Livets seger

Påsken handlar om livets seger över döden. Om befrielse från skuld och skam. Och om förlåtelse och nåd. Och förlåtelse, nåd och försoning har jag ju utlovat ett blogginlägg om idag – och löften ska hållas.

Till skillnad från vad som förknippas med ordet ”förlåt” i vardagligt bruk handlar förlåtelsen inte om att stryka ett streck över, ursäkta eller glömma den oförrätt som en blivit utsatt för. Det handlar i själva verket mindre om den person som sårat och kränkt oss, och mer om oss själva. Det rör sig om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen, eller för den delen icke-handlingen, väcker hos oss.

Det finns mycket som tyder på att förlåtelse är en viktig väg till psykiskt välmående, och därmed till bättre relationer till oss själva och våra medmänniskor.

Förlåtelse är viktigt för att vi ska må bra. Forskning visar att oförlåtelse stressar oss medan förlåtelse förbättrar både den fysiska och psykiska hälsan samt våra relationer. Som psykolog har jag i mötet med människor många gånger upplevt att oförlåtelse, bristen på förlåtelse, är en del i deras problematik.

Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)

Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu har skrivit boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Boken bygger bland annat på erfarenheterna från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, och utgår från det provocerande uttalandet att ”allt kan förlåtas”.

Författarna beskriver fyra steg i förlåtelsens process:

Det börjar med att vi berättar om vad vi varit med om. Det kan ske på många olika sätt – i förtroende till någon som en har förtroende för. Det kan ske publikt i böcker, bloggar eller på andra sätt – höstens #metoo-rörelse är ett exempel på detta. Det kan också ske genom att vi talar om för den som sårat oss att hen gjort det.

I andra steget behöver vi sätta ord på de känslor som den sårande, kränkande handlingen väcker hos oss. Jag tänker att det ytterst sett handlar om att, inte minst för oss själva, formulera och återta vårt människovärde och de gränser som vi sätter för att värna om det.

Att sätta ord på våra minnen, tankar och känslor är ett effektivt sätt att börja resan mot befrielse. Min upplevelse är att det ger perspektiv och hjälper till att ta makten över dem.

Det tredje steget handlar om att förlåta. Och det i sin tur, handlar som sagt var inte om att rättfärdiga. Utan om att förstå och se det mänskliga i den som sårat oss. Samma slags människovarande, med både goda och onda sidor, som hos oss själva.

”Vaddå, hen var ju ett odjur, en ond människa – en sån handling skulle jag aldrig kunna begå, och hen kan jag aldrig förlåta” säger vissa. (Forskning visar i och för sig att alla kanske inte ska förlåta. Isynnerhet när det handlar om sexuella övergrepp kan det vara så att det är mer läkande att inte ”behöva förlåta”. Så även om allt går att förlåta – i princip – så går det inte att kräva att ”alla ska förlåta”.)

Far och dotter Tutu har en intressant vinkling på perspektivet ”onda människor”:

What about evil, you may ask? Aren’t some people just evil, just monsters, and aren’t such people just unforgivable? I do believe there are monstrous and evil acts, but I do not believe those who commit such acts are monsters or evil. To relegate someone to the level of monster is to deny that person’s ability to change and to take away that person’s accountability for his or her actions and behavior.
(Men ondskan då, frågar du kanske? Är inte vissa människor rent ut sagt onda, rent ut sagt monster, och är inte såna människor omöjliga att förlåta? Jag tror att det finns monstruösa och onda handlingar, men jag tror inte att de som begår såna handlingar är monster eller onda. Att nedgradera någon till monsternivå är att förneka den personens förmåga att förändras och tar bort den personens ansvar för sina handlingar och beteende. (min kursiv och översättning)
När vi betraktar en människa som ond, snarare än den handling som hen har begått mot oss, så fråntar vi alltså också hen ansvaret för sin handling. Snacka om tankespjärn…
I det fjärde och sista steget har vi att bestämma oss om vi vill förnya relationen och försonas med den som sårat eller förgripit sig på oss. Då bygger i en ny relation, med en delad smärtsam erfarenhet bakom oss,. Men det är också fullt legitimt att inse att vi faktiskt behöver bryta helt med personen.
Ibland är har livet hunnit bryta relationen åt oss innan förlåtelsen hittar oss – psykologen Barbro Holm Ivarsson, som jag citerade ovan, kunde förlåta sin far först 20 år efter hans död.
”Men då är det väl försent att förlåta?” kanske du tänker? Nej, för som jag skrev inledningsvis handlar förlåtelseprocessen mer om oss själva egentligen, än om den andra. Det handlar om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen väcker hos oss.
Förlåtelse innebär att befria sig själv från bördan av att lida av sina egna och andras misstag.
Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)
IMG_3361

