Triss i tacksamhet #0

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna är bränslen till välbefinnande och livsglädje. Vecka 53 har hjärtat fyllts av bland annat…

…Nyårsfirande med värdefull vänskap, skratt, hemmadisco, spel(-vinst), bubbel och i oskattbar närhet.

…Starten på min andra ICA-klassiker. Ok, det är andra gången jag startar den andra omgången. Men bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Den här gången siktar jag på fullbordad symfoni i fyra satser. Två sköna stavlångpromenader har hunnits med och jag har avverkat 14 av det inledande Vasaloppets 90 km.

…Zoomhäng med själssöstra Helena. Samtal om stort och smått, och som alltid i våra möten nya in- och utsikter.

Tacksam och glad blev jag också över den fina nyårshälsningen från kära vännen Pernilla.

Vad är du tacksam över när du ser tillbaka på veckan som gått?

Återbrukat årsord 2021

De senaste fem åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var min intention Sanning och balans, 2017 Varsam glädje, 2018 Hälsoglädje, 2019 Hållbar ekonomi och 2020 Hållbar. 2021 väljer jag att hålla kvar vid, återbruka om man så vill, det breda hållbarhetsperspektivet.

Med några lätta nyanseringar innebär det att jag, som för ett år sedan, tar sikte på

Hållbar ekonomi – för att fortsätta bygga ekonomisk styrka och frihet. På mitt eget sätt, i mitt eget tempo.

Hållbar fysik – genom promenader, yoga, tai chi, bra mat och kosttillskott bland annat. Tanken på att anlita en PT har dykt upp i samtal med presumtiv träningskompis.

Hållbar själ – genom att värna tid för avskilt, fokuserat arbete, liksom återhämtning efter intensiva arbetsinsatser. Genom att lyssna inåt efter vad jag behöver, och skapa utrymme för att möta mina behov. Genom att ta ansvar för det som är mitt att ta ansvar för, och låta andra ta det ansvar som är deras att ta. Genom att eftersträva att bara göra åtaganden som är hållbara, det vill säga åtaganden som jag kan hålla ut och i med färsk kännedom om mina gränser. Genom att släppa fokus med jämna mellanrum på att göra, för att istället bara vara. Genom att låta tacksamhet och förundran vara grundtonen i min vardag – bästa mentala kosttillskottet.

Hållbara relationer – genom att värna och odla vänskaperna, mötena, samtalen, den delade tystnaden. Att stötta där och så långt jag kan och förmår stötta när någon behöver det. Att dela skratt, tårar och upplevelserna av det som är livet i stort och smått.

Hållbar – som i möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande, nyfiken, närvarande, inkännande lust. Oh ja.

Hållbar värld – genom att göra val som håller nere min miljö- och klimatpåverkan. Som att investera hållbart, bland annat i trädplantering och solenergi. Bidra med min kompetens och mitt engagemang på såväl arbetstid som på fritiden i arbetet för att forma den framtid som vi bygger redan här och nu. Genom de val vi gör för att lösa gemensamma samhällsutmaningar och genom de värderingar vi låter styra dessa val.

Ja, hållbar är ett stort och omfattande ord att sätta som årsord. För att intentionen ska vara hållbar, uppmanar jag mig även detta år att ta mig an den i myrsteg. För det här är ändå en intention som jag vill ska vara livslång. Mer av en grundvärdering än en periodiserad intention.

Vilken intention, vilket årsord är ditt för 2021?

Årsbokslut 2020

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2021. Liksom tidigare år samlar jag min återblick på året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2020

Om 2019 var ett märkesår i den verksamhet som är jag, har 2020 varit ett märkligt och märkvärdigt år. Ett märkligt år eftersom det utspelats i en tid av samhällskris som inte liknar något jag och många med mig upplevt förut. Ett märkvärdigt år eftersom jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt.

