Hållbar är min intention för 2020

De senaste fyra åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var min intention Sanning och balans, 2017 Varsam glädje, 2018 Hälsoglädje och 2019 Hållbar ekonomi. Inför 2020 väljer jag att hålla kvar vid hållbarhetsperspektivet, men vidgar det till att omfatta fler delar av livet.

Hållbar ekonomi får fortsätta att finnas med. 2019 tog mig en bit på väg. Men jag vill fortsatt bygga ekonomisk styrka och frihet. På mitt eget sätt, i mitt eget tempo.

Hållbar fysik – genom att jag bland annat tar upp yogan och promenaderna igen. Lederna börjar bli besvärande stela.

Hållbar själ – genom att värna tid för avskilt, fokuserat arbete, liksom återhämtning efter intensiva arbetsinsatser. Genom att lyssna inåt efter vad jag behöver, och skapa utrymme för att möta mina behov. Genom att ta ansvar för det som är mitt att ta ansvar för, och låta andra ta det ansvar som är deras att ta. Genom att eftersträva att bara göra åtaganden som är hållbara, det vill säga åtaganden som jag kan hålla ut och i.

Hållbar – som i möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust.

Hållbar biosfär – genom att göra val som håller nere min miljö- och klimatpåverkan. Som att investera delar av mitt sparande i trädplantering och solenergi. Laga och reparera där så möjligt istället för att köpa nytt.

Hållbara relationer – genom att värna och odla vänskaperna, mötena, samtalen, den delade tystnaden. Att stötta där och så långt jag kan och förmår stötta när någon behöver det. Att dela skratt, tårar, upplevelser av det som är livet i stort och smått.

Hållbart samhälle – genom att bidra med min kompetens och mitt engagemang på såväl arbetstid som på fritiden i arbetet för att forma den framtid som vi bygger redan här och nu. Genom de val vi gör för att lösa gemensamma samhällsutmaningar och genom de värderingar vi låter styra dessa val.

Det är ett stort och allomfattande ord som är min intention i år. För att intentionen ska vara hållbar, uppmanar jag mig själv att ta mig an den i myrsteg. För det här är ändå en intention som jag vill ska vara livslång. Mer av en grundvärdering än en periodiserad intention.

Har du formulerat någon intention, satt något årsord eller gett dig själv något nyårslöfte för 2020?

Nymånens skära

Denna den tredje måncykeln detta år. Den tillägnas ett sakraliserat, överlåtet liv.

Det är begrepp som är hämtade från den kristna traditionen. Och jag tar med mig de begreppen från den traditionen där jag vuxit upp, till den plats i livet där jag befinner mig nu. En plats där konfessionsgränserna inte är relevanta. Där gud inte är en person med drag av en aldrig så kärleksfull förälder, utan den allt genomsyrande energi som skapar, river ner och skapar nytt igen. Den kärlek som vi människor bär varandra och oss själva genom dödskuggornas dal med. Den fulla närvaron i tiden, i rummet, i relationen i samtidigt samband med dåtid och framtid, här och vid universums gräns.

Begreppet sakraliserad livstil hörde jag i höstas. Inför denna nymåne har det krupit fram i medvetandet igen. Igår kväll fick det sällskap av begreppet överlåtelse, som fanns med i Desmond och Mpho Tutus bok Om godhet.

Vad det innebär för mig vill jag alltså utforska de kommande 28 dagarna. Ett vet jag redan, och det är att det handlar om att lyssna och se. Inåt och utåt. Utan att döma och etikettera.

Jag är så nyfiken på vad jag kommer att höra och se!

Jesusbarn minus 15 – Söndagstack vecka 50

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Andra söndagen i advent tänker jag ägna mitt inlägg åt tacksamhet, något mitt liv flödar av just nu.

Jag är tacksam för att jag är stark, även när jag är svag. En styrka som har gett mig ett hem som jag trivs oerhört bra i, och där jag tränar på att känna efter vad jag vill och behöver för att må bra. En plats där jag nu kan fortsätta att bli allt starkare, och där jag kan träna på att tala om för mig själv var gränser går, viljan och lusten styr och vilka behov som jag ska prioritera.

Jag är tacksam för min älskade E, min frölovade. Skratt, ömhet, tystnad, lust och åtrå, praktiskt fixande, delikata måltider, utflykter, promenader… Livet tillsammans är gott. Och det har bara börjat.

Jag är tacksam för Es fina dotter A, som jag nu lär känna allt mer. En fantastisk person, med så mycket sprudlande energi och skaparkraft.

Jag är tacksam för min nya anställning på Usify – hos ett härligt och kompetent gäng med kollegor. Möjligheterna för mig att såväl lära och utveckla som att bidra till företagets och våra kunders lärande och utveckling ser mycket ljusa ut. Och det är fullt ös från start!

Jag är tacksam för kära Helena, som jag flera gånger på senare tid har kräkts ur mig sorg och ilska efter separationen som bubblade upp igen. Och hon ger mig plats, och hjälper mig att få syn på mina hjärnspöken, så att de flyr sin kos och nordanvinden bedarrar.

Jag är tacksam för mina tre älskade barn, som vilken minut som helst kommer att storma in genom dörren. Nu är det min tur att få rå om dem en vecka. Livet när det är som helast.

Jag hittade den här braiga modellen när jag var på julfest på barnens skola. Den har en hel del med tacksamhet att göra.

 

Jesusbarn minus 18 – frölovade

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jo, jag har stavat rätt i rubriken. Vi har inte förlovat oss – däremot frölovat oss.

Med andra ord – vi har tillsammans planterat frön till en planta som vi vill och har för avsikt att vårda tillsammans under många år framöver. Ett vårdträd, som min käraste föreslog för någon vecka sedan, och som sen fått våra tankar att spinna kring symboliken för vårt förhållande som ligger i denna tanke.

Vår frölovning är materialiserad i silkesträdsfrön i små svarta planteringskrukor.

Silkesträd, som vi har ambitionen att göra en vacker bonsai av (vi håller tummarna att åtminstone ett av sex frön och så småningom plantor ska klara vår omvårdnad). Silkesträd som en symbol för något som värmer när det är kallt och som svalkar när det är varmt – så där skönt balanserande som silket sägs göra. Silkesträd för att det är en relativt enkel nybörjarbonsai. Och Silkesträd – givetvis för skönhetens skull!

En bonsai – ska ni vingklippa och starkt beskära er kärlek, eller er själva i er relation? kanske någon frågar. Nej, svarar jag. Valet av symbolik (förutom att det i ärlighetens namn började som en kul grej) att skapa en bonsai (som för övrigt kan bli rejält stor om någon undrar) handlar om att det är en process som tarvar daglig omsorg och omvårdnad av det som växer, i ljuset av en långsiktig vision för något som ska bli (relativt) stort, starkt och otroligt vackert. Precis som för ett förhållande.

Visst kan plantan gå och dö och visst tar förhållanden slut trots gemensamma drömmar om framtiden. Men utan riktning och intention mejslas aldrig den speciella bonsaiskönheten fram. Och utan riktning och intention når ett förhållande inte heller den mognad som ett antal genomjobbade kriser av olika storlek kan förlösa.

För snart ett halvår sedan kom han in i mitt liv, min E. Så småningom i sällskap med dotter och katt. Min käraste och nu frölovade, som har ett så stort och vackert hjärta med plats för både mig, mina barn och min katt. Tacksamheten över det vi har tillsammans är stor, och den växer sig allt större för varje dag. Som ett vackert blommande och ljuvligt doftande träd.

Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…