Forgiveness [is] a conscious, deliberate decision to release feelings of resentment or vengeance toward a person or group who has harmed you, regardless of whether they actually deserve your forgiveness.

(Förlåtelse [är] ett medvetet, noga övervägt beslut att släppa känslor av vrede eller hämnd mot en person eller grupp som skadat dig, oavsett om de verkligen förtjänar din förlåtelse.)

What is Forgiveness i Greater Good Magazine

”Oavsett om de verkligen förtjänar det”. Det är där som nåden  gör entré. Och precis som med förlåtelsen, så är det inte bara den du förlåter som får din nåd. Du visar dig själv nåd, genom att acceptera att du inte kan förändra historien, hur mycket du än vill. Genom att försonas med det liv som är ditt. Du visar också dig själv nåd genom att låta förlåtelseprocessen ta sin tid. För det är verkligen ingen quick-fix. Min erfarenhet är att ”förlåtelsen inte låter sig sig inte hittas genom att jag krampaktigt jagar den, utan att det är vi som får låta oss hittas av förlåtelsen.
Förlåtelse. Försoning. Nåd. Befrielse. Det är livet som segrar.
Glad påsk!

Frånskild och skapar nytt

Jag klickar på”Skapa nytt” i vänstermenyn i WordPress adminläge för att börja skriva på ett nytt blogginlägg. När jag gör det för att börja skriva på just detta inlägg, slås jag av symboliken. 

I onsdags 8 mars dömde Stockholms tingsrätt till äktenskapsskillnad. Jag är alltså numera frånskild. Med fokus på att ”Skapa nytt”.

Inte så att sorgen är färdigsörjd. Vänner som ligger före mig i processen, berättar om att sorgen gör sig påmind igen, även efter flera år. Kanske kommer den att finnas där hela livet, som en underton bland många andra. Inte heller så att jag slutat önska att vi åtminstone skulle gjort ett försök tillsammans, med den nya insikt och upplevelse som istället ledde till uppbrott.

Men jag kontrolleras inte längre av sorgen. Och ilskan, känslan av oförrätt, har jag – för tillfället i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden – släppt taget om. Och jag har definitivt ingen önskan om eller avsikt att plocka upp och lägga i ryggsäcken igen.

En provocerande öppenhet?

Jag har valt att vara förhållandevis och, har jag förstått, ovanligt öppen med mina upplevelser av skilsmässoprocessen i realtid här på bloggen och i samtal med vänner. Några har blivit illa berörda av min öppenhet. Några har uttryckt förundran över mitt val. Långt fler har uttryckt sin uppskattning för att jag delar min resa. Några har till och med berättat om att de fått nya perspektiv på sig själva och sin situation.

Jag har inte bloggat för att smutskasta, eller för att tigga medömkan eller klappar på axeln. Jag har bloggat för att det har varit ett av de främsta sätten för mig att skapa mening i stunden åt det som varit smärtsamt, meningslöst och djupt prövande.

Genom att sätta så pass publika ord på delar av min resa, har jag själv kunnat ta mig upp på bryggan en stund och observera mig själv på lite distans. Innan jag tappat fotfästet igen och dragits ned i djupet, för att senare kravla mig upp igen. Stunderna där på bryggan har blivit längre och längre; stunderna av kamp för överlevnad i det mörka djupet har blivit kortare, grundare och glesare. Delvis tack vare att jag satt ord på och kunnat gå tillbaka till mina upplevelser och tankar, och dessutom fått mina ord speglade i era kommentarer.

