Backspegel i tacksamhet och förundran 38

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 38:e vecka tänker jag bland annat på…

… vardagslivet med barnen. Långt ifrån alltid rosenrött skimmer. Men oftast nära, levande, och ytterst meningsfullt.

… citylördag med 14-åringen.

… 11-åringens hejdlösa, kvillrande, forsande skratt. Magiskt livselexir.

… 15-åringens stolthet och glädje över att representera sin scoutkår på ting, dvs årstämma för den regionala organisationen. Och över att ha uthärdat stormnatt i tält.

… filmkväll i hemmasoffan med 14-åringen. Fransk komedi i åttiotalstappning om familjens skräck, den utstuderat elaka Tatie Danielle. Ljuvligt skådespeleri.

… tillfredsställelsen över att få bidra till att skapa klarhet, insikt och önskad förändring hos kunder och potentiella kunder. Såväl som del av grymt bra team, som genom min alldeles egna kompetens och erfarenhet.

… klanger. Harmonier. En ständigt föränderlig upplevelse av evighet. Körsång.

… den djupa smaken av vinbärstomat. Plantorna har vårdats ömt i sommar och dominerat altanen. Så bäst att njuta intensivt av den minimala skörden. Jag fick en liten rackare, älsklingen en annan.

… snabbvisit av syster. Mysigt höstfika i stearinljusens sken, med fin höstdukspresent på bordet.

… läsfröjd i form av psykologiprofessorn Jordan B Petersons 12 rules for life. Ja, han är kontroversiell på flera sätt. Nej, jag köper inte allt han skriver. Men som han skriver! Hans resonemang öppnar nya höjder, bredder och djup för tanken. Resonemang om gott och ont, lidandet, meningen och att leva väl, grundade på djupa insikter i människans stora berättelser.

… fortsatt äppelglädje. Mera äppelmos, 14-åringens knäckiga äppelkaka och torkade kaneläppleringar. Och så äppelcidern som bubblar fint på altanen.

IMG_5158

Lånar ord om betydelsen av det som är

”Do you dislike who you are?” Personlighetstestet ställde frågan rakt upp och ner.

Mitt svar – så där snabbt och intuitivt som svar på såna här tester ska vara – fick mig att studsa. ”Instämmer helt”.

Men?! Jag har ju jobbat med acceptans och förlåtelse och självmedkänsla och att omfamna min sårbarhet och med fan och hans moster så länge jag kan minnas?!

Och ändå. Jag gillar uppenbarligen inte den jag är.

Och när jag tänker efter så vet jag att det stämmer. Ett återkommande tema i samtalen med olika coacher genom åren har varit deras iakttagelse att jag är så sträng och fördömande, förminskande och ibland rent ut elak mot mig själv.

Jag ser det också, och så gör jag ett fördömande av mina fördömanden…

Intellektuellt vet jag att vägen ur denna helvetesspiral är att släppa taget. Att släppa taget om att försöka bli (nåt annat än vad jag är – smalare, mer strukturerad, mer balanserad, mer… ). Att vila i varandet. I det jag är. Inte det jag gör. Inte det jag ska bli. I det jag är. Utan etiketter.

Det är svårt. Tycker jag. Att landa det i kropp och själ.

Kanske var det därför instagramposten från Wild Women Sisterhood grep tag så i mig ikväll. Jag har i och för sig inget behov av stolthet. Men av att ”sit back” och ”marvel at my life” lite mer.

Backspegel i tacksamhet och förundran 37

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 37:e vecka tänker jag bland annat på…

… doft av fuktig mossa och svamp i vildmarken.

… äppelplockning och nässelskörd.

… ljuvlig tu man hand-tid.

… vänner som lyssnar när det gör ont.

… samtal som förklarar och för samman.

… löneförhöjning.

… mina härliga kollegor. Vilket team vi är!

… intressanta delresultat i olika uppdrag.

… varmt skumbad efter cykling i regn och motvind.

… älsklingens perfekt stekta schnitzel. Med kryddig klyftpotatis, portvinssås, smörstekta trattkantareller och min improviserade äppel- och lökchutney. Och en inbjudande Pinot Noir till det. Mums.

… att få suga åt sig energi, grundning och lugn i omfamningen med den gamla glesa granen.

Vad är du tacksam för när du ser tillbaka på veckan som gått?

IMG_5127

Backspegel i tacksamhet och förundran 34, 35, 36

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… rätten att fritt få välja de människor och idéer som jag vill ska forma Sverige och Stockholm under kommande fyra år. Den förvaltade jag väl.

… älsklingens insats som vallokalsarbetare. Ett föredöme och inspiration.

… samtal om politik med 15-åringen.

… ord från en klok man som gav ett befriande perspektivbyte på mina snurrande tankar. Och därmed hjälper mig att ta mig upp ur malströmmen när den drar igång.

… kroppens förmåga att minnas och påminna.

… känslan när en kommer ut från naprapaten utan den eviga följeslagaren ländryggssmärtan. Lätt som en fjäder!

… tryggheten i hjärna och kropp när jag använder kunskaper och perspektiv som jag byggt upp under de dryga 20 år jag jobbat med att formulera tankar och text kring innovationsfrågor.

… att få välja perfekta presenter till och fira bonusdotter med hela Big Pack.

… upplevelsen av att höra alltmer av vad min kropp och själ säger till mig. Och att agera på det.

… att få skapa klingande magi med kören. I synnerhet i Ivar Widéens ljuvligt melankoliska Elegi.

… friheten i att cyklande ta mig fram till jobb och fritidsaktiviteter.

… samtal och promenader med kära vänner. Om liv och lust.

… att avsluta simningsmomentet i ICA-klassikern. Med 43 vändor i bassängen. 1 timme. Waaaay beyond vad jag tidigare trott om min kapacitet. Men när det gäller – då har jag ett pannben av stål (eller emalj eller nåt annat stenhårt)!

… de fyra vinbärstomaterna. En liten men dock egen skörd.

… doften av äpple som rätt som det är fyller luften.

Vad tänker du på när du räknar dina blessings den senaste veckan?