Expandera och leva fullt ut

Kommer du ihåg att jag skrivit om att jag har allt jag behöver i livet just nu?

Behöver? Drömmer om? Vill ha? Inte nödvändigtvis samma sak. För mig, just nu, är dock nyckeln som förenar perspektiven just de två sista små orden, ”just nu”.

För jag är så lyckligt lottad att jag just nu har allt jag behöver. Allt jag drömmer om och vill ha just nu. Tacksamheten för det flödar över alla breddar på den livsskål som Dag Hammarskjöld skrivit om i sina Vägmärken, och som själssöstra Helena skriver om bland annat här.

Vad jag behöver, vill ha och drömmer om för imorgon är en annan fråga. Jag väljer att ha tillit till att livet ger mig möjligheten att fylla min livsskål till bredden även då. Och – läs långsamt och kanske flera gånger nu – jag tänker att om det finns saker jag saknar i min skål imorgon i förhållande till vad jag idag tror att jag vill ha imorgon – är du med? – så väljer jag då att fylla upp resten med tacksamhet över det jag ändå har.

Storleken på min livsskål varierar över tid. Just nu är jag inne i en sån där period då jag upplever hur den expanderar, blir högre, bredare. Så att den kan hålla mer av livet.

Jag har så många magiska människor i mitt liv som hjälper mig att fylla den. Och jag har personer som definitivt hjälper mig expandera den.

Hade glädjen att få fira 100-årskalas i förrgår. Två mig mycket kära vänner fyller femtio under året och firade detta storslaget med att bjuda in till fest à la 1919. (Helt HK, historiskt korrekt, för övrigt med tjugotalsfest fast tiotalssiffran är en etta förklarade min dräkthistoriefantast till dotter i mina förberedelserna inför kalaset. ”Det glada tjugotalet” började nämligen gry stilmässigt tredan 1917).

Tess, som var jubilar tillsammans med sin make Hunter, är den som satt ord på livssättet expansion för mig. Hon exemplifierar det också, på ett synnerligen modigt och personligt sätt, i sitt eget liv. Jag gillar ordet, anammar det – jag upplever det som mer holistiskt än (personlig) utveckling, som för mig fått en mer linjär klang i sig. Fast det egentligen kanske handlar om delvis samma sak – att vecklas ut, mot ljuset, mot livet…

Klart det gör ont när knoppar brister. Att ömsa skinn när det gamla blivit för trångt är en ansträngande, utmattande process. Expansion är långt ifrån alltid lätt.

Det är en process som måste gå i vågor av utvidgning – vila – krafthämtning – repeat. Men det är en process som är nödvändig för livet. ”Allt som har liv, växer och utvecklas” skrev Lewi Pethrus i förordet till Segertoner, Pingströrelsens sångbok. Alternativet till expansion är förvisso bekvämlighet, men i förlängningen också stagnation och avveckling.

Talet som jag och Helena höll till Tess och Hunter på festen hade som tema ”Att leva livet fullt ut”. Och att göra det så att livets storslagenhet får alltmer plats i oss. Kanske inte dag för dag, eller ens år från år. Men över tid. Till mitt sista andetag.

Foto: Julia Salwén

Happy nationaldag 2019!

Precis så är det som i rubriken. Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets ord och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

https://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-du-kan-borja-med-att-fraga-dig-sjalv/?forceScript=1&variantType=large

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Stig Dagerman

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Inte för att denna kärlek behöver stanna vid landets gränser. Men för att just idag så vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Återblick #22

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugoandra vecka…

… är jag tacksam över

  • långhelgen. Behövde fortfarande komma ner i varv lite efter en hektisk vår. Nu är varvtalet ganska så optimerat.
  • Skratt, gråt, samtal, tid, utflykter och arbetsgemenskap med barnen
  • Att se hur syskonen finner varandras gemenskap alltmer givande och angelägen. Att höra deras skratt tillsammans.
  • Slutleveransen i ett angeläget uppdrag, med stor stolthet över resultatet och mina kollegor, vars kompetenser jag beundrar och lär mig av.
  • Att få frågan om att hoppa in som talare vid premiärexamensceremonin för Masterstudenterna i design på Linköpings universitet, och att få leverera detta tillsammans med min underbara kollega och teamlead Malin. Och fira i solen på hennes förstubro efteråt.
  • Coachingsessionen med klienten som fullkomligt studsade av nyvunna insikter och iver att omsätta dem i praktiken. Och som gjorde det med stor framgång och avsedd effekt.
  • Att hitta klänning att hyra och inte behöva stress-sy inför nästa veckas femtioårsparty. Att dessutom hitta de perfekta skorna till på secondhand.
  • Möten med ömhet, närhet, njutning och inte minst samtal om det viktiga i livet.
  • Min altan i sommarsolen. Blommorna, grönskan, gräsen i trädgården. Bofinkens jublande fanfar.