Nådens och förlåtelsens väg är törnebeströdd

Jag sade redan första kvällen i samtalet med exmaken att jag ville ”gå nådens och förlåtelsens väg”. Under de senaste sex månaderna har jag ofta återkommit till Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse, ja, i perioder till och med sovit med den under huvudkudden. Jag har bråkat med den. Jag har tagit min tillflykt till den. Jag har slängt den i väggen.

Ett par månader in i processen kunde jag omöjligt se nästa steg mot förlåtelse och acceptans. Då fick jag uppmaningen av min terapeut att släppa alla krav på att jaga efter det. Jag insåg att jag i första hand behövde acceptera att jag inte kunde acceptera att bli lämnad. Jag landade Tutus tankar om att förlåtelsen aldrig kan forceras fram eller fångas in – tvärtom, jag fick acceptera att den skulle söka upp och finna mig den dag jag var redo. Och med de insikterna kom en enorm befrielse.

För att inte riskera en fullständigt havererad kommunikation – från min sida – började vi gå i parterapi. Och kunskapen om hur viktig kommunikationen är i en relation omvandlades till insikt – och sorg från åtminstone min sida över att vi inte förmått se och göra för att utveckla detta tidigare. Den insikten är numera en hörnsten i mina relationer av olika slag.

Riktning framåt

Det nya året började i något slags trött tillförsikt. Sakta började acceptansen få fotfäste hos mig. Ilskan och känslan av oförrätt gjorde sig påmind med jämna mellanrum, liksom sorgen, som hela tiden också samspelat och samspelar med var våra barn befinner sig i sina sorgeprocesser.

En ny känsla började också pocka på uppmärksamhet. Jag insåg att jag led av hudhunger och hunger på att vara intressant och åtrådd i en annan människas ögon.

Det ledde till mig till att omsätta den tanke om att våga mig ut i internetdejtandets djungel som föddes mot slutet av hösten, i handling. Det ledde till en februari som på många sätt var den galnaste, mest omtumlande och på många sätt härligaste månad  jag upplevt på mycket, mycket länge. (Nä, några dirty details får ni inte i den här kanalen. Var lugna för det!)

Nya livgivande erfarenheter blandades med smärtsamma insikter om tanke- och beteendemönster som präglat mitt liv hittills, och som jag nu i blixtbelysning blev varse om och kunde börja försöka att förhålla mig till på nya sätt. Nya bekantskaper gjordes. En ny kärlek väcktes till liv. Först motvilligt hos mig, det ska ska erkännas. Nu bubblande härligt, värmande tryggt och starkt livsbejakande.

Och plötsligt var de där. Förlåtelsen. Acceptansen. Inte den passiva, dörrmattevarianten. Utan kraften att lägga av oförrätt och kränkthet, och agera för den framtid jag vill för mig. Nåden, mot oss alla, som är inblandade i den här processen. De hittade mig när jag minst anade det.

Det ledde fram till att en  nygammal vän blev tillagd på FB: exmaken, som jag tog bort i höstas när det blev alltför smärtsamt att se honom där. Likaså en ny bekantskap, och på sikt gärna vän: exmakens kärlek. Vänskapligt, försiktigt utforskande umgänge tillsammans över matbordet här hemma vid ett par tillfällen hittills.  Och förhoppningsvis fler framöver.

Varje mörker är unikt, men den delade sårbarhetens läkande kraft är gemensam

Det här är min resa genom separation och skilsmässa så här långt. Den har underlättats av ett antal fantastiska vänner, som jag är djupt tacksam över att ha i mitt liv. Den har också underlättats av att min exmake varit modig och stark nog att hålla min ilska och sorg, och möta mina behov i processens olika steg på ett lyhört och respektfullt sätt. För det är jag honom tacksam, liksom jag är tacksam mot hans nya kärlek, som jag vet stöttat och utmanat honom i detta.

