Ursinne och förtryck

Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.

BIld av jmarti20 från Pixabay

Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar. 

Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv). 

Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!” 

Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig. 

Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande. 

Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom. 

Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden. 

När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas. 

Surtsey 1999. Redan tre år efter utbrottet 1963 slog fåglar bon på ön. Ett år senare hade mossorna börjat etablera sig på ön och lavarna kom ytterligare tre år senare. 1998 hade den första busken slagit rot, och enligt Wikipedia räknar man nu med att två till fem nya arter om året slår rot där.

Bild: The original uploader was Worldtraveller at English Wikipedia., CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons

730 dagar

I musikalen Rent finns en sång som jag (och mina musikaltokiga barn) tycker mycket om. Texten ställer frågan om hur man mäter ett år i ett liv. Ett år, eller femhundratjugofemtusensexhundra minuter. 365 dagar.

Idag är det 730 dagar sedan jag ställdes inför att omvärdera och omforma mitt liv och mitt sammanhang på det mest genomgripande sätt jag upplevt hittills. Hur mäter jag de två åren som gått?

I ett antal tappade och återfunna fotfästen?

I en kropp som lärt knoppen som sitter längst upp på den att börja förstå det språk den talar, med fonem som smärta såväl som lust?

I ett antal vänner som hållit mig uppe när fotfästet var borta? Som delat sina smärtor och glädjor, som jag fått komma nära, näras av och ge näring i delad sårbarhet?

I 55 egna kvadrat i Årsta?

I ett antal släppta tag om det som varit?

I nästan lika många (på ett ungefär) svallvågor av sorg och ilska över det som inte blev och det som blivit?

I minst 2190 anledningar i vardagen till tacksamhet?

Sången från Rent heter Seasons of Love. Jag provar att mäta åren i kärlekens olika årstider:

Den brustna.

Den obesvarade.

Den avslutade, döda.

Den förtvivlade, förundrade, förankrade, förtjusta, för eviga till barnen.

Den till vänner och familj.

Den till livet, trots allt.

Den sensuella, till min egen hud och njutning.

Den härligt erotiska med en annan människa.

Den ljuvligt romantiska.

Den nya.

Den pirriga.

Den besvarade.

Den om en framtid tillsammans avsiktliga.

Den sakta återvändande och växande till mig själv.

Den till livet. Tack vare det.

Ja. Det är som de föreslår i sången. Kärlekens många skiftningar, toner och former är det som främst mätt upp och präglat dessa två år. Jag tror bestämt jag ska fortsätta att använda kärleken som mätglas när jag blandar drinken som är mitt liv.

Jag har inga förväntningar på att det ska vara smärt- eller sorgefritt. Men för att få kunna mäta upp kärlekens ljusa toner är det nödvändigt att ta risken att mäta upp även de mörka sägs det. Den risken får det vara värt. För som det sjungs i en annan musikal, som jag häromdagen fick min 15-åring frälst på:

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

I min fria översättning: Den största sak du någonsin kommer att lära dig, är helt enkelt att ge kärlek och få kärlek tillbaka.

Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…