Nymånen bjuder in till att söka ord för en ny intention för den kommande månmånaden.
Den ena vägvisaren pekar mot att söka och sänka rötter i historia och tradition.
Den tradition som den andra vägskylten pekar mot är kärnan i det osebara, stora som är bortom ord och tanke, men samtidigt intensivt närvarande i mig själv, människorna och världen runt mig: Kärleken, den utan gränser och villkor, den som vi lever, rör oss och är till i. Förkroppsligad i en helande hand som rör vid en annan människa, vars hud lett till utstötthet och främlingsskap.
Den Kärleken är grunden för tro och tillit, för hopp och tillförsikt, även när nyheternas rubriker är svartare än på länge.
Denna Kärlek är ingalunda mjäkig och kravlös; tvärtom är den så stark att människor genom historien fruktat den så till den milda grad att de bokstavligt och bildligt dolt sitt ansikte för den. Den är kraftfull nog att ha gett människor styrkan att stå upp mot hatets och rädslans styren, även när de fått betala med sina liv. Och jag kan läsa att hur mycket vatten som helst – ”de största vattnen” – inte räcker för att vare sig släcka eller dränka den.
Det är inte utan bävan jag går in i denna intention. Vad vill den gränslösa Kärleken, universums allomslutande kärna, med mig den här månmånaden? Min bävan har dock sällskap av tillförsikten som bara den har som vet sig vilande i Kärleken.
Amen.
Det extra kortet i Stora arkanan i The Gentle Tarot: med fokus på ”det osedda”: ”I surrender myself to the infinite whole and remember the abundance of love all around my being.”
I vårt samtal igår delade vännen A och jag tankar kring våra årsord Öppet hjärta (mitt) och Disciplin (hennes). Eftersom det är början av ett nytt år och en ny termin är jag, som jag alltid är, fylld av ambitioner om att ta tag i (igen, som jag skrivit om här många gånger) träning, kost, planering och struktur. Och likafullt ser jag redan nu, efter fyra dagars arbete på hemmakontoret, hur svårt jag har att omsätta ambitionerna i praktiken. Hur lätt jag trillar dit på pepparkaksburken (som nu är slut, tack och lov).
Den främsta skillnaden mot hur jag hanterar detta idag, jämfört med tidigare i livet, är att jag slår och bankar på mig själv (bildligt talat bara!) i betydligt mindre utsträckning när jag avviker från den där ideala bilden som min hjärna målat upp av ”mitt nya liv”. Idag är det mer en öm smekning på kinden och ett ”Ok, vi får fundera på om ambitionen är för hög och vad du behöver för att ändå göra lite mer av det du vill”.
A och jag landade i att det finns olika sorters disciplin. Den där bankande disciplinen är för mig i hög grad en huvudets disciplin, där jag utgår från yttre direktiv och bilder av vad som är bra för mig. Den mer ömsinta disciplinen döpte vi till Det öppna hjärtats disciplin. Där jag visserligen kanske inledningsvis utgår från yttre signaler, men anpassar exekverandet till min inre dialog. Tack och lov domineras inte den enbart av prokrastinerarrösten, utan det finns också den där rösten som påminner om känslan av att flyga när jag går ut från gymmet, om lättheten i kroppen när jag valt att äta de där sakerna som inte bara triggar det snabba belöningssystemet i hjärnan genom höga nivåer av fett, socker och salt.
Det öppna hjärtats disciplin. Det får bli ett delområde av årsordets intention. Tack A för inspiration och insikt!
Tjoho! Det här var kul, tyckte knopp och kropp efter att ha introducerats till skivstångsträningens ädla konst.
Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Det jag bär med mig in i 2025 är Öppet hjärta.
Årsordets Öppna hjärta handlar för mig om att vara centrerad i, ta emot, att se med och om att låta mina handlingar börja och sluta i hjärtats energier, som kärlek, medkänsla, empati och förlåtelse.
