… låter sig sig inte hittas genom att jag krampaktigt jagar den.
Istället stannar jag upp ett tag. Jag behöver tid att känna, tid att hitta orden som berättar om, och därigenom besvärjer, berget av sten som värker i bröstet. Jag måste få klä i stavelser och meningar det jag behöver för att stå upp.
Tids nog kommer jag att höra hur förlåtelsen ropar på mig. Då ska jag låta mig hittas, svara den: ”Här är jag. Hittad.”