Triss i tacksamhet #9

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets nionde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… värmen som strömmade mot mig i samband med min födelsedag både i köttvärld och den digitala.

… coachsamtalet med Helena, där tårarna och tillåtandet stod som spön i backen. Vattnandes det lilla, nära, långsamma nuvarandet som jag vill just nu.

… läslyssningsupplevelserna i öronen i form av Katrine Marcals Att uppfinna världen och Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel. Tankespjärn och vidgade perspektiv på många sätt. Som kanske möts i slutändan – någonstans i häradet av den vishet och varsevarande som ligger i ett ekologiskt perspektiv. Där vi är en liten del av en helhet som vi inte ska eller kan vare sig behärska eller försaka, utan söka samvaro med. Medvarande.

52 år

När jag var yngre, långt innan millenniebuggen blev ett begrepp, brukade jag fundera på hur jag skulle vara där vid sekelskiftet. 31 år skulle jag vara och av någon outgrundlig anledning tänkte jag mig att jag skulle se ut som Cindy Crawford.

Det slår mig nu att jag aldrig funderade längre än så. Jag som 52-åring till exempel. Det föreställde jag mig aldrig. Så här är jag idag, fyllandes 52 solvarv, på sätt och vis ett blankt blad för mitt yngre jag.

Det blad som jag såg fulltecknat framför mig i glada färger vid den här tiden 2020 revs ut, knycklades ihop och blåste bort i den virusstorm som drog in över oss. För ett år sedan skrev jag om ”…massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen…”.

Pandemin blev istället ett blankt blad att fylla med andra färger. Mer dämpade och med glesare linjer. Ett annat slags år i mitt och allas våra liv. Ett år av tillfälligt avbrott av okänd längd. Ett år med en ny sorts oro och osäkerhet på samhällsnivå, av sorg och sjukdom för många på det personliga planet, men också av det lilla, nära och långsamma livet i vardagen.

På födelsedagen 2019 skrev jag om att jag ville låta ”den lite rastlösa nyfikenheten” som varit och är ett karaktäristiskt drag i mitt liv allt oftare ”få sällskap av det långsammare varandet”.

Så lätt ger sig dock inte de många och stora planerna, drömmarna, ambitionerna. Det långsammare varandet har ifrågasatts av en rastlös, inte bara nyfikenhet utan uppfordran att fortsätta arbetet och kampen med att deras förverkligande. Samtidigt som mitt hjärta och mage (bildligt talat) blivit allt tydligare under det gångna året med att det är det lugna, lilla, långsamma som jag mår bra av just här och nu.

Mitt 52-åriga jag kommer därför att fortsätta göra tid för att njuta nuet.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den och där jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att lyssna inåt och på djupet.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och tid att kela, förstås.

Ett år visare, vackrare, vildare. Så har jag vissa år sammanfattat mitt senaste solår. I år är det snarare visare – för nya insikter som jag lever och handlar utifrån, vackrare – för fler grå hårstrån, rynkor och mer kärlek i blicken på min kropp och själ, och varsammare – för de nej jag sagt, för den vila jag gett mig, för årets långsamma lunk.

Och jag slutar än en gång mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Triss i tacksamhet #8

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets åttonde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… energin som kommer av att få dra igång ett nytt och otroligt spännande uppdrag.

… tillfredställelsen av att äntligen vara igång med processen att renovera köket. Tre och ett halvt år efter inflyttning. Håller tummarna att det går fortare till slutförande nu.

… promenaden med väninnan P. Fint att ses, uppdatera och reflektera tillsammans.

Veckans bonus var utan tvekan rummet med utsikt i godaste sällskapet M.

Triss i tacksamhet #7

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets sjunde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… insikten om att samvaron med barnen numera innehåller väldigt lite tjat och gnat. Nästan ingenting faktiskt. Istället har goda samtal där både skratt och tårar får plats blivit vardag. Barnen har blivit stora. Och jag med kanske.

… lättnaden och tillfredställelsen över att, med framgång och bekräftande ord (de där jag är en sån sucker för), ha levererat ett webinarium som jag var riktigt nervös inför.

… av att ha gått i mål i ICA-klassikerns första delmoment, som för mig har varit Vasaloppet som stavgång. Motsvarande nio mil har jag avverkat sen början av året. Och varför stanna i Mora?

Luften och ljuset på söndagens citypromenad var påtagligt senvintrig/förvårig och gav en föraning om våren som väntar där framme. Stockholms kajer och torg sträckte sig längtande efter uteserveringarna.

Livet i en fyrfältare – del 1: Om fyra f-ord

Vi kom att prata om det där med förändring och utveckling i helgen, jag och M, där vi satt på tvärbanan på väg till Gullmarsplan.