Det handlar om att lägga av cynismens rustning och tillrättalagdhetens mask för att istället stå naket sårbar inför Livet. Om att ta emot, och kanske till och med be om, hjälp när det behövs, till exempel för att orka verka i en värld där det är lätt att tappa bort skönheten, godheten och medmänskligheten när så mycket rädsla, våld och alienation skymmer synfältet. Det handlar också om att vara trygg med att inte ha tvärsäkra och mediaanpassade svar på alla frågor. Och om att försöka pausa den dömande hen-är-inte-som-jag-reflexen och låta nyfikenheten ta dess plats, nyfikenheten på vad som ligger bakom och under beteenden, värderingar och formuleringar som är ljusår från mina egna.
Att leva och betrakta med från hjärtat låter mig uppleva Livets mysterium och hel(ig)het. I de avskilda stunderna under de medeltida valven där min andning in i hjärtat synkas med orden i den urgamla bönen. Christe Eleison. I nattvarden och kyrksoppan tillsammans med de allt mer bekanta ansiktena i min lokala kyrka. Men också i mötet med människorna i rulltrappan upp till pendeltåget eller i kassan på Coop, i trädkronornas susande och blåbärsrisets gröna täcke. I björktrasten på altanräcket, i min älskades blick och i samtalen med barnen och vännerna.
”For me now, a mystical experience, and they brim from all kinds of moments in any given day … is one in which I experience the sacred directly. It’s not about some belief that I’m espousing or buying into. It’s not even necessarily about a practice that I’m engaged in, although it can be. There are some practices that are pretty reliable for opening the heart, which is the next part for me of a mystical experience. It’s an experience of the heart opening. And out of that open heart flows the parts of us that often are in the way of a direct experience of the divine and into that open heart flows that grace, that sacred substance, that mercifully helps me forget for a moment that I am separate.” (Min emfas)
Och hon beskriver sin förståelse av vägen till de mystika upplevelser som hon skriver om:
… it’s a combination of critical thinking and dropping down into my heart and disarmoring my heart. And it’s both. … [S]eemingly contradictory propositions can not only both be true, but just are and must be. And that’s called a paradox, and that’s what characterizes the mystical life. So it’s not all about only the heart. It’s like in Buddhism they talk about the two wings of wisdom and loving kindness or compassion. And it’s in Jewish mysticism too, chesed [välvilja] and gevurah [styrka]. It’s in every wisdom tradition, we see that we need both a loving heart, a softening, a yielding, a tender heart, and we also need a fierce discernment and a willingness to rigorously engage with reality and wrestle out the truth.
Årsordets öppna hjärta står med andra ord inte ensamt. ”Critical thinking” och ”fierce discernment” finns med i bakgrunden. Kanske sätter jag dem på kanditatlistan inför 2026 års intention. Just nu, i min förankringsresa in och ner i kroppen känns de dock för kognitiva och alltför ”hjärnmässiga” (även om urskiljning definitivt har helkroppslig karaktär) för att jag ska vilja ägna dem huvudfokus. Det är en lägre tyngdpunkt, det är det Öppna hjärtat som min kropp och själ längtar efter för det kommande året.
Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit
Ett Gott Nytt År tillönskas dig, kära läsare. Det har varit glest mellan inläggen här på bloggen i år, men jag vill ändå säga tack! Tack för att du läser, ger återkoppling ibland och kanske också låter något av det som skrivs om här reflekteras i ditt eget liv. Jag ser fram mot att fortsatt få göra dig sällskap under 2025. Liksom tidigare år stänger jag böckerna för det gångna året med en återblick och reflektion över dagarna som passerat. Det här är min återblick på något av det som 2024 inrymt.
