Med nybörjarens sinne

Tänk dig att möta livet som vore det för första gången. Utan förutfattade meningar, föreställningar om hur saker ska vara eller om hur människor borde bete sig eller hur de alltid beter sig. Med nyfikenhet, öppenhet, ja, kanske till och med förundran inför upplevelsen av det nya eller insikten du just fått.

Tänk dig att möta dagen, livet, världen som många små barn möter sin omgivning. Oförställt, utforskande, icke-dömande.

Min upplevelse av att välja nybörjarens sinne är att tillvaron blir så mycket rikare i de stunderna. Jag upplever färgerna, ljuden, dofterna, smakerna, material och textur tydligare. Jag möter medmänniskor och mig själv med varmare ögon, mer lyssnande öron och öppnare hjärta. Jag tar lättare itu med saker som annars känns svåra eller obekväma. Upplevelsen av att vara en integrerad del av den större helhet som världen – människor, samhälle, djur och natur – utgör blir så mycket mer påtaglig.

Att stänga av de automatiska rösterna som jag tränat upp genom åren, de som bedömer och dömer. Eller att lägga bort distraktionen inte minst i form av mobilskärmen, för att istället fokusera på upplevelsen här och nu. Det kräver energi. Så jag fattar ju att jag och många med mig fastnar i vuxenhjärnans tröttare, tröttande och inte så konstruktiva sidor. ”Ja, ja. Det där är ju en kul idé. Men det kommer inte att gå/vara svårt för att…”

Fast i de stunder när jag fullt ut uppslukas av upplevelsen. När jag tar in samma gamla träd som jag alltid betraktar på vägen till pendeltåget som vore det första gången jag ser det och låter ögonen följa grenarnas former. När jag fullt ut möter en annan människa och fokuserar på att ta in vad hen säger i ord och utan ord. Då kan jag fyllas av förundran, tacksamhet och bubblande glädje över att världen, i all sin vånda, också är så vacker. Så rik på skönhet och spänning.

Ikväll har jag blivit invald i styrelsen i min lokalförening i Liberalerna. Ett partipolitiskt engagemang var länge något otänkbart för mig. Sedan ett par år har dock en nyfikenhet på att vara med och bidra konkret och kontinuerligt till den demokrati jag tror på, trots alla dess brister och utmaningar, växt fram.

Tänker att nybörjarens sinne är en viktig del i vad jag tar med mig framåt. Att balansera med min erfarenhet och kunskap av att jobba med samhällsfrågor och politik i rollen som opolitisk tjänsteman.

Med nybörjarens sinne drabbas jag förhoppningsvis inte av den begränsande och dränerande prestations- eller veta allt-ångest som många gånger varit min följeslagare. Med nybörjarens sinne kommer jag förhoppningsvis att vara öppen för och i att utveckla, ompröva och fördjupa mina ståndpunkter och argument i samtalet med medpartister och andra med intresse för och synpunkter på samhällsutvecklingen. Med nybörjarens sinne vill jag se och svara mot de öppningar att vara med och bidra där jag kan och där jag behövs som visar sig. Med nybörjarens sinne hoppas jag kunna få vara med och identifiera många möjligheter framåt för de utmaningar som vi gemensamt i samhället möter idag.

Nybörjarens sinne – vad betyder det för dig?

Det här inlägget är det andra i raden om de nio attityderna i mindfulness, medveten närvaro. Det första handlade om acceptans.

Rör mig, annars dör jag

Händer mot hud. Med ett tunt lager av svagt eucalyptusdoftande olja mellan.

I långa svepande rörelser. Sedan cirklande, knådande. Därefter fingrar som gör simtag med lätt tryck.

Rygg och axlar. Benens fram- och baksida. Fötter. Mage. Armar och händer. Nacke och ansikte.

Strävan efter att låta rörelsens kraft komma ur kontakten med golvet, marken, jorden. Gungar i takt med händernas rörelse: framåt bakåt höger vänster. Full närvaro i min kropp och i kontakten med min kurskamrats hud.

