Att lyssna med hjärtat

Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…

Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.

När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.

När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.

Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.

För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!

Att bjuda in sitt hjärta

Jag jobbar en hel del med facilitering till vardags, det vill säga att leda workshops, dialogmöten och andra former av sammanhang där människor möts för att utforska en gemensam utmaning eller uppgift, nå beslut och göra åtaganden för att ta bollen som man fångade vid mötet och spela vidare i vardagen.

En metod/ansats/skola för att göra detta går under benämningen The Art of Hosting. Det är ett så vackert begrepp. En konstform är det verkligen. I det lägger jag att det inte är något man kan läsa sig till bemästrande och excellens i, utan något som man måste göra för att utvecklas i. Jag lägger också ett stort mått av kreativitet i det: att utifrån behov, förutsättningar och sammanhang – och inte minst de människor och den dynamik som finns och uppstår dem emellan – skapa processer som öppnar för, bjuder in en god dialog med nyfikenhet, prestigelöshet, lyhördhet och gärna också en hel del skratt.

Bjuda in skrev jag. Hosting – värdskap. Att skapa ett rum och hålla en rymd där nya insikter kan väckas, engagemang ta form och åtagandet för det där första steget på tusenmilafärden (eller för den delen kanske det 472:a – lika viktigt det för att fortsätta i önskad riktning) manifesteras.

I en annan del av min vardag coachar jag personer. Coaching beskrivs ibland som ett stöd i att ta sig från ett nuläge till ett önskat läge mot bakgrund av de erfarenheter och mönster som man etablerat genom livet. För mig behöver inte coaching alltid handla om en utvecklingsresa framåt mot ett bestämt mål (jag vet att mål, inte minst SMARTA, ofta ses som en viktig del av coachingprocessen. Jag är inte odelat positiv till de där smarta målen. Ibland kan det vara smartare att tillåta sig något som är mer löst i kanten.). Det handlar lika mycket eller mer om ett område eller en fråga i en människas liv som hen vill ta sig an på något sätt – om så ”bara” genom att byta perspektiv. Det kan handla lika mycket om expansion och fördjupning som utveckling och strävan framåt.

Facilitering och coaching har en hel del gemensamt. Inte minst genom att det handlar om att bjuda in till ett rum och en rymd där utforskande kan ske. Och för mig är det viktigt att skapa rum som inte bara bjuder in huvudet. Utan som också, och kanske framförallt, bjuder in hjärtat.

Vi är fantastiska varelser, vi människor. Förmögna att ta in och forma vår värld med hjälp av analys och logik, med känsla och intuition och med våra sinnen och vår kropp. Ju mer av alla dessa förmågor vi kan använda, sätta i rörelse, ta vara på energin i, desto djupare tänker jag att våra insikter och åtaganden kan ta fäste i oss. Och det är i alla de perspektiven som jag vill facilitera och coacha. Med hela människan, för hela människan.

Har du en fråga eller område som du vill ge ett rum, en rymd att utforskas i? Kanske kan jag få bjuda in dig och ditt hjärta till det. Om det gäller facilitering hittar du mig och mina grymma kollegor här. För individuell coaching kontaktar du mig här.

Glesare i boet

Flyg, lilla stora fågel, flyg!

Känslan av att vara fågelmamman som ser sina ungar lyfta mot himlen, stiga i uppvinden och flyga bort i riktning från boet är påtaglig just nu. Mina två äldsta barn har båda i praktiken lämnat hemmet för boenden med egna ingångar och kök. Ibland dyker det upp ett sms: ”Är du hemma? Kan jag komma förbi?”, och jag kan få fånga upp dem en kort stund (om jag är hemma) och känna av var de är någonstans i livet.

Det är hög tid att utveckla andra former för att odla kontakten med dem, en ny slags föräldra-/barnkontakt, med utgångspunkt i att ännu en navelsträng är klippt och att vi nu möts på mer jämbördigt plan, som mer eller mindre vuxna, självständiga människor. Om än med några av de band som föräldra-/barnrelationen knutit oss samman med kvar. Omöjliga att bryta. Med påverkan på vår relation på ett sätt som jag hoppas kan få vara till lärande, glädje och utbyte för båda parter.

Det är med en lätt doft av vemod och med stora skopor glädje, tacksamhet och förundran som jag följer utvecklingen.

Vemod för att åren gått så fort och för att det finns saker som inte blev gjorda eller tillvaratagna fullt ut. För att de också rymt saker som jag skulle vilja ha ogjorda.