Det har i sanning varit märkligt, detta år. Det märkligaste och allra mest smärtsamma har varit att min lillasyster, mina barns moster, lämnade jordelivet i början av februari. Hennes bortgång blev en knivskarp påminnelse om att livet kommer utan garantier. För mig var hon på flera sätt mittpunkten i familj och släkt. Även efter det att hjärntumören debuterade för fyra år sedan var hon dessutom en av mest levande, seende, varma och engagerade människor jag mött. Hennes kärlek till och omsorg om familj och släkt var stor och djup, hennes drivkraft för sjukvårdens utveckling med patienten i centrum var brinnande; hennes gudstro bergfast. Helgen innan hon dog satt jag bredvid hennes sjuksäng för att, som hon önskade, diskutera svaren på en uppgift i den förändringsledningskurs som hon gick.
Overklighetskänslan som uppstår i hennes frånvaro, vid besöken i Sollefteå (där vår mamma, min systers man och hennes dotter med familj bor), när de där händelserna som jag skulle ringt och delat med henne inträffar, i advents- och julfirandet (hon älskade och förkroppsligade den tiden på året), när jag kör förbi huset där vi tillbringade de flesta av våra gemensamma barn- och ungdomsår… den är så stark. Den är så märklig.
Ytterligare två begravningar i min och M:s släkter har det blivit under året. När människor som står oss nära rycks bort, påminns vi om vikten av att vårda relationerna med dem vi har kvar. Jag erkänner att jag lätt tappar fokus på mina familje-, släkt- och vänskapsrelationer, eftersom mitt huvud oftast surrar av intryck och uppgifter från jobb och studier, liksom av egna funderingar och skapandeambitioner. Under året har jag ändå medvetet försökt att ta upp eller hålla kontakten med några av alla fantastiska människor som jag har gåvan att få ha i mitt liv.
Firat med nybliven körkortstagareVinkat farväl till tågluffareUtforskat söderort med övningskörare
Jag kom häromdagen att prata med en förälder till ett litet barn om vilken barnaålder som är ”den bästa”. Mitt svar på den frågan är att den ålder som mina barn nu är i (mellan 17 och 21) är den roligaste hittills. Visserligen är kontakten långt ifrån så där omedelbart fysisk och nära som när de var yngre, eller när de, som i de två äldstas fall, överhuvudtaget bodde hemma. Om än bara varannan vecka. Men att få betrakta hur de tar sig an vuxenlivet, att lyssna på hur de sinsemellan samtalar och skämtar, att få dela deras tankar om samhället, relationer och tillvarons natur, att få lära av dem hur man kan vara ung vuxen idag. Att få finnas där för mentalt och praktiskt stöd oavsett om det gäller formuleringar till kompisar eller arbetsgivare, övningskörning, flytthjälp eller sömnad – det är stort och märkligt. Jag andas in tacksamhet och förundran varje gång det händer.
Under hösten tog jag tag i tanken att bjuda in till familjesöndagsmiddag en gång i månaden, utan tvång eller förväntningar på deltagande. Det har blivit en fin tradition som fortsätter till våren.
Att bli sedd med den blicken är att vara älskad. Att möta och vila i den är att vara hemma.
En självklar deltagare i familjemiddagarna är min älskade partner och närbo M. Vi har nu bildligt och bokstavligt promenerat vid varandras sida i mer än 4,5 år. Han fortsätter att utmana och samtidigt så generöst, så stort, stötta och uppmuntra mig på ett sätt som gör det där talesättet sant för oss: han gör mig helt enkelt till en bättre version av mig. Dessutom gör han min värld rymligare.
”Känner du igen dig i bilden av huvudfotingen med stirrande blick, håret på ända och utan kroppskontakt? Det är jag när skav och stress gör sig påminda. Ett liv med skygglappar på åt alla sidor utom framåt, blicken fäst på kravet, måstet, deadlinen … Under många år var det mer eller mindre mitt normaltillstånd. Om du känner igen dig, vill jag påminna dig om att det finns enkla sätt att gå från huvudfoting till helkroppsling.” (Instagraminlägg på Brave Breathing)
I efterskalven, kölvattnet och tomrummet efter min systers bortgång är det ibland som att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Mycket känns så futtigt att uttrycka och försöka formulera sig kring. Det märks bland annat, som jag skrev inledningsvis, i att inläggen här på bloggen varit glesare än vanligt. Men kanske är de sinande orden också en konsekvens av att jag under året tagit ett par kännbara kliv på vägen från huvudfoting till helkroppsling. Det ord som jag gick in i 2024 med var ju ”Förkroppsliga”. För mig stod det för en önskan om att leva och uppleva livet med låg tyngdpunkt: med hela kroppen och inte bara i knoppen.
