Etikett: fjärde livsrådet

Helhjärtat vill jag leva – dag 99 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat2 Comments

Bloggutmaningen #blogg100 går mot mål. Eftersom jag har missat att blogga en dag sedan starten den 1 mars är detta dag 99 i min utmaning – jag ser upploppet, inte minst i FB-gruppen för #blogg100-inläggen. Där har de flesta inläggen idag ett tresiffrigt nummer i rubriken.

3470650293_60b27d6539_bEn röd tråd genom denna utmaning (den började till och med innan #blogg100 drog igång) har varit Brené Browns tio livsråd för ett helhjärtat liv från boken Våga vara operfekt. Jag vill ägna detta inlägg åt att samla mina tankar hittills på temat, som ett index och möjlighet till repetion för dig och mig. Det är ju den berömda upprepningen som är kunskapens moder…

1. Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter 

2. Värna om medkänslan med dig själv – frigör dig från kraven på att vara perfekt

3. Värna om motståndskraften – frigör dig från att döva dina känslor (numbing) och maktlöshet 

4. Värna tacksamhet och glädje – frigör dig från rädslan och otillräckligheten

5. Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert  

6. Värna om skapandet – frigör dig från jämförelsetänkandet 

7. Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

8. Värna om lugnet och stillheten – frigör dig från orons livsstil

9. Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav 

10. Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll

Tacksamhet och glädje – dag 34 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat2 Comments

Frigör dig från rädslan och otillräckligheten. (Brené Browns fjärde livsråd för ett helhjärtat liv)

Rädslan för otillräcklighet gjorde att jag gick in i den berömda väggen för snart 10 år sedan. Drömjobbet var mitt, men mina föreställningar om vad som krävdes för att passa in och leverera var monstruösa.

Som jag skrev häromdagen var en av de starkaste känslorna under den perioden var känslan av att jag aldrig skulle kunna känna glädje igen. När jag nu tänker tillbaka på den känslan, slås jag av vilken fruktansvärd kraft det var i det mörkret.

Idag känner jag glädje. Medicin och terapi hjälpte mig ur den akuta situationen. Och jag är tacksam för vad jag lärt mig, och hur den där mörka delen av mitt liv hjälpt mig att växa.

Brené Brown beskriver i sin bok Våga vara operfekt hur tacksamhet lägger en grund för, inte uppstår till följd av, glädjen. Och hon skriver om hur tacksamhet inte är något automatiskt tillstånd, utan snarare en mental muskel som människor som lever ett helhjärtat liv regelbundet tränar.

Hon skriver vidare att glädjens motsats inte är sorgen, utan rädslan. Och då tänker jag: Vi lever i en tid när rädslans och otillräcklighetens höga murar och skarpladdade granater (både bokstavliga och bildliga som hatkampanjer, uthängningar och drev i nya och gamla medier) tycks ta allt större plats. Desto viktigare att jag tränar min tacksamhet för att bygga mötesplatser av glädje, där jag nyfiket och utforskande kan möta andra för att skapa en morgondag där fler kan känna glädje och hitta sin väg till ett helhjärtat liv.

Jag skrev om mitt tacksamhetsgym i formen av dagliga sketchnotes igår. Här kan du höra Bréne Brown resonera om glädje och tacksamhet. Hon beskriver bland annat hur hennes familj tränar tacksamhet vid middagsbordet. Vad gör du för att hålla din tacksamhetsmuskel igång?

Tacksamhet (för glädje)

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat6 Comments

Min kompanjon Åsa gav mig Brené Browns Våga vara operfekt i julklapp. Boken är en guidebok till det helhjärtade livet – en livsresa med utgångspunkt i att vi är värdefulla och som handlar om att värna mod, medkänsla och samhörighet.

Brown ger läsaren tio råd för denna livsresa. Det fjärde handlar om att ”Värna tacksamheten och glädjen” för att frigöra sig från rädsla och otillräcklighet.

IMG_0826Tacksamhet är som en muskel – den behöver regelbunden övning för att vara levande, som hon skriver. ”När människor som lever helhjärtat talar om tacksamhet är det alltid en massa verb med”.

Tacksamhetsmuskeln tränades igår kväll när jag inte kunde sova. Jag började med att räkna mina andetag för att få tyst på tankarna som malde runt med massa borden och måsten. ”Ett” på inandning, ”två” på utandning, ”tre” på nästa inandning, ”fyr” på nästa utandning och så vidare. Efter ett tag dök ett ansikte upp på min mentala näthinna – ett av mina barn. På nästa andetag dök nästa barn upp. Bilderna ackompanjerades av den tacksamhet som jag uttryckt i mitt godnattande av dem. Jag lät känslan av tacksamhet stanna kvar och bilderna fortsatte att komma. Bilden av det tredje barnet, av min man, min övriga familj och släkt, mina vänner, kollegor och andra personer som betytt något för mig, som lärt mig och gett mig utrymme att lära mig själv om världen. Du som läser detta var med viss sannolikhet en av alla de människor som dök upp.

Och givetvis dök också Åsa upp. Hon har fått plocka upp och ihop bitarna av mig vid många tillfällen då otillräckligheten, både i jobbet och i föräldraskapet, gjort sig påmind, så hon vet mycket väl vad jag behöver läsa. Tack för boken, Åsa, och tack för att du är min vän och kompanjon!

Tack för att du läst det här inlägget! Hur tränar du, kära läsare, din tacksamhetsmuskel?