Massage. Ljuvligt att få. Än ljuvligare att ge.

Förra helgens kurs i klassisk massage till husbehov på Axelsons finns fortfarande behagligt kvar i kroppen. Det var en praktisk kurs med fullt fokus på görandet.

Vill skapa mig möjlighet att praktisera mina nyförvärvade kunskaper. Ofta. Mätta min hudhunger. Och ge avspänning och välmående till en medmänniska på samma gång.

Det som gör att massage får oss att må bra: oxytocin, alias lugn- och rohormonet.

Ett motigt steg

En månad sprang förbi utan att det blev några ord fästa på cyberpränt här i bloggen. Fokus har varit på annat skrivande och på läsning i lyssningsformat.

Men jag vill ju att bloggen ska leva. Så det blir ett sånt här motigt upp-i-sadeln-inlägg.

Ofta när jag plockar upp en tråd som jag önskar var en vana så är det med ett visst motstånd. Naturligt kanske, för jag har ju tappat en del av konditionen, oavsett om det handlar om fysisk kondition eller kondition i att bestämma ämne och låta orden forma meningar och tankar.

Jag försöker, men lyckas långt ifrån alltid, att inte banna mig för att jag inte upprätthållit den önskade vanan. Det finns ju alltid någon anledning till att jag valt bort den (för någonstans är det ju alltid ett val).

Har du några knep för att göra det där upp-i-sadeln-momentet igen mindre motigt?

Något som blivit en hållbar vana är att fånga det där trädet i Storsjöparken på vägen till pendeltåget. Här en lysande eftermiddag i slutet av januari.

Hållbar är min intention för 2020

De senaste fyra åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var min intention Sanning och balans, 2017 Varsam glädje, 2018 Hälsoglädje och 2019 Hållbar ekonomi. Inför 2020 väljer jag att hålla kvar vid hållbarhetsperspektivet, men vidgar det till att omfatta fler delar av livet.

Hållbar ekonomi får fortsätta att finnas med. 2019 tog mig en bit på väg. Men jag vill fortsatt bygga ekonomisk styrka och frihet. På mitt eget sätt, i mitt eget tempo.

Hållbar fysik – genom att jag bland annat tar upp yogan och promenaderna igen. Lederna börjar bli besvärande stela.

Hållbar själ – genom att värna tid för avskilt, fokuserat arbete, liksom återhämtning efter intensiva arbetsinsatser. Genom att lyssna inåt efter vad jag behöver, och skapa utrymme för att möta mina behov. Genom att ta ansvar för det som är mitt att ta ansvar för, och låta andra ta det ansvar som är deras att ta. Genom att eftersträva att bara göra åtaganden som är hållbara, det vill säga åtaganden som jag kan hålla ut och i.

Hållbar – som i möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust.

Hållbar biosfär – genom att göra val som håller nere min miljö- och klimatpåverkan. Som att investera delar av mitt sparande i trädplantering och solenergi. Laga och reparera där så möjligt istället för att köpa nytt.

Hållbara relationer – genom att värna och odla vänskaperna, mötena, samtalen, den delade tystnaden. Att stötta där och så långt jag kan och förmår stötta när någon behöver det. Att dela skratt, tårar, upplevelser av det som är livet i stort och smått.

Hållbart samhälle – genom att bidra med min kompetens och mitt engagemang på såväl arbetstid som på fritiden i arbetet för att forma den framtid som vi bygger redan här och nu. Genom de val vi gör för att lösa gemensamma samhällsutmaningar och genom de värderingar vi låter styra dessa val.

Det är ett stort och allomfattande ord som är min intention i år. För att intentionen ska vara hållbar, uppmanar jag mig själv att ta mig an den i myrsteg. För det här är ändå en intention som jag vill ska vara livslång. Mer av en grundvärdering än en periodiserad intention.

