48 år

För 48 år sedan denna dag kom jag till världen. Mina föräldrar, Anna och Lars-Erland Engberg, bodde sedan några år i Malmö. Eftersom influensan grasserade, låg min mamma inskriven på Sofielunds kvinnoklinik en hel månad innan förlossningen – med besöksförbud…

Klockan 5 på morgonen tisdag 4 mars var det dags. Jag googlar på ”tisdagsbarn” och får reda på följande om mig själv:

  • Tisdagsbarn har älskligt sinn
  • Tisdagsbarn aldrig någon svika
  • Tisdagsbarn är starkt och handlingskraftigt, men är ofta krigiskt och går anfallsvis till väga.
  • Tisdagsbarn är älskvärt och gör allt med fart.

Det där med fart gällde inte min start i livet. Tydligen var jag lika morgontrött då som nu, för jag ville INTE komma ut – de fick ta till tången för att få mig att få smak på livet utanför magen.

17098275_10155054254599941_788385971168312109_nEnligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet –  i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.

Under några skälvande dagar i höstas var det nära att jag slutat mina dagar som 47-åring. Rovdjuret ångest-sorg-vrede-borttappad-mening rev mig desperat med sylvassa klor från insidan.

Desto större är tacksamheten och glädjen över att jag idag firar att ännu en årsring läggs till min livsstam (eftersom jag delvis jobbar med frågor om träbyggnation har denna liknelse fått en djup betydelse för mig). Där fanns några människor, som, där i dödsskuggans dal, var käppar och stavar att klamra mig fast vid, som gav tröst och visade på hopp.

Under hösten fördjupades också relationerna med ett stort antal personer som jag räknat till mina vänner under längre eller kortare tid. Vänskapen fördjupas i takt med att vi öppnar oss i sårbarhet och delar med oss helhjärtat av livserfarenheter, drömmar, farhågor och frågor.

img_5700Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening. 

3470650293_60b27d6539_b

Vad väntar du på?

Snavade över den här bilden på Twitter. Greta, 70 år har så rätt. Vad väntar du på? img_5683

Söndagssummering vecka 8 2017

I mina söndagsinlägg (som även denna gång blev ett måndagsinlägg) vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för ett ”grow” – ett område som jag vill rätta till/ utveckla/vara extra uppmärksam på – inför den kommande veckan.

Veckans glows

Blå februarihimmel

img_5640

9-åringens kramar som varit extra många och långa denna vecka, då hen varit orolig för en (rutin)operation och sen glad över att den klarades av så bra.

Att få lära mig att spela Can’t help falling in Love på ukulele av 12-åringen.

Att spela och sjunga samma sång i stämmor med hen.

Även 9-åringen fick ukkelektion. Hen var inte lika övningsbenägen som jag dock...
Även 9-åringen fick ukkelektion. Hen var inte lika övningsbenägen som jag dock…

Att städa köket tillsammans med en 14-åring som med stor dramatik sjunger sig igenom hela Kristina från Duvemåla.

En jobblunch med flera, och potentiellt mycket roliga, gemensamma projekt identifierade.

En jobbmiddag som gav viktigt kött på benen inför ett av årets stora projekt i mitt företag i ett samtal som flöt mellan det professionella, personliga, och reflekterande på ett samhällsövergripande plan på det sätt som jag sätter så stort värde på.

Fantastiskt bemötande av personalen på B84, operation och uppvaket på KS Huddinge. Vilka proffs, vilka medmänniskor!

Glädjen att få dela med mig till en kär väninna av pepp, tankar och erfarenheter av min månad som nätdejtare. Önskar henne samma självkänsleboost som jag fått under denna korta tid.

Att jag blivit stark nog efter separationen för att känna att ”jo, nu vill jag träffa exmannens nya kärlek”. Att bjuda in till ett möte över en frukost, och kunna välkomna henne med öppet hjärta, utan minsta agg eller vrede. Bara värme och respekt. Jag hoppas hon kände det.

Att välja öppenhet och tydlighet, även om det är läskigt. Och känna hur det landar hos en annan människa på bästa tänkbara sätt.

Närhet och njutning.

Tystnad i tvåsamhet.

Ett omprövat beslut.

Veckans grow

Att hitta igen och öva på min koncentrationsförmåga.

Veckans ord

Årsringar. Här ska firas födelsedagar till helgen – min mors 80-årsdag och min 48-årsdag. Tacksam för varje år jag får av livet. För varje årsring som läggs på min livsstam har nya insikter blivit vunna, nya djup utforskade, nya erfarenheter utforskade, nya möten och vänskaper funna, gamla vänskaper fördjupade.

Veckans låt

My Foolish Heart – Rod Stewart (ja, just den gamle rockräven)säger allt.

 

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

 

Hemlängtan

Vad betyder hemlängtan för dig?

Om jag svarade på den frågan, kunde jag vinna en hotellövernattning för två. Det var i lördags som jag besökte Luleåregionens event med just namnet Hemlängtan. Regionens syfte var att rekrytera nya invånare och arbetstagare till en region i snabb tillväxt; mitt syfte var att träffa en vän som var en av arrangörerna, och som det var alltför länge sedan jag träffat.

När jag började reflektera över frågan, kom jag på mig själv med att komma ihåg att jag ganska ofta, när livet går (lite för) snabbt eller är komplicerat, suckar för mig själv: ”Åh, vad jag längtar hem…”. Märkligt nog kan den här tanken även dyka upp när jag är hemma, det vill säga i den fysiska bostad där jag är folkbokförd, där jag och min familj bor, där jag har alla prylar, och numera också bor med barnen varannan vecka.

Hm. Vad handlade det här om egentligen? När jag funderade vidare över de tankar och känslor som ordet Hemlängtan väckte hos mig, insåg jag att det hem som jag längtar till inte är en fysisk plats.

Nej, det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Känner du igen dig i det här? Vad betyder hemlängtan för dig? 

hemlangtan

Över bergena blå…

I söndags sjöng jag konsert tillsammans med min kör Stockholm City Voices och den makalösa manskören Zero8. Så här magiskt började konserten. Det som inte syns i videon är Zero8, som omvälvde publiken i sina klanger runt om i den fylliga akustiken i Eric Ericssonhallen, som utöver välljud också ger sina besökare en arkitektonisk skönhetsupplevelse.