det. Det är något i bejakandet av betydelsen av relationer mellan individer och tillhörighet till gemenskaper som mina tankar snurrar i och kring. Forskningen visar, och mångas personliga erfarenheter bekräftar, att vi ”blir till” som individer – formas, förstår oss själva, växer – i mötet med andra. I mitt tycke och min känsla fångas det inte av tillräckligt väl av mitt individualismbegrepp. Därför behövs det kanske en relationism som kompletterar individualismen?  Ett perspektiv där individerna fortfarande är urskiljbara (till skillnad från kollektivismens gruppraster), men där relationen dem emellan är i fokus – relationen mellan människor som är fria att vara och och bli, så länge de ger utrymme för andra människor att vara och bli i sin tur? 

Jag tänker att det är där, i avsaknaden av en relationismsnyans i paletten snarare än i en överdriven individualism, som orsaken till den ofrivilliga ensamheten ligger. Är det möjligt att förena individualismen med en sån relationism? Ja, det är jag övertygad om, inte minst för att det redan sker i den del av samhället som på politiska och filosofiska kallas civilsamhället – de delar av samhället där människor möts i familje-, vänskaps- och föreningsrelationer ”… till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar” för att låna orden från vigselordningen. Och på samma sätt som ett gott äktenskap, förutsätter andra goda relationer att jag har någorlunda koll på vem jag är, vad jag tycker, känner och var mina gränser går, att jag blir lyssnad på och respekterad när jag ger uttryck för det, samtidigt som jag respekterar och är nyfiken på vem du är. Och att vi båda är nyfikna på vad vi kan bli och göra tillsammans. Individualism och relationism i förening. (Nä, jag är inte på gång att gänga mig en andra gång i fall någon undrar av allt detta relationsrelaterande.)

Så. Nu kan jag nog gå tillbaka och fortsätta läsa om förundran när jag har fått ur de här tankarna ur systemet. Förundran är ju en känsla som också uppstår i mötet mellan två individer. När det är som bäst. Kanske kan det då uppstå även när vi låter perspektiven individualism och relationism kombineras. Vad tror du? 

Förundran – en förbisedd livboj

Tacksamhet och förundran. Jag har i flera omgångar gjort veckovisa sammanställningar här på bloggen över händelser och intryck som fått mig att känna tacksamhet och förundran. Och även om jag inte skriver ner det, så vågar jag påstå att det sällan går en dag utan att jag, om än aldrig så kort, känner förundran, känner tacksamhet. 

När jag bläddrar bland gamla blogginlägg ser jag att jag skrivit många inlägg om tacksamhet. Men inte så många om förundran. Dags att fylla på ord- och tankebägaren som har förundran skrivet på sig! 

Den direkta anledningen till att tankar kring förundran kommit upp till den medvetna ytan var en artikel av Agneta Lagercrantz i Svenska Dagbladet i lördags. Ämnet var hälsofördelarna med att vistas i naturen, inte minst ur perspektivet Förundran. 

”För personer med posttraumatisk stress sänkte naturupplevelser som väckte förundran deras nivåer av stress och oro med 20–30 procent. Förundran minskar nivåerna av kortisol och ökar mängden dopamin i kroppen.”

”De som ofta upplever medkänsla och glädje, nöjdhet och stolthet, förundran och kärlek har lägre nivåer av proinflammatoriska cytokiner (markör som visar graden av inflammation i kroppen), visar en studie. Men störst effekt på inflammationsnivåerna av alla dessa positiva känslor hade förundran.”

”…ren förundran drar in oss i nuet och kräver total närvaro, en upplevelse som får tiden att stå still eller expandera.”

”Förundran kan ge en paus från egocentrerade funderingar och negativa tankespiraler, vilket kan förklara att det känns som om allt stillnar när vi förlorar oss i något stort…”

”Förundran i naturen är ofta en hisnande, lycklig häpnad över mötet med enskildheter och att man får vara i deras sällskap. En blomfluga, en kungsörn, ett redwood-träd.”

”Människor som upplever förundran har därmed lättare att invänta mer information och måste inte få svar direkt. De visar sig också vara mer öppna för att lära nytt och ta in andras perspektiv. ”

Ja, naturen är en rik källa till förundran. Det är en av anledningarna till att jag älskar att fotografera – det är ett sätt att försöka fånga och förmedla min upplevelse av förundran. Förundran över skönheten, det utsökta. Inte minst i det lilla, naturens alla fina detaljer. Men också storslagenheten, dramatiken, oändligheten. 

Ytterligare en rik källa till förundran är musiken. En tolkning av en melodi, en klang, en rytm, kanske i kombination med ord, kanske bara i form av toner. En tolkning som griper tag, gör andlös för en stund, berör och väcker – förundran. Musiken är min medicin. Inte minst på grund av dess förmåga att väcka förundran. 

Förundran kommer i många former för mig. Tänk dig en smak (solvarmt smultron eller saffranskakan med hallonsylten till advent), en doft (syréndoft i skymningen eller vedeld i en kamin), ett ljud (koltrastens soloprestation eller knarret av snö under skorna), ett ljus (det varma släpljuset en sommarkväll eller det krispigt klara en molnfri januaridag), en beröring (en rygg mot en mage i en famn eller en blick som dröjer sig kvar i min)… Ett gemensamt har de upplevelserna: de får mig att stanna upp i nuet. Att släppa taget om tankarna om så bara för en aldrig så kort stund. Att se bortom gränserna mellan det som är mitt ego och det som är världen runt mig. Att bli lite mer liv ett ögonblick.