Glädje för att det är så mycket som blivit gjort och upplevt tillsammans. För att jag fått uppleva så mycket roligt och värdefullt i deras sällskap. Och hoppas få fortsätta så.

Tacksamhet för att jag fått förmånen att låna dem så här nära och så här pass länge av livet.

Förundran för att de som nyss var små hjälplösa knyten som jag varsamt höll mot min axel nu är på väg ut i livet på stadiga egna ben och blicken fäst mot sin egen framtid.

Och jag är fylld av den inre rymden och ron som kommer sig av att veta att det är precis så här det ska vara. Flyg, vackra fågel, flyg!

Undrar just vad jag ska hitta på för att få fortsätta att uppleva alldeles privata luciatåg i framtiden?

Helhjärtat

Mitt årsord för 2022 är helhjärtat.

Hjärtats två kamrar är platsen där himmel och jord möts. Där medkänslans och kärlekens logik föds och bor. Det är platsen dit jag går när jag vill lyssna, se, känna och vara varsevarande med hela mig.

Hjärtslagen anger grundpulsen i livets egen polyrytmik, sammanvävda med dygnets timmar, årets skiftningar och livets faser. I varje slag bor ett dyrbart, alldeles unikt nu, som i sig rymmer dåtid och framtid i ett flöde av evighet.

Intentionen att leva och bidra till förutsättningar för andra att leva helhjärtat visar mig på vägen som bär genom integritet. Att inför mig själv och andra stå för och i det som är min sanning.

Den visar på vägen där mina ord, min tystnad och mitt lyssnande flödar ur mig för att skapa i linje med livets närande krafter. Inte i prestationens, manipulationens, svara-upp-mot-förväntningarnas, få-sista-ordets eller medberoendets ödeläggande framfart.

Intentionen visar mig på en resa där hjärtats och med det kärlekens intelligens varsamt tar ledarstaven och för hjärnans/tankens, magens/intuitionens, könets/kreativitetens och kroppens/varandets intelligens genom året. Ett år där dagar av glädje, lust, frustration, vemod, hopp, längtan, vrede, sorg, förundran och tacksamhet träs upp på årstråden för 2022.

Jag återvänder till Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv och mina egna reflektioner kring dem som stöd på vägen. Och jag återkommer till två sånger, som får bli årets signaturmelodier.

Seasons of love (från musikalen Rent)

Helhjärtat (Ingemar Olsson)

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. 2016:s årsord var Sanning och balans, 2017:s Varsam glädje, 2018:s Hälsoglädje, 2019:s Hållbar ekonomi, 2020:s och 2021:s Hållbar.

Årsbokslut 2021

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2022. Som jag gjort under tidigare år samlar jag här min återblick på det gångna året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2021.

2021 har delvis präglats av en känsla av väntan. Väntan på att pandemin skulle sluta sätta sin prägel på samhället. Väntan på att reparation och renovering av det kök som i mångt och mycket är hjärtat i mitt boende skulle avslutas. Samtidigt och delvis, men bara delvis, som en överlevnadsmekanism har det också varit ett år av intensiv här- och nuvaro.

Liksom 2020 var mitt årsord för 2021 Hållbar. Hållbar i en mångfald av aspekter: ekonomi, kropp, själ och lust, skapande, relationer och omvärld… Som min intention var har jag också levt i och efter årsordet i myrsteg. Med ökad resiliens som resultat.

Verksamhetens ekonomiska resiliens har varit prövats under året, inte minst i samband med köksrenoveringen som följde i spåren av en vattenskada i början av året. Att självständigt sätta en budget, fatta beslutet att utöka bostadslånet, samla på mig underlag för köpbeslut (med gott stöd av M – mer om M längre fram) och göra valet av både kök och hantverkare har varit en välgörande boost för insikten av autonomi och handlingsförmåga.

I övrigt har den finansiella resiliensen i den verksamhet som är jag fortsatt att utvecklas i gynnsam riktning efter förra årets uppstyrning med bokföring och privatekonomisk inspiration från både Rika tillsammans och M. Det ger ett skönt grundlugn i tillvaron.