Min intention, mitt årsord, för 2020 har varit hållbar. Som i hållbar ekonomi, hållbar fysik, hållbar själ, hållbar biosfär, hållbara relationer, hållbart samhälle. Och hållbar som i ”möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust”. Så det här inlägget skulle kunna ses som en integrerad hållbarhetsredovisning och förvaltningsberättelse. Och det är väl egentligen så det ska vara.

Ett ord som hänger ihop med hållbar – och ett av de vackraste orden jag vet – är resiliens. ”Återhämningsförmåga från chock och kris” är väl en ungefärlig innebörd av det. Och vår resiliens på såväl personliga som samhällsplan har verkligen satts på prov detta märkliga år.

För min del började året med sprudlande energi och lust till många roliga och viktiga aktiviteter i kombination med en skön kontorsgemenskap och roliga uppdrag på arbetstid. Ideella engagemang i politik och bostadrättsförening, körsång, Lindy hopdansande, yoga, engagemang i bostadsrättsföreningens styrelse, livemusik och vänner fyllde fritidskalendern.

Så tog det tvärstopp. Pandemin slog till på både samhälleligt och, skulle det visa sig i form av antikroppar, personligt plan. Och min återhämtningsförmåga fick bekänna färg.

Våren kom att präglas av den turbulens och oro som samhället ställdes inför. Aldrig kunde jag ana vilken crash course i att leda i kris som jag skulle få när jag för första gången i min karriär gick in i personalansvar 1 mars.

Att livet plötsligt stannade upp och tog sig andra former än tänkt har gett utrymme för att gå inåt. Stundtals har det känts som att gå i ide. Ovissheten, osäkerheten har gett god träning i varandet i här:et och nu:et. Det har varit ett år där min introverta sida fått andrum och utrymme. Och det har gjort mig gott och visat mig på vad som är hållbart för mig i längden.

Det har också varit ett år då jag fått avsäga mig uppdrag och åtaganden. Ambitionerna som triggades av all energi och inspiration jag kände under hösten 2019 för vad jag ville åstadkomma i ideellt arbete i kombination med heltidsanställning och eget företagande vid sidan blev för mycket. Kanske bidrog trötthet och sänkt stresströskel i spåren av Covid (några andra långtidssymtom har jag tack och lov sluppit, och kanske är det bara en ursäkt från min sida), kanske krockade det med det utrymme som mitt introverta, mer vegeterande jag tagit sig. Jag har i vilket fall (och än en gång) fått en kännbar läxa i att begränsa mina världsförändrande planer. Jag fortsätter mitt engagemang i den lokala politiska föreningen och i bostadsrättsföreningen – men på en hållbar nivå och ett öga på mina gränser.

Jag skrev i inledningen att jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt. För ett hållbart liv på många plan. Några sådana (utan konsekvent inbördes ordning) är

Ekonomisk överblick – jag är tacksam för att min ekonomi har visat sig hållbar under ett år så många ekonomiska parametrar satts på rejäla prov. Jag har skaffat mig en överblick som jag aldrig haft tidigare tack vare att jag blivit introducerad till Spirecta, ett slags avancerad kassabok för hela privatekonomin. Jag har också börjat följa bloggen och podden Rika tillsammans för inspiration och kunskap. Har jag då förändrat något i mitt ekonomiska görande? Utöver att ökat mitt månadssparande något och säga upp ett antal digitala abonnemang som legat och skräpat mestadels outnyttjade har det än så länge inte blivit några stora förändringar. Men känslan av att ha bättre koll är skön. En bra grund för en hållbar ekonomi.

Beröring – att få, javisst, men inte minst att ge. Kursen i Massage till husbehov gav stark mersmak. Massagebänken som jag köpte efter kursen har samlat alldeles för mycket damm under året, och både den och jag längtar tills pandemin är över och jag kan få erbjuda vänner och bekanta en stunds avslappnande beröring. Och den totala avkopplingen i att ge och få beröring med hållande rep i en kontakt som inte behöver ha en sexuell innebörd var en livgivande upptäckt som jag kommer fortsätta utforska.

