Min kompanjon Åsa gav mig Brené Browns Våga vara operfekt i julklapp. Boken är en guidebok till det helhjärtade livet – en livsresa med utgångspunkt i att vi är värdefulla och som handlar om att värna mod, medkänsla och samhörighet.
Brown ger läsaren tio råd för denna livsresa. Det fjärde handlar om att ”Värna tacksamheten och glädjen” för att frigöra sig från rädsla och otillräcklighet.
Tacksamhetsmuskeln tränades igår kväll när jag inte kunde sova. Jag började med att räkna mina andetag för att få tyst på tankarna som malde runt med massa borden och måsten. ”Ett” på inandning, ”två” på utandning, ”tre” på nästa inandning, ”fyr” på nästa utandning och så vidare. Efter ett tag dök ett ansikte upp på min mentala näthinna – ett av mina barn. På nästa andetag dök nästa barn upp. Bilderna ackompanjerades av den tacksamhet som jag uttryckt i mitt godnattande av dem. Jag lät känslan av tacksamhet stanna kvar och bilderna fortsatte att komma. Bilden av det tredje barnet, av min man, min övriga familj och släkt, mina vänner, kollegor och andra personer som betytt något för mig, som lärt mig och gett mig utrymme att lära mig själv om världen. Du som läser detta var med viss sannolikhet en av alla de människor som dök upp.
Och givetvis dök också Åsa upp. Hon har fått plocka upp och ihop bitarna av mig vid många tillfällen då otillräckligheten, både i jobbet och i föräldraskapet, gjort sig påmind, så hon vet mycket väl vad jag behöver läsa. Tack för boken, Åsa, och tack för att du är min vän och kompanjon!
Tack för att du läst det här inlägget! Hur tränar du, kära läsare, din tacksamhetsmuskel?