Happy nationaldag 2020!

Precis som i rubriken är det med Mitt Sverige.

Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets granit och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Blå himmel och en mångfald av gula blommor. En bild som symboliserar det Sverige jag drömmer om och arbetar för: ett möjligheternas land för många, genom mötet mellan människor med alla våra likheter och olikheter. Och en blånande, stor och vid rymd att växa och utvecklas i.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder:

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.



Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

HTTPS://WWW.DN.SE/NYHETER/DILSA-DEMIRBAG-STEN-DU-KAN-BORJA-MED-ATT-FRAGA-DIG-SJALV/?FORCESCRIPT=1&VARIANTTYPE=LARGE

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

STIG DAGERMAN

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Och jag lyssnar på Kent, när de, med vad jag tolkar som vemodig ömhet, sjunger om dagens Sverige, i all sin komplexitet och mänsklighet. Samma känsla av tillhörighet ch tillgivenhet som i ODs hyllning av den svenska flaggan och det orden i den symboliserade när K G OssianNilsson skrev dem. Men samtidigt en mer komplex känsla, när vi sett hur stolthet över nationen och dess symboler i dess fanatiska och extrema versioner förminskar och förgör människor.

Kärleken och bekännelsen till de värden som som jag lägger i raderna om den svenska fanan ovan bör givetvis inte stanna vid landets gränser. Men just idag vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.

Så – happy nationaldag 2020 till dig, bästa läsare!

Mahler, barnet och den heliga anden

Sedan i påskas har jag ägnat mig åt att övervinna ett barndomstrauma. Ett trauma som hållit mig från att berusa mig med, söka tröst och perspektiv i Gustav Mahlers ton- och klangskapande.

Min fantastiska pappa är en musikälskare av stora mått, och brann under min barndom av entusiasm för att inviga mig i konstmusikens skattkista. Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Wagner och många fler spelades flitigt hemma. Inklusive Mahler.

Någon gång i slutet av sjuttiotalet (gissar jag) sändes Ken Russells biografiska – och mycket surrealistiska – skildring av Mahlers liv på SVT. Min käre far hade ingen aning om Russells konstnärliga ambitioner tror jag, utan såg ett tillfälle att bilda mig om den store tonsättarens liv när vi bänkade oss framför tv:n .

I en del av filmen skildras Mahlers begravning. I Russells mardrömsversion upplever huvudpersonen den från insidan av kistan. Instängd, förödmjukad av sin hustru och inskjuten i krematoriets eld… Allt till fragment från hans olika symfonier. Levande, inte bara begravd, utan uppeldad… Den ultimata skräcken.

Var gång barnet som var jag sedan hörde Mahlers musik, fick hon rent fysiskt påtaglig ångest. Jag har även som vuxen hållit mig borta från den. Eftersom minnet av ångesten triggat en stark rädsla för vad som skulle hända om jag hörde fanfarerna igen.

Så mötte jag för några år sedan en person som håller Mahler som den främste av tonsättare. I våra samtal har jag givetvis alltid hållit på Bach, som min vän inte alls hyser samma varma känslor för som jag. Trots mitt plågsamma minne av filmen, gav jag honom den i present för ett par år sedan som en referens till min förklaring av främlingskapet inför Mahlers musik.

Innan påsk frågade jag min vän om han sett den. Samtalet ledde bland annat till att han skickade över följande text:

”… alla som upplever tyngden och allvaret i de frågor vi gör oss inför liv och död och en värld i vånda, kan i denne smärtans förkunnare finna en broder i anden.” Den meningen fick mig att bestämma mig för att, nu, nu var det dags att göra något åt den där rädslan. Det fick bära eller brista, nu skulle Gustav Mahlers musik få sitt inträde i mitt liv.

Sen dess har jag betat av alla hans tio symfonier. Jag har upptäckt och förtrollats, svepts med och drabbats av nya klanger, nya melodiska linjer, nya musikaliska rymder. Mitt liv har berikats, både i form av allmänbildning och i upplevelse av vad det är att vara kännande, skapande, levande, sörjande, lidande och älskande människa. Och den befarade ångesten dök aldrig upp.

I helgen som gick, pingsthelgen, nådde jag mållinjen till tonerna av den storslagna åttonde symfonin med pingsttemat Veni Creator Spiritus – Kom, skaparande. Det kändes symboliskt.

Att ge mig ut på min Mahlerresa krävde att jag övervann en rädsla för och minnet av ångest. Istället har nya rymder och perspektiv öppnat sig. Livet blivit mer levandes. Precis det som jag lägger i min agnostiska tolkning av kristendomens begrepp Helig ande – den kraft som manifesteras i det växande, utvecklande, expanderande, levande. Som frigjordes i det ögonblick vårt universum föddes, som sedan flödar genom rymden och expanderar och omvandlar allt, från största galax till minsta cell. En process som ofta förutsätter att vi tar klivet in i och genom smärta. Det gör ju ont när knoppar brister.

Så när det dånande orgelackordet i första satsen lagts, gastade jag med för full hals – fast inombords – i inlednings- och slutkör: ”Veni Creator Spiritus!” Tacksam för att min vän, hans vägledning och Mahlers toner vidgat min livsrymd och mitt hjärta.

Detta blogginlägg tillägnar jag dig, T. Som utmanar mig i mycket. Och därför bidrar till att göra livet mer frustrerande, roligare och fullare.

Lördagsmorgonsbagatell

”Ingen stund är såsom denna…”

Köksklockans tickande sätter beatet över kylskåpskompressorns brummande bordun.

Kaffemuggen har fyllts på, en smörgås på gårdagens nybakta bröd med prästosttäcke har skänkt känsla av lördagslyx. Glaset med den gröna smoothien väntar på att tömmas klunk för klunk.

