Repriserar: glad av träd

I januari skrev jag en text om att bli glad av att titta på träd. Nu när träden är på väg att brinna ut för i år väljer jag att reprisera den. Som en påminnelse till mig själv. Kanske även till dig?

På väg in till jobbet i betongcity lyssnade jag på senaste avsnittet av On Being. Konstnären och illustratören Maira Kalman samtalar med Krista Tippet om ”vardagliga saker att bli förälskad i”. Just när jag kom upp på Vasagatan från pendeltåget, börjar de prata om träd.

Krista Tippet säger: ”Här är en annan rad av dig som jag älskar: ”Vi ser träd. Vad mer behöver vi?” Och Maira Kalman svarar: ”Det är så sant. Det är tungt att vara ledsen. Och naturligtvis tittar jag alltid på de saker som gör någon mindre ledsen, det vill säga glad, vilket inte är ”det vill säga” överhuvudtaget. Så att gå och titta på träd är verkligen en av världens härligheter, och vi säger ”var glad!” när vi ser såna saker.

Samtalet löper vidare. De konstaterar bland annat att träd ”bara är”. Och Maira Kalman avrundar med att säga: ”du vet, löv växer på träd, och fåglar sitter i träd, och fåglar sjunger, och det är ett enda helt vackert paket”.

Eftersom jag har glädje som intention denna måncykel, hajade jag till. Att betrakta träd och bli glad av det? Tja, varför inte? Jag testade med de vinterkala, jämnt och glest utplacerade träden som var det enda organiska material (förutom människorna) som prydde Vasagatans trottoarer. De såg lite lessna och malplacerade ut. Men visst, deras spretiga, levande och lätt anarkistiska (om än beskurna) form var vilsam för ögonen.

Så kom jag fram till Norra Bantorget och parken. Där breder träden ut sig på ett annat sätt. Och där väntade den på mig – glädjen över skönheten i kronornas former, barkens olika textur beroende på sort, det harmoniska mötet mellan stammen och marken. Inget träd är det andra likt. Ändå är de fulländade som just de exemplar de är.

När jag började bläddra bland mina bilder till de här raderna om den nyupptäckta källan till glädje, fick jag syn på att sambandet mellan träd och glädje inte är nytt för mig. Jag älskar uppenbarligen att betrakta och fotografera träd med alla deras detaljer och i deras olika sammanhang!

Återblick #42

Så har ännu en vecka gått och jag summerar några snabba intryck och erfarenheter. Årets fyrtioandra vecka…

…har jag varit tacksam för…

…ännu ett kvartals avklarad sortering av redovisningsunderlag i mitt lilla sidobolag. Administration är inget som riktigt tar tag i mig, därför alltid lika skönt när jag gjort mitt pensum.

…kollegorna. Ett fantastiskt gäng som ger energi och inspirerar. Kompetenta som bara den.

…intressant och inspirerande nybörjarträff i Stadshuset med de två liberala borgarråden, roliga politiska diskussioner över ett glas rött med lokalföreningen och premiärerfarenhet av att knacka dörr hos potentiella väljare.

…lunch med goda vännen E. Glad över den fina vänskap som finns kvar efter tvåsamheten som tog slut för ett år sedan.

…gyllenljuset som exploderar in genom fönstren när eftermiddagssolen lyser på guldgula löv.

…en röd höstkappa som ger mental energi och fysisk värme.

…de eldröda rosorna som jag köpte till mig själv på Hötorget.

…en farhåga som kom på skam.

…har jag njutit av…

…spabesök med syster och systerdotter på Centralbadet. Bubbel utanpå och inuti kroppen, en god lunch med kyckling och sötpotatis, avslappningen i det perfekt tempererade vattnet. Härligt.

…15-åringens huvud mot min axel i soffan på fredagskvällen.

…pendlingssällskap av 16-åringen. Så mycket roligare att trängas då.

…att höra 12-åringens minst sagt engagerade samtal med kompisen under onlinespelet. Vem sa att nätet isolerar?

…fångades mitt öra av…

…Miss Lis grymma hitversion av Petters Lev nu dö sen i Så mycket bättre. Repeat på Spotify direkt.