Ekonomin hänger tätt ihop med verksamhetsgrenen arbete, som under året kanaliserat en hel del av min kreativitet. Roliga uppdrag, som ett om utveckligen av den nationella övningsverksamheten inom krisberedskap som vi gjorde för MSB och ett nätverk av myndigheter, har kombinerats med den fortsatta utvecklingen av rollen som chef i första linjen. Jag har bland annat fått genomföra min första lönerevision och mina första rekryteringar som chef. Det gav många lärdomar och goda resultat.

Att vara en god chef är i stor utsträckning att vara en god ledare, och mot slutet av året hade jag förmånen att gå kursen Ny som chef och få till mig många bra verktyg för mitt fortsatta chefs- och ledarskap. Inte minst befäste kursen min övertygelse om att det främsta verktyget för en bra chef (och ledare) är ett gott självledarskap inklusive reflektionsförmåga och -tid.

De två uppdrag jag har i mitt eget sidobolag har rullat på och bidragit med upplevelsen av att bidra till människors och verksamheters utveckling. Jag bet också under året huvudet av skräcken för att marknadsföra mig själv och lade ut en blänkare på Facebook om att jag sökte coachingklienter, för att omsätta och upprätthålla mina kompetenser och för coachrollen är något jag får både glädje och energi av. Det resulterade i två nya klienter, som jag nu har glädjen att gå bredvid i fantastiska utvecklingsresor. (Under våren kommer jag att ha plats för en eller två nya klienter till… kanske är du en av dem?)

Efter ett låååångt år av nedstängda evenemang var det fantastiskt att under hösten få återuppta verksamhetsgrenen kulturtant (om nu kulturtanter går på konserter med Judith Hill, Ida Jensen, Eric Gadd och Pete Tong. De går i alla fall på Choral even song i Westminister abbey, på musikalen Hamilton, på tre luciatåg med Stockholms musikgymnasium och Tomterock i Norrmalmskyrkan. I båda de senare fallen för att lyssna på barnens musicerande). Upplevelsen av livemusik har, sedan jag gav mig själv beslutet att gå oftare på konsert i 50-årspresent, gett mig så mycket glädje och livsenergi. Att få återuppta de upplevelserna var som att dra undan en dimridå från tillvaron och ge utrymme för intensiv lycka.

Skansens luciatåg på Sollidenscenen, med C som trea från vänster

Verksamhetsgrenen Kroppens hållbarhet och resiliens har utvecklats väl under året. Inte minst gäller det mitt förhållande till min kropp. Efter att under en stor del av livet ha känt främlingsskap och avståndstagande från den, har jag under de senaste åren alltmer kommit att omfamna den som den är. Med alla synliga och kännbara spår av dess historia och med all dess potential för att uppleva livet som det kan vara när det är som bäst – i skapande, i njutning, i rörelse, i lust. Min utvecklade relation till min kropp manifesterades under året genom medverkan i två avklädda artiklar på tema att gilla sin kropp: en om bröst och en om kroppen efter 40 (båda bakom betalvägg).

Nya lekande utmaningar för kroppen föll på plats under året, på golfbanan, på dansgolvet, på kurs och mellan stationerna för SL:s spårbundna trafik. Välgörande mindfulness med boll och klubba för kontorsstel kropp – så skulle jag definiera mina erfarenheter som golfare så här långt. En grundkurs och ett antal niohålsrundor utan särskilt många poäng och med en bra bit kvar till grönt kort blev det. Det räckte för att jag ska erkänna mig biten.

Under hösten blev längtan efter att dansa så stark att jag tog ett par privatlektioner för Ann-Charlotte Vacker. Tillsammans med M blev det också en dagskurs i Dance Awareness, en teknikdag med fokus på föra/följa-teknik. Sedan… vågade jag mig ut på socialdansgolvet för första gången. Lika härligt som det var att dansa med mina tre uppmuntrande och pedagogiska förare var det att titta på de dansande, som med olika stilar, men alla med oerhörd elegans, fyllde dansgolvet med sensualism, musikalitet och lekfullhet i modern fox. Dans är verkligen livet, eller i alla fall en väldigt viktig del av det!