Två av barnen blixtrade förbi kylskåpet för att lika snabbt återvända till kokongerna under sina täcken och cyberrymdens oändliga världar. Vi delar tyst gemenskap om än vi är på varsitt håll. Stortonåringen vilar fortfarande i ungdomens långa lördagssovmorgonssömn.

Tankarna löper fritt mellan stationerna på intellektets och skapandets reflexbana: läsning, webbfora, webbsökning, fotoval och bildredigering, bloggutkast och inläggspostningar…

Dagen väntar utanför; jag konstaterar genom köksfönstret att den ser ut att bjuda sol och kylig vind som får trädens grenar att dansa.

Listan med Att Göra finns där. Men än så länge vilar den. Som jag.

Långsamma andetag. Hjärtat lugnt. Bröstkorgen rymlig.

Livet är. I just denna stund.

Inledningsfrasen kommer från Karin Boyes Aftonbön. Samma känsla av frid och helg som den förmedlar kan infinna sig även en alldeles vanlig lördagsmorgon.

Recept på fantastiskt sex

Innehållsdeklaration: det här inlägget handlar om sex, som framgår av rubriken. Det handlar om mitt personliga förhållningssätt till sex och sensualitet idag och om hur jag påverkats av den upptäcktsfärd jag gjort de senaste åren. Om du känner att det blir liiiite för personligt om mig för dig – då slutar du läsa här. Du kan istället exempelvis klicka här för elva minuter med gulliga kattungar. Det kommer nya inlägg på andra teman, det lovar jag.

Att uppleva fantastiskt sex handlar tusen gånger mer om att möta trauma, tillämpa sårbarhet och bygga motståndskraft mot skam än om att följa en hemlig 1,2,3-sets teknik för hand och mun.
Luna Dietrich

Den fångade in mig omedelbart, bilden på Instagram i flödet hos everydaytantra. För i mitt hjärta och min hjärna väcktes en omedelbar, djup genklang som sjöng ett kraftfullt ”JA!” till budskapet.

I det utforskande av min kropp, sensualitet och sexualitet som jag gett utrymme för de senaste tre åren har jag rest genom såväl trauma, sårbarhet som skam. Med god effekt på min självbild och självkänsla också i resten av mitt liv.

Möta trauma

Upplevelsen av att vara för stor, för tjock, otymplig, oattraktiv har jag burit med mig sen barnsben. Jag blev osedvanligt tidigt fysiskt mogen – och stack därmed ut. Min upplevelse av att vara fysiskt avvikande följde mig genom hela barndomen och har varit grundtonen i relationen till min kropp även i vuxen ålder.

Det var därför kanske inte så konstigt att det var det läskigt i början av mitt utforskande att föreställa mig att en ny människa skulle förhålla sig till min nakna kropp. Men när jag gång på gång upplevde hur jag blev åtrådd och hur min kropp blev dyrkad och beundrad släppte främlingsskapet inför förpackningen av mig. Den kropp jag fjärmat mig från visade sig ha en förmåga att såväl njuta som ge njutning i en omfattning jag inte upplevt tidigare. Omöjligt att inte gilla den kroppen! Så jag blev hel, i innebörden att min kropp äntligen blev en accepterad och uppskattad del av mig i min upplevelse av mig själv.

Tillämpa sårbarhet

I mötet med en annan människa som delar längtan efter att leka, njuta och ge njutning, att bli sedd, berörd, åtrådd, tillfredsställd och kanske till och med älskad, är man otroligt sårbar. Det man delar är ju något av det som ligger djupast i oss människor. Att känna sårbarheten i mötet med inte bara en annan kropp utan en annan längtande själ är för mig en förunderlig ynnest. Att släppa fram tårarna de gånger njutningen öppnar dörren till de ordlösa, oförklarliga, överväldigande känslorna, att släppa taget om kontrollbehovet för att följa kropparna dit de vill leda och bara ge sig hän – det är en stundtals modkrävande investering i sårbarhet. Som ger avkastning i en än djupare upplevelse, en större, djupare, vidare, högre rymd av närvaro och njutning. Som gett mig alltmer råg i ryggen att acceptera och se styrkan i den mycket nära, stundtals mig övermannande, kontakt jag har med mina känslor, även i andra sorts möten med människor.

Motståndskraft mot skam

Att skammen för min kropp kommit på skam beskrev jag ovan. Men min upptäcktsresa i sexualitetens och sensualitetens rike har också på ett hittills ojämförligt sätt lärt mig att ge utrymme och röst åt mina behov, önskningar och drömmar, tränat mig att säga nej, att känna in var mina gränser går och att stå för dem utan att fastna i betongskorna av skavande skam. Cellerna och nervbanorna i min kropp, själens tankemotorvägar och känslokopplingar närmar sig allt snabbare flockimmunitet mot skam för det som är jag.

Hittat hem

Mötet med mig själv i sensualitet och sexualitet har varit en fyrbåk på rutten till den trygga hemmahamn som jag skrivit tidigare om. Den hamn som är en mitt-i-livet-trygg stabilitet i mig själv och i tilliten till de människor jag har runt omkring mig. Inte en rigid och dogmatiskt, aldrig sviktande stabilitet, oh nej. Men en kvalitativt sett djupare, lugnare, mer obrydd och mindre ältande tillvaro än vad jag känt under tidigare år i livet.

Sist, men inte minst, har mötet med mitt kroppstrauma, sårbarheten och min skam-löshet, eller skam-frihet om man så vill, gett mig, och kommer fortsätta ge mig, riktigt bra sex. Och det är inte fy skam.

Jobbpromenader med närvaro i det vackra

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.