…har jag mumsat…

hemlagad Gulaschsoppa efter ICAs recept. Det ska bli mer soppa i höst och vinter. Mer grytor. Spännande sopprecept att prova har jag för övrigt hittat hos min nya bloggkompis Yvonne – kolla in den här gröna ärtsoppan med fänkål till exempel!

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Föreställ dig det värsta

Läser och lyssnar lite om stoicismen, den 2 300-åriga livsfilosofi som ibland beskrivits som västerlandets svar på mindfulness. En av de vanligast beskrivna övningarna inom stoicismen är negativ visualisering, som helt enkelt innebär att jag föreställer mig att det värsta hänt alternativt att något bra inte hänt mig.

Jag inser poängen med övningen – att öva upp tacksamheten för det jag faktiskt har. Och att motverka det som kallas hedonistisk anpassning, det vill säga, att vi anpassar oss till höjda nivåer av tillfredsställelse och välbefinnande, så att vi börjar ta det nya, förbättrade läget för givet. Lottovinnarens initiala lycka mattas av över tiden, och välbefinnandet är så småningom i princip tillbaka på samma nivån som innan vinsten.

Men övningen skaver i mig, som länge brottades med ett katastroftänkande (och i slängar fortfarande ibland ser det komma krypandes).

Bestämmer mig för att jag inte måste anamma varje ny övning jag snubblar över för egen del. Som själssöstra Helena brukar fråga: gagnar det mig? I det här fallet är svaret på frågan ”Nja”. Eller kanske till och med ”Nej” faktiskt. Jag har övat upp förmågan att känna tacksamhet och förundran, att inte ta saker för givna, utan att gå via tankar på katastrofer och sånt som kunde inte ha varit.

Eller, det är inte hela sanningen. För när det är som vackrast, härligast, ljuvast… då kan jag ibland få Pär Lagerkvists ord i huvudet.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.

Eftersom övningen överlevt i 2 300 år har den fyllt och fyller den uppenbarligen ett syfte. Hur tänker du kring att tänka på det värsta som kan hända?

Bättre när jag inte tar i

50-årspresenten till vännen A i form av en gemensam sånglektion materialiserades i fredags. Det blev en present även till mig, inte bara i form av sångglädje, utan också i form av en påminnelse om en viktig livsinsikt.

Min närmast liggande utmaning i sjungandet handlar om att jag sjunger med för hårt tryck. Det gör att jag spänner mig och tappar luften supersnabbt. Det fick sångcoachen Lotta mig att jobba ganska framgångsrikt för att komma tillrätta med. Till slut fällde hon kommentaren

Du ser, det går lättare när du inte jobbar så hårt.

Jag tittade på mina vänner och vi skrattade till. För visst har jag hört det förut – coach och terapeut Alla frågade mig rent ut vid ett tillfälle: ”Måste det vara en kamp för dig? Jag hör dig säga att du kämpar för… (relationer, hälsa, jobb, föräldraskap… – sätt in valfritt ord).”

Så nu släpper jag taget – igen. Och litar på att livet landar helt ok även utan min kamp. Att jag kanske till och med kan landa det bättre utan kämpandet. Om inte annat så blir det behagligare medan nuet är.

En blomma i hoppets blåa färg som symbol för tilliten till livet.

Glad tacksägelsedag!

I kyrkans kalender firas idag tacksägelsedagen. Utan att vara medlem i någon kyrka så tar jag tillfället i akt och listar för mig själv några orsaker till tacksamhet. Idag inte som en tillbakablick på den gångna veckan, utan i ett helikopterperspektiv på livet just nu. Mitt uppe i det.

Jag är tacksam för alla människor som står mig nära och som jag bär i mitt hjärta. Ni är många.

För livets skönhet och faktiskt också dess skörhet.

För musiken, kärleken, lusten, kåtheten.

För erfarenheter och insikter som jag samlat på mig under livet och för de år jag lagt bakom mig. För de alltfler gråa hårstrån och rynkor som bär vittne om dem.

För kroppen som bär sinnet dit det vill. Som dansar, berör och berörs, njuter och ger njutning, som vilar och talar.

För förmågan att älska, skratta, gråta, engageras och lära.

För förmågan att känna lycka och hopp såväl som sorg och frustration.

Tacksam för livet. Det förbannade, välsignade livet.