Jesusbarn minus 6 – om det angelägna men smussliga

Ja. Jag erkänner. Sex är viktigt för mig. Jag är en kvinna mitt i livet, med tre barn och i en fantastisk relation. Klart som korvspad att jag är en varelse med sexuella behov och erfarenheter.

Den kombination av öppenhet och sårbarhet som jag lever med i många andra delar av mitt liv, och som tar sig uttryck bland annat här på bloggen omfattar (ännu?) dock inte den delen av mitt liv.

Samtidigt tror jag att det finns en poäng att våga samtala och reflektera mer öppet med varandra även kring detta område. Det är för de flesta så basalt för välmående och livsglädje, inte minst när vi är i en kärleksrelation.

Samtidigt är vi lika olika som individer i vårt förhållande till sex som till… tja, psykisk ohälsa, träning, kost, sömn, relationer, status. Allt det där som vi mer eller mindre ohämmat delar tankar och känslor kring. Där i ett delande där vi kan befrias från stigman av insikten om att ”det är inte bara jag…” Där vi hämtar inspiration och idéer från varandras erfarenheter och berättelser.

Nej, jag är (ännu?) inte där att jag kommer att börja skriva personligt om sex här på bloggen.

En modig person och inspiration som nyligen börjat göra det är Tess. Magiska vännen Tess, som mitt i en omgång mykoplasma fick kontakt med sin kåthet, som har en affär med sin man och som med honom varit på kurs i intimmassage. Och som berättar om det.

Tack Tess för att du vågar!

Jesusbarn minus 7 – melodiöst

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Så här års fylls tidningarna av årslistor – ”bäst under 2017”. I DNs och SvDs boklistor hittade jag flera böcker till min ljusårslånga att läsa-lista. Och i DNs lista över årets bästa musik hittade jag ett album hos inte mindre än två av kritikerna: Benny Anderssons Piano.

Benny Andersson och en flygel. Och hans melodier. Som i denna nakna version framträder i all sin sköra, melankoliska skönhet.

Eftersom det är den tid det är på året, blir min favorit Happy New Year. Än mer melankolisk och återhållen än i originalet. Mollackorden än mer framträdande. Ett vittnesbörd om år som läggs till år och den upplevelse av alltings fåfänglighet som ett nyår framkallar i allt högre utsträckning hos mig.

Vilken blir din favorit?

Jesusbarn minus 8 – tre söndagstack

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Ännu en vecka läggs till dåtid. Och ännu ett tackinlägg står på programmet.

Jag är tacksam för mina tre barn, för min käraste och hans dotter. Samhörighet, närhet och tillhörighet i vått och torrt.

Jag är tacksam för mina vänner. Gamla och nya bekantskaper som berikar livet med insikter, utsikter och gemenskap.

Jag är tacksam för min lägenhet. Nu är den i så pass ordning att jag kan ta paus i fixandet en tid och göra det jag längtar efter: bara vara, läsa, umgås, laga god mat, bada.

Vad är du tacksam för denna söndagskväll?

Jesusbarn minus 9 – uthållighet

Jösses. Kroppen värker och huvet är trött efter en hektisk lördag med flera projekt samtidigt.

Och då, just när det är dags att lägga ifrån mig den elektroniska nallen för att greppa kuddnallen, kommer jag på att jag ju ska skriva ett inlägg oxå. Annars spricker ju utmaningen.

Det här med uthållighet alltså. Det är det svåraste i att förändra vanor. Och jag känner mig så väl att jag vet att det är bristen på uthållighet som är en – den största? – av mina utmaningar för de förändringar jag velat och alltjämt vill göra. Mer rörelse. Nyttigare mat. Tidigare morgnar. Mer rutiner.

Håhåjaja. 24 inlägg i följd ska jag klara av. Det sägs ju ibland att det tar 21 dagar att bygga en ny vana. Men jag vet redan nu att jag inte kommer att hålla i det dagliga bloggandet efter julafton. Vissa kvällar (då jag hittar tiden att skriva) vill jag bara vara närvarande i det fysiska rummet. I mötet med människor rumt om mig eller med mig själv.

Men – jag vill hålla i och hålla ut i det regelbundna skrivandet. Som med alla andra vanor som en vill ändra, handlar det om att hitta sätten att hålla fokus på kärnan i det jag vill göra, hur jag vill må, snarare än på den yttre formen för vanan (promenera morgon/kväll, blogga vid sängdags).

Självdisciplinen ör en muskel som kan tränas lika väl som andra, köttsliga muskler. De 24 dagar jag bloggar dagligen nu är en bootcamp för större uthållighet.

Heja mig. Det behövs.

Jesusbarn minus 10 – #lyrikfredag

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Fredagsmys i adventstid

Stearin och tändsticksplån

Hyacint och granbarrsdoft

Äppelglögg och pepparkaka

Kryddpeppar och sötsyrlig rödkål

Saffransötma och hallonfriskhet

Gapskratt och mjuka tankeutbyten

Samhörighet och frid.

De tre plus två jag kallar min familj

Tacksamhet och kärlek.