Kroppen och med den den oskiljaktiga själen stod i centrum för sommarens premiärbesök på kursgården Humlebäck och dess tantravecka med Johan Ekenberg som guide. Det var dagar av no bullshit, av dans, av kylslagna men härliga bad, av frigörande andning och av njutningsfull närhet till mig själv och andra. Och det var dagar i inre resa till stärkt autonomi, fördjupade insikter, kontakt med min vrede och nyfunnen vänskap. Det var dagar av fördjupning av det vi med M som fyllt året med glädje, lek, trygghet och kärlek. Det blev också dagar med kulning, eftersom den värmländska naturen oemotståndligt bjöd in till att återta den delen av min röst på egen hand. Kraftfullt ljudande, i en lång tradition, uppenbarligen skänkandes upplevelser av rymd och skönhet åt dem som råkar höra. Och det var också dagar då en kraftfull polett föll på plats i mig: jag kom i kontakt med begreppet andningspedagog för första gången. Och några googlingar senare var jag anmäld till andningspedagogsutbildningen 2022/23.

På regelbundna långpromenader med M har jag upptäckt nya delar av Stockholm under året. Som en utmaning för att samla steg har vi vandrat mellan stationerna i Stockholms spårnät: pendeltåg, tunnelbana, spårvagnar. Även om ambitionen att täcka in alla stationer inte nåddes fullt ut, har det varit otroligt givande: att upptäcka rikedomen i det storstockholmska landskapet och stadens årsringar, att bekanta mig med stadsdelar och orter som bara varit namn på kartor tidigare, att känna glädjen och friheten i att promenera och att gå bredvid, i samtal varvat med bekväm tystnad med M.

Verksamhetens hållbara relationer har frodats på flera plan under året, bland annat genom möten med nya och gamla vänner, ingen nämnd och ingen glömd, alla däremot varmt hållna i hjärtat.

Dotter- och sönerverksamheterna var mer lokaliserade hos sin far än hos mig under en stor del av året på grund av det kaos som köksreparation och -renovering innebar, och kontakten var inte alltid den tätaste. Men den är grundmurad och tilliten och kärleken är ömsesidig. I takt med att de blir äldre, tar den sig också nya former och blir mer och mer av av en relation mellan (relativt sett) vuxna individer (det är inte alltid den äldsta – jag – som är den mest vuxna för övrigt…). Min förstfödda fyllde 18 under året, och hennes entré in i vuxenlivet, tillsammans med att få välkomna hennes pojkvän in i familjen och se deras relation utvecklas, har varit ett glädjefyllt och stort steg under året. Att hjälpa sjuttonåringen att förbereda sig inför flytt till egen lägenhet efter årsskiftet och konstatera att han inte kommer att bo hos mig varannan vecka längre inrymmer både vemod, tacksamhet och glädje – för det är precis så livet ska vara. Och att höra fjortonåringens utveckling som blivande death metalgitarrist har fyllt mig med fascination och stolthet.

Och så var det ju relationen med M. En relation som är så mycket av vad jag önskat och önskar av en relation. Nyfikenhet, ömsinthet, kärlek. Tydlighet i att var och en tar ansvar för att identifiera, artikulera och möta sina egna behov och gränser, samtidigt med önskan om att stötta den andre i att göra detsamma. En relation med tydlig toppnot av här och nu, med smaken av tillsvidare i bakgrunden. En relation som bjuder in till, ger utrymme för och utmanar till lek och allvar, till njutning och närvaro. Långpromenaderna och M:s gästfrihet under köksrenoveringen var den godaste av jordmåner. Nu utforskar vi inre och yttre äventyr vidare tillsammans.

Den skapande verksamheten med uttryck som skrivande, fotografering, matlagning och musik har gått på sparlåga under året. Skrivandet har känts präglat av upprepningar och klumpiga, effektsökande formuleringar. Fotograferandet av platthet och banalitet. Matlagningen har utmanats av den energi som fått läggas på köksrenoveringen och musiken – ja, under våren var det coronarestriktioner som höll tillbaka körsjungandet.

Jag kan samtidigt se att kreativiteten tagit sig andra vägar: i jobbet och utvecklingen av mitt ledarskap, i min nya relation och utvecklingen av den. Den har också sökt sig inåt, till ett kreativt, omskapande och omskakande arbete i processbaserad terapi med magiske Dominic Venter som guide.

Under hösten har kören iallafall återupptagit sina fysiska repetitioner – och ja, det är en fantastisk glädje att låta min röst smälta samman med andras i klanger och väva vackra stycken av stämmornas olika melodislingor. Och med köket på plats återvänder lusten att laga mat som ger näring till både kropp och smaklökar. Viss i vetskapen om att allt har – och behöver få – sin tid vilar jag i att flowet i ord och bilder också är på väg tillbaka till mig.

Som tidigare år stänger jag böckerna för 2021 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.