Jesusbarn minus 1 – fridfull julnatt

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Kära läsare,

Jag önskar att din julafton åtminstone till dels motsvarat det du önskat inför denna dag. Och att du nu kan avnjuta julkvällsfrid.

Du har säkerligen dina musikaliska traditioner som förstärker känslan av postjulbords- och paketöppningslugn denna kväll. För mig får denna stund, ingången till julaftonsnatten, gärna ramas in av körsång och orgel. Min musikaliska tradition sedan 2016 är därför min spotifylista med namnet Julnatt.

God jul!

Foto: Max Modig

Jesusbarn minus 2 – tillhörighet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jultid är för många en tid av gemenskap och tillhörighet. Med familj och vänner. Och förhoppningsvis med dig själv.

Tillhörighet – att bli sedd med varma, nyfikna, bekräftande ögon. Att vara efterfrågad och efterlängtad. Av andra, men också av dig själv.

Nilofer Merchant, en av mina inspiratörer, berör vikten av tillhörighet i ett par färska intressanta artiklar om vikten av tillhörighet för innovation. En finns på hennes blogg – Why leaders must find and create belonging –  och en annan – Belonging precedes doing stuff (den jag lånat citaten nedan från om inte annat anges) – på Medium.

Belonging is not just affiliations, but also how you conceive of yourself and are conceived. It is the identity you accept, the value you are assigned. Belonging involves you but is deeply contextual. You cannot define your identity in isolation; your social context greatly influences it.

(Tillhörighet är inte bara kontakter, utan också hur du förstår dig själv och blir förstådd och uppfattad. Det är den identitet du accepterar, det värde som du tilldelas. Tillhörighet inkluderar dig men är djupt sammanhangsberoende. Du kan inte definiera din identitet i isolering; ditt sociala sammanhang påverkar den i hög utsträckning)

Jag är väldigt förtjust i ett begrepp som är grundläggande i Merchants arbete: Onlyness. Det handlar om

…that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create.

(det som bara just den enda individen kan tillföra en situation. Det inkluderar resan och passionerna hos varje människa. Onlyness handlar i själva verket om att hedra varje person: för det första som vi ser oss själva och för det andra som vi värdesätts. Var och en av oss står på en plats som ingen annan uppfyller. Den unika ståndpunkten kommer ur vår ackumulerade erfarenhet, perspektiv och vision. Några av de erfarenheterna är inte så ”perfekta” som vi skulle vilja, men även dessa erfarenheter är en källa för det du skapar.)

Från Nilofer Merchants tal vid TEDx-Houston

Tillhörighet är därför en central faktor för Onlyness:

Onlyness is not simply and singular you, but the contextual and connected you.

(Onlyness är inte bara du, i singularis, utan du i ditt sammanhang och med dina kontakter och gemenskaper.)

Behovet av tillhörighet ligger djupt i oss människor. Efter mat och tak över huvudet är det ett av de mest grundläggande behov som vi har. Någon som ser oss – med alla våra ”perfekta imperfektioner” för att tala med John Legend – och ändå ser oss som värdefulla.

The sense of belonging arrives in that moment when someone says they see us …imperfections and all — and still value us. … Without belonging as ourselves, we are lonely and vulnerable even when surrounded by others.

(Känslan av tillhörighet uppstår i det ögonblick när någon säger att de ser oss …i hela vår ofullkomlighet – och ändå värdesätter oss. … Utan att vara tillhöriga som oss själva, är vi ensamma och sårbara även när vi omges av andra.)

De gemenskaper som vi omger oss med, kanske i synnerhet i jultid och i andra tider av traditioner, ger tyvärr inte alltid utrymme för tillhörighet ”på riktigt”. Så många vittnesbörd om förväntningar på hur umgänget ska vara, hur en ska vara, berättar om andra toner än tillhörighetens i otaliga familjer och andra gemenskaper.

När vi ger varandra nåden av tillhörighet, ger vi varandra utrymme att finnas och bidra, som och med just de vi är. Med de idéer, tankar, känslor, behov, önskningar, frågor, svar etc. som just vi har.

With belonging comes the belief that you have a right to occupy space, to have your own ideas, to contribute yourself. It’s the gateway thru which you have to pass before you can have original ideas.

(Med tillhörighet kommer tron på att du har rätt att ta upp plats, att ha dina egna idéer, att bidra med dig själv. Det är porten genom vilken du måste passera innan du kan ha dina egna, nyskapande idéer.)

Jag önskar dig en julhelg av tillhörighet. Om du inte finner det hos den gemenskap som du är en del av dessa dagar, hoppas jag att du kan börja den långa resan mot att se på dig själv med tillhörighetens varma ögon. För du har rätt att ta upp plats. Du har rätt att ha dina egna idéer, att lyssna efter och möta dina behov, känslor och gränser. Du har rätt att bidra till världen. Inte bara har du rätt – vi andra behöver dig. För det är bara du, med din Onlyness, som kan ge och göra det du kan.

Det blir min bön denna natt in till julafton 2017. Med ord och ton av Peter Hallström:

Jag viskar en bön i natt.

För dom som inget har.

För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.

Jag viskar en bön i natt.

För alla dom som väntar.

För dom som har tappat hopp.

För alla där ute som längtar.

Alla översättningar är mina egna.

Jesusbarn minus 3 – från oss alla till er alla

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Dan före dan före dopparedan kommer ett julkort från mig och mina barn (och vår katt). Det blev ett gemensamt projekt med mycket skratt och en del frustration, så där som det får vara i en familj. Oavsett vad jag får i julklapp, har jag redan fått de tre av de allra finaste gåvorna i mitt liv i form av de här tre personerna (som också har gett sitt medgivande till att jag delar den här filmen).

Jesusbarn minus 4 – rebloggar/delar: Var rädd om dig. Det blir jul ändå.

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Idag vill jag dela Wildas smärtsamt vackra och trösterika ord. Wilda som jag hittade i förra årets #blogg100. Wilda, med sina magiska stjärnögonblick och just en blick för det vackra i tillvarons minsta detaljer. Wilda, som sprängt asfalten och nu blommar som en unik korsning av den urstarka maskrosen och den resliga solrosen, med sina näringstäta frön. Båda lysande som solen.

Hon skriver: Var rädd om dig. Det blir jul ändå.

Jag lyssnar. Och skickar vidare till dig, som behöver hennes ord just nu.

http://reaktionista.se/var-radd-om-dig-det-blir-jul-anda/

Jesusbarn minus 5 – prosaisk onsdag

Jaha. Sista dagen på jobbet innan kort julledighet. Såg fram mot trevlig kväll i kära väninnan Pernillas sällskap, plus packning inför Norrlandsresa till syster o mor.

God lunch i trevligt sällskap med två nya bekantskaper, och givande samtal om design och etik.

Några julklappsinköp på vägen till hemmakontoret.

Väl hemma börjar en otäck känsla i magen göra sig påmind. Antingen magsjuka eller lätt matförgiftning.

Nu återstår att se hur det går med Norrlandstouren…

Vad detta har på en blogg om livets goda att göra?! Tja, som ett exempel på livets återkommande, ständigt närvarande dikotomier kanske. Både och.

För mitt i den rådande uschlighetskänslan var ju lunchen ändå god och sällskapet trevligt. Har fått iväg en jobbtext till och med. Jag ska ha två dagars semester och Pernilla får jag träffa nästa vecka. Min älskade överöser mig med kärlek, ömhet och hopp på messenger. Det är sannerligen och innerligen gott!