Har du formulerat någon intention, satt något årsord eller gett dig själv något nyårslöfte för 2020?

Årsbokslut 2019

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2020.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2019

2019 har varit ett märkesår i den verksamhet som är jag. För att jag varit verksam i ett halvt sekel. 50 år. För att det varit mitt hela första år på 30 år som singel. För att det varit ett år av sällsynt intensivt växande och expansion i självkännedom och självmedkänsla.

Min genomgående intention för året har handlat om Hållbar ekonomi. Målet har varit att få koll på utgifter och intäkter, prioritera rätt och känna lugn och tillförsikt till min ekonomiska situation. Den stenkoll jag såg framför mig att jag skulle ha har inte uppstått. Men den har utvecklats tillräckligt bra för att jag kunnat odla en buffert, samtidigt som jag haft utrymme att ge mig de upplevelser som jag önskat, framförallt i form av livemusik. Några avstämningar med själssöstra H som delvis jobbat med en liknande intention har gett riktning och inspiration.

Verksamhetsgrenen som förälder har fortsatt att utvecklats gynnsamt, och relationerna inom koncernen får sägas vara goda, ömsesidigt stöttande och till stor glädje för moderverksamheten. Samtal om vänskaper, politik samt studie- och yrkesval, gemensamt musicerande och serietittande har gett värme och gemenskap under året. Ett stort steg togs i dotterverksamheten när C lämnade grundskolan för att börja gymnasiet. Hennes gymnasieval har redan gett upphov till härliga musikupplevelser med körsång av yppersta klass. J:s byte från Internationella engelska skolan i Nacka till Kumla skola i Tyresö, nära barnens nya boende hos sin far, har fallit väl ut. M:s energi under hösten har i stor utsträckning handlat om funderingar om det kommande gymnasievalet för honom.

Det byte av styrelseordförande i hemmet från katten Busan till mig själv som jag försökte få till under 2018 kunde genomföras under året. Tomhetskänslan har lagt sig, och beslutet var rätt. Även om jag saknar hennes snusande sömn och mjuklurviga mage att klappa.

2019 har också präglats av den coachutbildning som jag inledde i slutet av 2018. Genom, ibland smärtsamt, intensiva utbildningsdagar i sällskap med ett fantastiskt gäng medmänniskor, genom att träna mitt coachande med frivilliga fokuspersoner, genom att ta in kurslitteratur och genom reflektion har nya förmågor och verktyg etablerats i verksamheten. De har redan gjort stor nytta, både för mig och andra. Jag ser fram mot att fortsätta utveckla och träna mina färdigheter i coachandets konst under 2020. Inklusive självcoachandet, den kanske svåraste av alla coachingformer.

Coachträningen gav mig ovärderliga insikter. Om vikten av görandet i det lilla, i de små myrstegens form. Om att den dröm jag trodde var min långsiktsdröm inte längre är så konkret och så skild från det liv jag redan lever. En befriande lättnad till följd av den insikten har präglat en stor del av året och bidragit till den upplevelse av varm, ljus medvind som jag ofta känt.

Verksamhetsgrenen Jobb har gett stor glädje under året. Både den huvuddel som utgörs av min anställning på Usify och de bisysslor kring följeforskning jag har i mitt eget företag. Jag har fått ynnesten att fortsätta att ständigt lära nytt av kollegor och kunder, liksom ödmjukt fått dela med mig av mina erfarenheter och perspektiv.

Musiken fortsätter att prägla en stor del av verksamheten. Det tar sig uttryck i mitt körsjungande i vokalensemblen Ars Longa, i sånglektioner, i musicerande med barnen och i lyssnande på musik i såväl inspelat som liveformat. Flera nya artister och musikgenrer har upptäckts under året, främst tack vare barnen och dejter. Min kunskap om olika artisters produktion har ökat, genom systematiskt lyssnade på bland annat Princes, Voices of East Harlems och Florence+The Machines diskografier på Spotify.