Coaching och samtal – coachingen är en verksamhet som visserligen bara upprätthållits på låg nivå under året. De möten som jag haft har ändå varit kvitton på det jag insåg under 2018 och 2019: att få möta en medmänniska i coachingsamtal och hålla ett utrymme för hen att utforska något område av livet är något jag vill ägna mig åt. Och samtalen med kollegor, med vänner och familj eller med medpolitiskt engagerade om stort som smått är meningsskapande pärlor till ögonblick, som sammantaget skapar det smycke som det kan vara att vara människa.

Dans – året började som sagt med lindy hopkurs. Under hösten provade jag i brist på nybörjarpartner stepp, som varit en dröm sedan barnsben. Koordination, kondition och balans utmanades. Även om pandemin kommer att fortsätta begränsa möjligheterna att dansa och lära mig dansa i organiserad form under det kommande året vill jag ha dansen som en av grundpelarna för hälsa och livsglädje.

Chefsskapet – när jag nu klivit in i rollen som personalansvarig vill jag fortsätta att utforska och utveckla den. Klart är att den hänger ihop med coachingspåret, men det är andra delar kopplade till denna linje också. Inte minst träning i att vara bekväm med att vara obekväm.

Lek och vila – under året har jag fått träna mig i att vara bekväm med att vila. Att vara sysslolös. Att sitta vid köksbordet och titta ut på ekorrarna som flänger i träden, fåglarna som (bara till synes) planlöst lyfter och landar i buskar och träd som skiftar i olika nyanser av grönt. Promenaderna i mitt närområde. Att ge mig hän till en serie eller en film. Att sträcka ut kroppen i långsam yinyoga. Det är vila som jag vill ha mer av. Och 2020 har gett mig gåvan att (åter-)upptäcka leken, inte minst i form av brädspel och quiz. Jag har också insett betydelsen av att låta det lekfulla vara grunden för mitt skapande. Det har faktiskt gått lite på sparlåga under året, i alla fall om jag tänker på det i termer av fotografering och bloggande. Visserligen gick jag både fotokurs och deltog i fotomaraton. Men jag fastnade i prestationen i stället för leken som grund med blockering som resultat. Jag vill hitta hem till leken i skapandet igen.

Lust, sensuell och sexuell njutning – är förundrad över, förundrad och trygg i hur det utvecklats under året. Den resa genom trauma, sårbarhet och skam, med god effekt på min självbild och självkänsla som sex och sensualism utgör för mig, är en bärande del av vem jag är och vill vara som hel människa.

Förändrat föräldraskap – under 2020 blev min yngste tonåring. Och om lite drygt en månad blir min äldsta myndig. I takt med att barnen växer, försöker jag också växa mitt föräldraskap. Släppa taget, men finnas där på nya sätt. Oändligt tacksam, oändligt stolt över de tre som jag fått sätta till världen.

Jag stänger böckerna för 2020 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv och om vad jag behöver för att kunna återhämta mig när livet och tillvaron tar sig oanade vändningar. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.

Julhälsning 2020

En god och vilsam jul oavsett hur den firas önskar jag er alla. För många blir det inte jul på det sätt man är van vid eller som man önskar. Även om det låter äppelkindat att påtala att där, mitt i det ovana, oönskade, kan trots allt en aning av ljus göra sig påmind, så gör jag det. För aningen bär med sig några av de goda ingredienser som julen förknippas med när den är som bäst. Och jag tror att vi behöver känna dem mer än någonsin.

För mig är musiken och sången en bro till den aningen.

I min kör har vi sjungit en sång som bland annat innehåller textraderna

But music and singing have been my refuge

And music and singing shall be my light

Ur Earth Song av Frank Ticheli

Rader som jag skriver under varje bokstav och stavelse i. Oavsett om det är i julaftonskvällen eller i sommarnattsskymningen (den där ljuvliga, svala).