För mig har kungsvägen till helkroppslighet under året dels varit den medvetna andningen, dels en mindfulnessvisualisering av mina armar och ben som en bägare för det som väller eller väcks upp av känslor, tankar och sensationer. Den senare övningen var det min terapeut D som invigde mig i för något år sedan. I kombination med frågan ”Who does the Grail serve?” har den sedan dess varit en återkommande och förankrande, förkroppsligande följeslagare.
Den allt starkare förankringen i kroppen har fått balansera mig under ett år som samtidigt gått på högvarv på det kognitiva planet. De halvkvädna visorna om jobbfronten i förra årskrönikan har materialiserat sig i en vacker, rolig och stimulerande bukett av olika deltidsroller, försörjningsströmmar, uppgifter och sammanhang:
Adjungerad universitetsadjunkt på Mälardalens universitet (MDU) med huvuduppgift att leda processen i ett policylabb om nya arbetssätt för klimatanpassning rörande ökade nederbördsmängder i Flens kommun; tillika mindre uppgifter kring nyttiggörandearbete och i undervisning.
Analytiker av klimatkontrakten i det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities.
Uppstart på och affärsutveckling med superprofessionellt stöd av den del av mitt bolag som erbjuder tjänster till både enskilda och grupper inom andningspedagogik/breathwork – Brave Breathing. Har bland annat fått bita huvudet av min skräck för att sälja och marknadsföra mig själv, och tränat flitigt på sociala media-marknadsföring på både Facebook och Instagram. Tack och lov har det också gett resultat i form av nya och återkommande klienter!
Osäkerheten på jobbfronten som jag vadade i en stor del av förra hösten gjorde att jag började tänka i banor på omskolning, och som en förberedelse inför det sökte en distanskurs på halvtid i psykologi med sikte på att ta en kandidatexamen i det ämnet. Omskolningsplanerna kom av sig, men psykologikursen (och eventuell examen) lockade och lockar ändå. 15 poäng Introduktion till psykologi och 7,5 poäng Utvecklingspsykologi har klarats av under året. Nu återstår bara en gruppinlämning och en tenta i Socialpsykologin, så är jag sedan redo för fortsättningskursen!
Vårens halvtidsstudent blev heltidsstudent i början av hösten (det var i sanningens namn lite intensivt där ett tag). De åtminstone hypotetiska utvecklingsmöjligheter som en slutförd magisterexamen öppnar för vid MDU, som lite grann kommit att kännas som ett intellektuellt hem, gav mig motivation att ta tag i en 28 år gammal surdeg och avverka en kurs i kvalitativ metod inom Samhällsvetenskaperna. I början av december kom examensbeviset på min Politices Magister med specialisering inom statsvetenskap. En pusselbit föll på plats i mitt CV. Även om jag är en person som gillar att dra igång nya saker så njuter jag också av slutföranden. Så jag är nöjd. Mycket nöjd.
Woopwoop!
När jag väl kommit igång med psykologistudierna, fortsatte jag av bara farten över sommaren med en kurs i Jungiansk psykologi. Det var djupt stimulerande att bekanta sig med C.G. Jung – inte minst för att hans självbiografi väckte intensiva känslor av något slags själsfrändeskap hos mig – och hans tankar om det mänskliga medvetandets olika lager, liksom om människans utveckling under livsresan.