… har jag lyssnat på Molly Sandéns nya skiva Det bästa kanske inte hänt än. Om uppbrottet från Danny Saucedo. Texter som tar tag med hullingar. En produktion som är sååå snygg, så cool. Och ändå så naken.

… har jag läst ut filosofen Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Oj. Oj. Oj. En sån läsupplevelse. Sista avsnittet handlar om humanioras, religionens och konstens roll och möjligheter i ett samhälle där mätbarhetens dogm styr med järnhand, inte minst inom de mellanmänskliga verksamheterna paradoxalt nog. En järnhand som riskerar att krossa exakt det vi hoppats på att den skulle ge oss: kvalitet och värdighet. En bok jag strax ska börja om på.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

I sinnlighetens tid

Våren, i synnerhet maj, är nog en av mina absoluta favorittider på året. (En annan är numera november. Bra kontrast till maj för övrigt.)

Att försöka hänga med i knoppning och blomning är stört omöjligt. Det är som om en extrados av liv skjuts in i mina ådror. Allt växer och blommar försvinnande snabbt, allt jublar i glädje över att livet och ljuset än en gång övervinner mörket.

Alla sinnen vidöppna. Matas som hungriga fågelungar.

Solen som värmer huden.

Luften, vinden som smeker sin lätta hand över min kind.

Dofterna av hägg, syrén, spirea som gör mig hög.

Åkersenapens gula fyrverkerier mot den grå graniten med fond av gröna tallar och blå himmel som väntar som belöning när jag och cykeln besegrat backen upp till Årstabron.

Fåglarnas yra visa som livets fullhet prisa.

Den nyplockade Kvickrotens gröna fräschör på tungan. Direkt ur naturskafferiet.

Nya närheter och nakna njutningar som fyllt min maj. Jag gör som blommorna, bina, fåglarna och luften: bejakar, utforskar, lever sinnligheten, lusten, leken.

Vilka minnen bär dina sinnen med sig från maj 2019?

Gräslöken blommar redan i mitt land

Återblick på en herrans massa veckor

Vart tog dagarna vägen? Eller snarare – vart tog orden på bloggen vägen? Under de senaste veckorna, som varit intensiva på så många plan, trängdes skrivglädjen helt enkelt undan. Många idéer har fötts i huvudet, men inga hittat vägen ut i etern. Sedan några dagar pirrar det dock lite lätt i skrivarfingrarna. Så vad passar då bättre än att mjukstarta med en återblick på de senaste veckornas anledningar till tacksamhet? Veckorna 16 till 21 (ja, nästan hela 21 i alla fall) har jag varit tacksam över…

  • ynnesten att få bo i en av världens vackraste städer.
  • människorna i mitt liv. Nya och gamla bekantskaper, familj och vänner, gör mig otroligt rik på glädje och sammanhang.
  • samtal, samtal, samtal. Om stort och smått, alldagligt och heligt.
  • arbetsglädjen som präglar mina vardagar genom angelägna uppdrag och kompetenta och härliga kollegor och kunder.
  • världens bästa barn. Johorå. Det är mina barn som är det. Så det så!
  • en femtioårsfest som blev precis som jag ville. En total egotripp som dessutom uppskattades av gästerna.
  • upplevelser av livemusik, både som utförare och åhörare. Sjungit, både Carmina Burana och en konsert med blandad musik på tema klimatet. Lyssnat på och dansat mig svettig till Blacknuss och Cotton Club.
  • nya insikter – igen – om vad jag vill och inte vill på relationsfronten.
  • att få se vänner hitta kärleken.
  • att få fira C:s konfirmation, och få uppleva den starka redovisning som hon och hennes konfakompisar utformat. Livet på allvar, sett genom tonårsögon, blir väldigt, väldigt nära.
  • fynden som samma C och jag gjorde till hennes garderob på Dramatens kostymutförsäljning.
  • bristande impulskontroll.
  • en magisk läsupplevelse i Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Gudsbilder och offentlig förvaltning inom samma pärmar. Wow liksom!
  • vårens alla dofter, blommor, fåglasånger. Hänförelsens tid. Som ger mig multipla själsliga orgasmer.

Vad har du varit tacksam för på sistone?