Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…

2 reaktioner på ”Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

  1. Sant. Acceptans är inte lika med villkorslös kapitulation. Inte i mina ögon i alla fall. Acceptans är något av det mest kraftfulla jag vet, och har inget med ”att bli en dörrmatta” att göra, något jag tror många missförstår.

    Skickar en kram, käraste S!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s