Långfredagsevangelium enligt mig

I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.

Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.

Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”

Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.

Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.

”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.

Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.

”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.

Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.

Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.

De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.

Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.

Våren som blev som den skulle fast den inte blev som den skulle

Åh, vilken fantastisk vår som låg framför mig.

Kör, Lindy hop, politiskt engagemang och diskussioner, nya och gamla sociala sammanhang, grymma konserter skulle fylla fritidskalendern. Intressanta, lärorika uppdrag för kunder i kombination med att för första gången gå in i personalansvar skulle prägla jobbet.

Jag hade röjt ytterligare några meter vass in i den trygga hemmahamnen som en god, varsam relation med mig själv utgör.

Så kom viruset. Och livet stannade upp.

Bit för bit hittar jag fotfästet igen, efter den första uppgivenheten över det som inte blev.

Jobbet sköts från hemmakontoret, som jag promenerar till och från genom en kortare eller längre runda i de kvarter och omgivningar som jag är tacksam över att få kalla mina. Arbetsinsatserna är roliga och meningsfulla, kontakten med kollegorna/medarbetarna funkar bra, till och med bättre än annars på vissa sätt.

Konserterna tar jag del av genom livestreams från olika håll. Förra veckan njöt jag till exempel av Bo Sundströms röst varje kväll, genom Live från Orionteatern (ligger kvar att kolla på fram till 30 april, för en löjligt låg peng) (Tack U för tipset!).

Dansar gör jag, till livestreams från ”min” dansstudio Chicago på onsdagarna och till olika instruktionsfilmer i solo charleston och jazz på Lindy Hop Moves.

Det politiska engagemanget lever, genom distansmöten, debattartiklar och inläsning på diverse frågor som aktiverar min nyfikenhet och mitt behov av evidens för mina argument.

Distansmöten går också bra att genomföra som AW:s eller middagar på avstånd. På själssöstra Helenas initiativ blir det sannolikt en läsretreat på distans inom kort. Och varför inte en skrivretreat?

Och mitt svar på kollegans fråga i företagschatten om vad vi gör när vi har långtråkigt hemma: ”Långtråkigt? Aldrig i den här miljön!”

Inte nog med att böckerna ska läsas – vilket jag längtat efter, men som jag hade prioriterat ned i min kalender inför våren. Bokhyllorna ska skruvas fast i väggen också, och sen ska böckerna sorteras. I färg.

Så den här våren blir trots allt som den skulle bli för mig. Fast på andra sätt än vad jag tänkt.

Hur har din vardag förändrats jämfört med din planering, förhoppningar och drömmar för denna vår 2020?

En tid av saknade ord

Längtan efter att skriva finns här. Tiden likaså. Men det är så svårt att bestämma vilka ord som ska sättas på pränt i en tid som på så många sätt trotsar min och mångas föreställningsförmåga.

Vad är legitimt att lyfta i tider som dessa? Vad blir för banalt, vad blir för tungt i en situation som redan är tung och fylld av oro för många?

Jag minns hur många parisare efter terrorattentatet mot Bataclanteatern valde att trotsa sin rädsla och oro för fler attentat genom att fortsätta leva som vanligt, med besök på restauranger, nöjesställen och barer. Samma trotsiga känsla minns jag från Stockholm dagarna efter attentatet på Drottninggatan.

Jag beslutar mig för att välja den strategin. Inte i mitt sociala umgänge eller arbete – där följer jag myndigheternas rekommendationer om social (egentligen fysisk) distansering så gott det går. Men i mitt skrivande, där vill jag inte låta oro och osäkerhet tysta mig, utan jag vill låta livet speglas som vanligt. Om det nu finns något vanligt i denna ovanliga tid.

Jo, livet går vidare i det lilla just nu för mig. Samtidigt som viruset förändrar vårt samhälle på så många sätt. Jag vill sätta mina ord i tjänst för att fortsätta fånga och dela denna just nu på något sätt paradoxala liv ur mitt perspektiv.

Jag börjar med att dela en bild på mitt kontor sedan cirka en månad. Hemmakontoret vid köksbordet. Med trastar, koltrastar, bofinkar, gråsparvar, sidenfinkar, ekorrar och ett och annat rådjur utanför fönstret.

Ja, Karin, så rätt du hade

Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.

Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.

Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.

Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?

Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.

Några ord till mina kära barn, när jag nu har dem (redigerad version)

Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.

I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer ytterst sett skapas och vidmakthålls av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle som hen är en del av.

Foto: nojhan @ flickr            CC BY-SA 2.0
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0

I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?

Min kära unge, du blir stor:
Du från en hel del hunnit växa…
Utaf din hulda, kloka mor
Tag, för din framtid, denna lexa!

Uti den verld, du smått har sett,
Så många öden förefalla;
Och med ett gladt och öppet vett
Kan du få lära av dem alla.

På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej allt hvad ondt man säger!
Vår verld, min kära, är ändå
Den allra bästa verld, en eger.

Den är – hvad den beständigt var –
Bebodd af kloka och af dårar;
Och – noga öfverlagdt – den har
Mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångerns smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje männskohjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet
Nyfikenhet, den glada gumman:
Den, jemte känslig glädtighet,
Är af all vishet hufvudsumman.

Med läsning driv fördomen bort –
Var männska så väl det behöfver,
Men när du läser, gör det kort.
Att handling ej blott helt stås öfver!

Ett odladt vett, en upplyst själ –
Vet – ej blott böcker kan det skänka.
Mitt barn, studera verlden väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!

Hvar menska, älskling, är en bok –
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och mins, att oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde!

Men om lektyren roar dig,
Väl – i förädling af ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen!

Nyfikenhetens klubb –  mitt rön –
Intoleransens skrubb utslipper,
Så vitterheten hos vart kön
Är långt ifrån ett fåfängt nipper.

Lyd, kära, lyd bestämmelsen:
Sök väl att goda bragder hinna
Och hedra värdighet, min vän,
i varje medman och medqvinna!

Se kära mor i livets krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med sitt lärande tillfreds,
som mänska, mor och egenmaka!

Månn handlingsdåd, bekraftande
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och kärlek, hopp och skapande
Dess lefnad och dess minne följa.

Respekten är med fliten slägt:
I nyttig handling sätt din heder!
Gör ödmjukheten till din drägt
Bli sinnebild af dina seder!

Följ, kära, ett av mina bud:
Låt aldrig titlar dig förtrolla!
Allt högmod uti männskors skrud
Är blott affischen af en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, vännen – håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!

Gif skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glädtigt oförmoda!
Dock mins: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.

Att bli för stor och penningrik
i jakt på glansen i gazetten –
bort det! Från kök till republik,
från politik till toaletten –

blif vid din gärning, låt din hand
med hopp och glädje föra skutan.
Tro ej, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!

När sig väl mänskor nitiskt ter
Att staters styrselsätt ransaka,
så vet, då tycks mig att jag ser
Så stolta furor som stå raka.

Ja, slika värf är mödan värd:
Låt gärna dem din håg förvilla!
Du är unik – så vill vår värld
Med tacksamhet din lärdom gilla.

Att älskas … ej ett ämne fins
Mer rikt att i maximer drifva
Men, kära vännen, hör och mins
Det enda råd, jag har att gifva:

Mot den hen, som dig beskärs
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om hen är huldhet värd,
Om ej – så stanna ej i smeten!

Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och – mellan oss – är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.

Min kära, lifvet flyr så fort –
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den –
Det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
Eg i ditt hjerta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.

Ja, älskling, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka…
Nu har min lilla lexa slut,
Och från min blogg jag går tillbaka.