I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

”Awkward!” 12-åringen vid middagsbordet sa det jag många gånger känt i situationen då samtalet plötsligt avstannar.

Ett oräkneligt antal gånger genom livet har jag känt samma krypande känsla av obekvämlighet, och krystat slängt ut en kommentar, som öppning till ny samtalstråd eller bara som bedövning till den oro för att uppfattas som tråkig, ointressant eller ointresserad som jag nyligen insett har legat gömd under medvetandet. Efteråt har jag inte sällan fastnat i ältande av att jag ”nog pratade för mycket”.

Där vid middagsbordet svarade min käraste och jag i mun på varandra: ”Jag tycker det är jätteskönt att vara tysta tillsammans!”.

För det är det ju. När vi vågar landa tillsammans i tystnadens rike. Vänta in våra egna och den andres tankar, känslor, andning. Vårt ”bara varande” i stunden.

En vis man i min barndom sa till mig: ”Sara, när du hittar din livskamrat, tänk på att det är viktigt att ni kan vara tysta tillsammans.”

Idag tänker jag att det gäller i kärleksrelationen, men också i föräldraskapet, i vänskapen och i alla de relationer och grupper vi befinner oss i dagligen. I ledarskapet och i relation till oss själva. 

Där i tystnaden hörs det som inte går att säga i ord. Det som gör för ont eller det som är för fantastiskt och stort för att få plats i huvud- och bisatser.

Den rofyllda tystnaden i varande är en värdefull gåva som vi kan ge varandra. Kanske något att sätta upp på önskelistan inför jul?