Min resa går just nu hand i hand med en människa som ger mig den största gåvan livet har att ge: att få älska, och bli älskad tillbaka. Den blir också alltmer grundad i mig själv: den kärlek och medkänsla jag blir allt bättre på att visa mig, de insikter om mina behov och värderingar som jag gjort och återkommande gör, liksom mitt val att leva mitt enda liv fullt ut, i öppenhet, sårbarhet och lärande.

Jag vill betona att jag inte ser min resa som något slags mönsterresa eller förebild. I själva verket har jag lärt mig att ingen sorg, ingen vrede, ingen ångest, inget mörker –  och ingen resa genom dessa – är den andra lik. Varje människas resval görs på goda grunder utifrån tidigare erfarenheter, värderingar och aktuella livssituation. Vem är jag att fördöma eller ge förnumstiga råd?

Däremot har jag har lärt mig att genom att dela våra mörker, våra vandringar genom dödsskuggans dalar, vår sorg, rädsla och ilska, vår sårbarhet och mänsklighet med varandra, så håller vi oss lättare flytande. Och håller vi oss flytande så kan vi också fångas upp av vågorna lättare och sakta föras in mot land, där fast mark väntar. 

Ett kvartal…

… har gått sedan orden som raserade mitt liv som jag känt det i mer än hälften av mina 47 år registrerades i hjärnan. ”Jag måste lämna dig”.

fwschulz_102meer

Ett kvartal av djup sorg, mörk ångest, svart vrede och hat. Av känslan av att förlisa, tappa riktning och livslust, förlora kontrollen. Av upplevelsen av att vara bortvald och utstött från den viktigaste gemenskapen med en annan människa som jag haft i mitt liv.

Ett kvartal sen jag trillade ner i kaninhålet, som Alice i underlandet. Och jag faller handlöst fortfarande, med minnen, fragment, ord, handlingar, känslor, tankar om dåtid, nutid och framtid susandes förbi mig i alla riktningar.

Jag vet inte när jag kommer att landa, eller vem jag är då.  Jag har haft förlåtelse och nåd som målbild. Jag hoppas fortfarande nå dit. Men jag har lagt ner det aktiva jagandet efter dem – för att istället sätta min tillit till att de finner mig den dag jag är redo.

Ett kvartal då insikten om att detta att dela mina tankar i skrift för mig är något av det viktigaste för att ge mening åt det meningslösa. Inte för sympati, inte hämnd, inte för bekräftelse. Men för att dela min smärta och min sårbarhet, till styrka för den andra som också vandrar den dödskuggans dal som livet ibland för oss genom. Du är inte ensam, jag är inte ensam. Vi är betydligt fler än vad vi tror.

Ett kvartal har gått under vilket jag starkt upplevt det gudomliga i tillvaron. Inte i form av någon historisk/överjordisk/utommänsklig gestalt med en förutbestämd plan för mitt liv. Nej, i högst mänsklig gestalt, genom den varma blicken, kramen, hjärtemojisen och de omtänksamma, medkännande, stärkande orden som förmedlar erfarenheter och hopp. Genom dem som lyssnar, håller och ger utrymme för alla känslor och tankar utan att döma eller ifrågasätta, samtalen, gästsängen.

Ett kvartal av att bli buren av vänner. Ett kvartal där jag ibland anat en styrka, som vilar någonstans långt under det stormande hav som varit mitt liv under de senaste tre månaderna.

Foto: Marinmålning ”Stormande hav” av Fritz W. Schulz.  Schulze-Wenck (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

 

 

Förlåtelsen…

… låter sig sig inte hittas genom att jag krampaktigt jagar den. 

Istället stannar jag upp ett tag. Jag behöver tid att känna, tid att hitta orden som berättar om, och därigenom besvärjer, berget av sten som värker i bröstet. Jag måste få klä i stavelser och meningar det jag behöver för att stå upp. 

Tids nog kommer jag att höra hur förlåtelsen ropar på mig.  Då ska jag låta mig hittas, svara den: ”Här är jag. Hittad.”

Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…