Vad vore livet, Rosmarie, förutan sång och dans?

Ur Kom i min famn av Evert Taube

Mitt givna, och här på bloggen återkommande, svar är att det vore bra mycket fattigare, plattare och färglöst.

Därför föll sig valet av bildmotiv till den julhälsning jag ville göra så självklart. En sjungande ängel, en ton som svävar i ljuset. Dansande änglar i bakgrunden (för det är en änglavinge, inte ett spöke, som skymtar där mellan förgrundens änglavinge och gloria).

Musiken. Sången. Dansen. Som lite extra just i år kanske kan skänka den där doften av himmelrikets frid, som jag sjungit många gånger om i adventspsalmen. En frid som gläntar på dörren för hoppet. Hoppet som vi behöver så innerligt.

Det behöver sannerligen inte vara julmusik. Det enda jag önskar för dig att du ger dig själv gåvan att under tre, fyra, fem minuter uppslukas av toner, rytm och klanger som slår an det där som ord inte räcker till för. Vad det är för toner, rytm och klanger vet du själv bäst.

För er körnördar där ute bjuder jag in till min egenkurerade julnattskonsert på Spotify (lite orgel innehåller den med).

Vad du än väljer – lyssna koncentrerat. Dansa, om du känner för det. Gnola med. Och du ska känna hur ljuset återvänder. För det lyser, om än aldrig så svagt, i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

I ide

Jag har gått i ide.

Minnet sviker mig, men det känns som att det är väldigt länge sedan som jag har sovit så mycket som nu. Och det är definitivt länge sedan som kalendern varit så tom.

Den glest fyllda kalendern har ju sin naturliga förklaring i pandemin. I inställda aktiviteter och event. I begränsade sociala kontakter.

Den kollektiva nedstämdheten som skapas av oron, ovissheten och påfrestningarna på oss som både individer och samhälle, och som förstärks av medias ekokamrar, ligger som ett tyngdtäcke över dagarna.

När jag släpper taget om motståndet mot nedstämdheten skänker det där tyngdtäcket på ett märkligt sätt vila.

Det ställer mitt driv till produktion, skapande, görande, prestation i tydlig relief mot idets, vilans, varandets dragningskraft.

Och jag tänker att ”This too shall pass”. Så jag passar på att tacka ja till de gråa, korta dagarnas bolstrande inbjudan till att välja bort fritidsproduktiviteten. För att istället planlöst strömma nya och gamla musikaliska bekantskaper. Se en tv-serie eller film eller lyssna på en podd som lockar mer till garv än personlig utveckling eller som ger nya, nyttiga kunskaper (Hm. Kanske är motsättningen där inte så entydig som jag i förstone föreställer mig). Simma ut på Youtube (där jag i och för sig kan råka snava över intresseväckande och lärorika klipp). Gå en promenad i makligt tempo.

Det känns som… ett glest liv. I många sammanhang har jag fått till mig att ”det är i mellanrummen det händer”. Vad det är som händer i mitt utglesade livs mellanrum just nu vet jag inte. Tänker att det faktiskt inte måste hända något heller. Icke-händandet lockar.

Jag prövar att tacka ja till tröttheten i år istället för att, som under många andra vintrar, bekämpa den. 2020 gör jag sällskap med igelkottar och björnar. Och med de generationer som under tusentals år levde utan det elektriska ljusets och moderna samhällets driv mot samma höga aktivitetsgrad året runt.

Jag drar för de mörkläggande, tunga gardinerna och ger rum för sömnen. För icke-händandet. För varandet och vilan.

Jag går i eget ide.

I mitt ide sover jag nästan med huvudet i julgranen.
Barndomens dröm om att sova under ljusmagin har gått i uppfyllelse och lyser med milt sken upp det novembergråa i december.