Att läsa sommarkurs gör att pluggandet kan ske under ganska behagliga former…
Psykologin är den ena ingången till Jungs tankevärld, religionen, inte minst i mystik tappning, den andra. Med start redan förra hösten har jag under året kommit att ägna en hel del intresse åt den kristna mystiken. De tolknings- och tankerymder som mystikens författare i då- och nutid öppnat för mig har gjort att jag nu, efter att i sisådär 15 år stått fri från kyrko- och religionstillhörighet, och efter nyfiket sökande i flera andra traditioner, återvänt – eller, som jag snarare upplever det, återdragits – till den kristna traditionen och gemenskapen i Svenska kyrkan.
Vid två tillfällen under hösten fick jag återigen förtroendet att som körledare dra mitt strå till lasset för att föreningen Coromanternas vänner skulle kunna fullgöra delar av syftet att framföra tonsättningar och arrangemang av Svenerik Damm, så att den musikaliska skatt som han efterlämnade kan hållas vid liv och spridas till fler. Jag är så sjukt glad att jag fått det här sammanhanget att plocka ner mitt körlederi från hyllan där jag trodde att jag stoppat undan det en gång för alla. På samma sätt som när jag guidar en andningssession känner jag mig i rollen som körledare som fisken i vattnet, hemma i mitt rätta existentiella element.
Det har varit ett märkligt år. Ett fruktansvärt smärtsamt år. Men också ett år fyllt av många stjärnögonblick, du vet, sådana där stunder som hänger kvar i minnet med ljus och värme. Jag skulle också vilja beskriva det som ett år av rymd och rymlighet, vilket bland annat visat sig i den uteblivna energidipp som alltid brukar infinna sig i och med novembers intåg. Rymden och rymligheten kanske inte så märkligt när jag tänker efter: som mer helkroppslig än huvudfoting så får livet i mig mer utrymme att dansa på…
Liksom tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må, som skrivet var, ha varit ett år med smärta och sorg. Tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag fortsatt är på rätt plats i livet – här och nu.
”Et incarnatus est.” De tre orden i den långa och ljuvligt poetiska trosbekännelsen som antogs av kyrkofäderna år 381, och som sjungs i alla de stora mässor som målats med de skönaste melodier och harmonier (tänk Mozarts C-mollmässa eller Bachs H-mollsmässa), fångar det transformatoriska ögonblick som den kristna världen i snart tvåtusen år firat strax efter midvintersolståndet (valet av tidpunkt är en historia för sig, i ett annat inlägg på en annan blogg). Orden beskriver ögonblicket då det allomfattande bortom tid och rum stiger in i människans dimension. Det/den, vars existens går bortom vårt språk och förståelse och som vi genom årtusendena försökt att mer eller mindre hjälpligt begripliggöra genom begrepp som till exempel ”skapare” eller ”livgivare” eller ”den som är”, tar fysisk form. Och formen som den/den/hen/han/hon väljer för detta är, berättar julevangeliet, något av det mest sårbara, svaga och hjälplösa som vår värld rymmer: ett nyfött människobarn.
”Och blev människa.”
Vad innebär det att bli, att vara, människa? Vad innebär berättelsen om inkarnationens mirakel för oss, för mig, idag, 2024 i vad som ofta sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder?
Det är i sig en fråga vars svar i sin fullhet, även det, går bortom ord och begriplighet. Som människor kan vi mer eller mindre hjälpligt besvara frågan utifrån vår upplevelse av människovarandet i vår kropp, vår sociala och geografiska kontext och genom vårt eget medvetande. Vi kan göra jämförelser av våra egenskaper och förmågor i relation till andra levande varelsers, även om jämförelserna bara kan ske utifrån människoperspektiv och delas på människospråk. Ur andra perspektiv – vad innebär det till exmpel att vara människa sett i perspektivet av i ett oändligt universum där 95% av energin ännu bara är hypoteser – är vår förmåga att fullt ut förstå och beskriva än så länge begränsad, i synnerhet om vi håller oss till naturvetenskapens exakta, sär- och avskiljande ord. Den vetenskapliga berättelsen om människovarandet behöver kompletteras med en ”de rymliga ordens” berättelse i poesi, konst, musik, dans och med helighetens språk, Ord som ger rum för det som bara kan anas, för mångtydighet och mångfald i fångandet av och berättandet om verkligheten.