Måste vi ständigt växa som människor, måste vi hela tiden utveckla oss, måste vi konstant våga förändringen? Det var i den lite lätt tvära frågan vi kom att stanna ett tag, passande nog där på tvärbaneresan på väg till Gullmarsplan.

Jag har länge varit av uppfattningen att svaret på den frågan är ”ja”. Det framgår bland annat av undertiteln på den här bloggen: ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet: för att inspirera och inspireras”. Strävan. Efter det goda i livet. När jag skriver de här orden inser jag att det faktiskt kan vara en paradox. (Vilket livet i och för sig är fullt av.)

Min psykolog/coach Alla frågade mig en gång, efter en lång stunds tystnad av den sort hon lärde mig att älska istället för att rädas: ”Måste det alltid vara en kamp för dig?” Jag hade väl vridit och vänt på något av alla de områden i livet där jag tyckte mig otillräcklig, men där målet var sååå värt att kämpa och försöka förändras för. För det var ju det goda jag strävade efter.

När man betraktar sakernas tillstånd på det klot som vi bebor tillsammans, så framstår behovet av att mänskligheten lyfter sig själv i håret ur flera olika perspektiv ganska klart. Och mänskligheten består ju till syvende och sist av människor som du och jag. Så visst finns det saker att kämpa med. Och för.

Och utan utveckling blir det väl bara stagnation och kanske till och med avveckling. Den föreställningen har jag alltså länge skrivit under på. Med emfas. Jag har stört mig på de som förespråkat förnöjsamheten, som manat till kamp mot det budord i vårt samhälle som predikar den ständiga förändringens primat. Er ber jag nu om ursäkt för min halsstarrighet och mina skygglappar.

Jag är ju samtidigt en stark troende på livet som en radda av ”både och”. Av dikotomier, dualiteter och växelverkningar. Sorgen och glädjen. Kris och utveckling. Vila och aktivitet. Lek och allvar. Varför skulle inte det gälla människovarandet också?

Vårt samtal där på tvärbanan hann bölja fram och tillbaka på den korta sträckan innan det lade sig tillrätta vid stranden av en fyrfältare (med numera åtta år som konsult är det lätt hänt…).

Den ena axeln sträcker ut fyrfältaren i dimensionen mellan förändring och – ja, vadå?

Jag började med att skriva förnöjsamhet som motpol. Det passade också bra in på det citat som M i något slags synkronicitet skickade samtidigt som jag satte mig för att börja skriva på det här inlägget. Citatet kom från en artikel med tips inför utvecklingssamtalet:

Johan Fogelberg lyfter fram att målet faktiskt kan vara att behålla nuvarande arbetsuppgifter. 

– Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är, men då behöver man sätta ord på det så att chefen förstår att man inte är ambitionslös utan att just nu känns det bra, jag gör rätt saker. Och då kanske man kommer överens om att ingen kompetensutveckling behövs.

Delaryd, C. ”Experterna: Så fångar du chefens öra under medarbetarsamtalet.” Artikel i Ny Teknik 2021-02-15

”Man kan inte gå igenom hela livet och alltid ha målet att vara någon annanstans. Man kan vara nöjd där man är…”. Förnöjsamhet. Och fortsättning, som M föreslog i vår chatt kring citatet och det här inlägget. Att fortsätta med det man gör, utan att känna behov av att ändra på något. Det låter lockande.

Vi var också inne på fördjupning som motpol till förändring. I och för sig är fördjupning också en slags förändring. Men i en annan riktning än de gängse associationerna till den där förändringen som på något sätt märks tydligast på utsidan, och som kanske främst drivs av yttre tryck av något slag. Yttre tryck i form av exempelvis den allmänna kulturen i samhället, familjevärderingar eller arbetsplatsens strukturer.

Fyra f-ord: förändring med motpolerna förnöjsamhet, fortsättning och fördjupning. Jag slänger in ett ”nästan f-ord” som ännu en alternativ motpol: vila (”nästan f ”eftersom v är ett tonande f…). Att vila i förnöjsamheten och fortsättandet. Kanske är det det som bereder plats för fördjupningen. För att stanna upp. Slå läger. Komma hem. Efter återresan från livets Gullmarsplan och alla ambitions-, utvecklings- och drömdestinationer som de många förändringsspåren förbinder den med.

Det är en viktig del av det goda i livet. En del som undflyr strävan. Som bara kan uppstå när jag släpper strävan. Släpper kampen.

Vad tänker du om förhållandet mellan förändring och… ja, vad tänker du som förändringens motpol?

(Orden på den andra axeln då? Dem återkommer jag till.)