Under året växte ett behov fram av att engagera mig för den demokrati jag benhårt tror på och vill försvara. Verksamhetsgrenen ideellt engagemang etablerades därför, genom att jag gick in i bostadsrättsföreningens styrelse samt blev medlem i Liberalerna och började delta i aktiviteter på läns- och lokalföreningsnivå. Utvärderingen efter det första halvårets engagemang ger vid handen att investeringarna i tid och kraft ger massa glädje och energi i avkastning. Jag kommer därför att fortsätta investera inom denna verksamhetsgren, ja, kanske till och med se över möjligheterna att utveckla den.

Hälsan i verksamheten har under året varit hyfsat stabil. Under våren tränade jag regelbundet Iyangaryoga, och hade gärna fortsatt under hösten om jag inte kunnat skylla på schemaändringar på yogastudion. Inspiration till att ta upp yogan igen under nästa verksamhetsår kom dock i yogaretreaten i adventstid med kära väninnan P. Sommaren innebar ett flitigt promenerande, som dock avstannade när höstmörket slog till. En provsmakning av något jag önskar göra oftare var det kallbad som jag tog i Öresund i slutet av oktober, inspirerad av och i sällskap med själssöstra H.

Hälsan och kroppen hänger ihop, och efter ett liv av vantrivsel i kroppen glädjs jag åt att min vänskap med min kropp nu är stark och stabil. Ett sätt att manifestera denna vänskap var att tatuera motivet som min dotter C ritat åt mig. Med påminnelsen till mig att ha fokus på livet här och nu. Den enda stund jag kan agera i, påverka och göra något med.

Hälsan och hjärnan har satt sin prägel på året. Känslolivet har varit intensivare än någonsin tidigare, så lätt högkänslig jag ändå definierar mig som. Har förstått att det kan ha ett samband med min nya, aktningsvärda ålder, då kära T påpekade att de humörsvängningar och känsligheten jag upplever mycket väl kan ha ett samband med klimakteriet. Så östrogenplåster och återinsatta antidepressiva tabletter har fått styra upp tillvaron. Svängningarna har dock hjälpt mig att få syn på viktiga aspekter av mig och de berättelser om verkligheten som jag format under årens lopp. Berättelser som jag nu, med terapins hjälp, synar i sömmarna. För att, som Paulus säger, ”pröva allt och behålla det goda”.

Den verksamhetsgren, utöver föräldraskapet, som, liksom tidigare år, skapat störst avkastning i form av livsglädje är vänskaperna och människorna i mitt liv. Delade skratt och tårar, samtal om stort och smått, ömsesidigt stöd när det behövts betyder så mycket.

Eftersom det varit ett år av firande, har tillfällena till umgänge med guldkant varit extra många. Fester och upplevelsepresenter har varit värdefulla stunder av gemenskap och tacksamhet för vänskap med er, kära P, A, K, K, U, T och H – hoppas jag inte glömt någon nu…

Ett helt år som singel skrev jag inledningsvis. Jag har fortsatt brottats med vad jag länge upplevde som konflikten mellan längtan efter tvåsamhet och insikten om behovet av att odla det en kollega kallade för självpartnerskapet. För tillfället råder eld upphör – genom att jag accepterat att tvåsamhetslängtan är en del av den jag är, och att den kan bäras utan ångest över att inte omedelbart uppfyllas.

Den insikten innebär dock inte att jag lagt ner verksamhetsgrenen dejtande. Den öppnar dörren för nya människor in i mitt liv. Några försvinner ut igen efter kortare eller längre tid. Några blir kvar, i fina vänskaper som jag sätter stort värde på. När man möts i det öppna, sårbara tillstånd som är längtan efter tillhörighet, kärlek och närhet, finns jordmån för nära vänskap. Att livet därigenom till och med gett mig en själabror är jag oändligt tacksam för.

Jag stänger böckerna för 2019 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.