Artikeln i Svenskan citerade en bok med titeln Förundranseffekten. När jag läste vidare i artikelserien med samlingsnamnet Känslornas doldis, kom jag till en om författarna till den nysläppta boken. Nu är den inköpt och nedtankad till paddan. För en djupdykning i kunskap om en av de känslor som jag erfarit är en av mina främsta livlinor när håglöshetens, modlöshetens och hopplöshetens trötta troll fyller mitt emotionella synfält: förundran. 

Vad betyder förundran för dig? Vad väcker förundran hos dig? 

Bilden föreställer två rådjur: en get som tittar in i kameran och hennes kid som betar i gräset.
Ibland infinner sig förundran bara genom att gå ut på altanen och hälsa på rabattmarodörerna.

Stapla vanor

”Ett tips är att ställa tandtråden i duschen”. Så sa hon, den nya tandhygienisten som tog hand om mig för några veckor sedan. ”Då blir det lättare av.”

Och hon hade rätt. Jag som brukar komma ihåg tandtrådsbygeln typ tre dagar efter och tre dagar före besöket hos tandläkaren eller tandhygienisten med någon sporadisk, dåligt samvetesgnagande gång däremellan (framförallt efter att det har stått majs eller spare ribs på menyn), jag har nu flossat (med tandtråden, inte dansen) en gång om dagen mellan fem och sex gånger per vecka.

I boken Atomic Habits, som jag lyssnat mig tre tipskapitel in i, tar författaren James Clear upp metoden att stapla vanor på varandra. ”Habit stacking” heter det på engelska, och går ut på att koppla ihop en önskad vana med en väl etablerad.

Det är inte alltid de till synes logiska kopplingarna som funkar. Varför jag aldrig fått till flossandet när jag ändå borstar tänderna (vilket jag ju faktiskt gör två gånger om dagen, minst) kan jag fråga mig. Och jag anar att svaret handlar om att jag på kvällen oftast bara komma i säng när jag väl är så långt fram i dagsprogrammet som vid tandborstning. Och på morgonen är jag oftast på väg någonstans efter. Men i duschen… där sköljer allt som oftast både lugn och vatten över mig med välbehag och närvaro som följd.

Nu testar jag att koppla ihop dagligt skrivande med frukost. En varm kopp kaffe, den gröna smoothien med beskan som får mig att vakna till… kanske kan de vara ett bra ackompanjemang till ordlek och meningsdans? Just nu finns förutsättningar för att det ska funka. Hemmajobb på väg in i semesterledighet gör att morgnarna inte är stressiga.

Idén om att det dagliga skrivandet ska ske för hand lägger jag åt sidan. Det är visserligen något med att skriva för hand som kopplar ihop orden med kropp och själ på ett annat sätt än knapprandet på tangenter. Fast för mig, som jobbat så länge, så intensivt med att producera text medelst tangentbord, känns även det mediet rätt så integrerat med kroppen. Och jag tänker att det är bättre att det kommer ut ord ur fingrarna – mitt önskade läge – om än i digital form, än att det inte kommer några alls.

Har du någon stapel av vanor? Om du har någon ny vana som är lite trög att få att fästa, vilka möjliga – och omöjliga – vanor skulle du kunna koppla ihop den med?

På jakt efter orden

Eller – orden finns ju i mig, hos mig. De tar sig bara inte vägen hit till bloggen. De flödar, bubblar och dansar i chattar och samtal person till person, i talmanus, presentationer och annat material till kunder.

Skrivandet för min egen reflektion, i min dialog med mig själv med er läsare som ytterligare ”förmånstagare” är det som stannat upp. Ebbat ut. För tillfället. Säger vi.

För jag vill ju att det ska vara en del av mitt liv. Det är en viktig del av mitt liv. Reflektionen, skapandet och det bollande med en annan människa som uppstår när någon kommenterar. Viktigt.

Längtar efter rutin kring min externaliserade inre dialog som det skrivandet är. Hamnar ofta där, i längtan efter rutinen. Och den längtan växer sig så stark och så stor att den skymmer nuet och möjligheten att vara i det som jag vill att rutinen ska ge ett ofrånkomligt rum för, ge den där självklara nödvändigheten som morgonkoppen med varmt kaffe är. Skymmer möjligheten att bara här och nu skapa det utrymmet.

Som nu. Slår upp datorn och skriver några ord. Prövar om dansstegen fortfarande sitter och om dansgolvet håller.

De satt och det höll så här långt. Orden som rinner ur mig ovan i det försiktiga prövandet ger mig insikten om att mina troll och demoner Rutintörst, Perfektionsberoende och Prestationsdriv än en gång vridit om vägskyltarna på min vandring i att vara skapande, reflekterande människa.

Ha! Jag ser er, jag vet var ni bor och vad ni håller på med, era rackare! Och ni vet att jag har mött och bemött er tidigare, så ta nu och pys tillbaka in i era hålor ett tag. Ta sommarlov, semester helt enkelt! Gärna vääääääldigt länge.