Med inkarnatoriska glasögon på tillvaron ser jag hur det gudomliga – eller med mina begränsade ord: det rymliga, närande, sköna, sanna, rätta, eviga, älskande – tagit plats i världen från begynnelsens stora smäll, och hur det fortsätter att ta plats. Hela tiden. Det blir atomer och kropp i människorna jag trängs med på pendeltåget (till och med i dem som har ryggsäcken kvar på ryggen). I kvinnan som hukar utanför Coop, med bilderna på barn och barnbarn som bevekelsegrund för givmildhet från oss förbipasserande. I rådjuren som mumsar i min rabatt. I ögonen på de lidande barnen i ännu en krigszon. I dem alla, i mig, kan jag förnimma det där ena och enande, det som går bortom ord och förstånd, men som definitivt kan upplevas. De är jag, och jag är de. Och vi är alla del av ett och samma. Samma livskraft, samma stjärnstoft. Samma mänsklighet, samma gudomlighet.
Genom människans historia har vi i myter, mytologier, sagor och berättelser ständigt försökt fånga och förmedla de mönster som präglar vår upplevelse av världen, inte minst mönstret av växlingen liv-död-liv. Eller om man så vill inkarnation-korsfästelse-uppståndelse: det drama som i den kristna traditionen ställs på sin spets för snart tvåtusen år sedan, men som hela tiden pågår runt omkring och i oss. Det är mönster av växling mellan ljus och mörker, salighet och lidande, vila och växt(värk). Mönster som förkroppligas i vår förmåga att skapa liv, men också att orsaka djupaste lidande.
De inkarnatoriska glasögonen är imperativa. De för med andra ord med sig en uppmaning. En kallelse om man så vill. En kallelse med en hand som visar på vägen som leder mot ett liv där jag öppnar och ger rum för det gudomliga i mig och i mellanrummet mellan mig och resten av skapelsen: det rymliga, närande, sköna, sanna, rätta, eviga och älskande i livshållning, perspektiv, ord och handling.
Det är ingen liten uppgift som jag – som vi – är kallade till. Den förutsätter att jag klär av mig undanflyktens och förställningarnas pansar, så att jag kan gå ut och stå i livet i samma själsliga nakenhet, utsatthet och sårbarhet som den lilla nyfödda babyn möter världen med.
Vår mänsklighet, i all sin utsatthet, är ingen omväg utan själva vägen.
Syster Ingrid OSB
Det är ingen liten uppgift som sagt. Men jag står inte ensam i den. På samma sätt som den bibliska babyn blev del av en gemenskap på jorden – lärjungarna – och förkroppsligade en av tre aspekter av det ena som är bortom tanke, bortom orden, kan jag tanka kraft – i dubbel riktning – i relationen med människor som vandrar samma väg. Och jag kan vila i nåden att få dela krubban med det nyfödda barnet där i grottan under stjärnan, att få andas in det andetag som i myten en gång blåste liv i den första människan. Vissa dagar, stunder och perioder i livet känns det som att jag och världen korsfästs tillsammans med människobarnet, gudasonen, som vuxit upp och blivit man; jag får vara intill döden trött och utarmad på liv där i grottans mörker bredvid den i lindor svepta kroppen. Och i takt med att åren gått har jag fått uppleva hur jag gång på gång får uppstå till ny kraft och till en större rymd, rikare näring, starkare skönhet, djupare sanning, vassare rättfärdighet, större kärlek, allt i ett evigt här- och närvarande nu.
När vi går den inkarnatoriska vägen tillsammans, när vi lever, rör oss och är till som flerförkroppsligad gudomlighet – då vandrar vi bildligen talat vägen uppåt, på vägen mot det rike av frid och fred som stjärnan i julberättelsen bär löfte om. God jul!
