Gårdagens luciakonsert i Blå hallen med Stockholms musikgymnasium var ren och skär magi. Körsång när det är som allra vackrast. Ljusspel och levande ljus som omslöt oss åhörare. En ensam lucia som skred ner för den legendariska trappan.
I ett hus som är så vackert. Som bjuder på så förunderliga vyer.
Telefonens kamera fick vila större delen av konserten, jag ville ta in med full närvaro.
Några bilder för att för egen del dokumentera kvällen blev det dock. Både från insidan och utsidan.
Orden i julottepsalmen ekar i huvudet: ”Unga sjunga med de gamla”. För så är det när Sofia kyrkas alla körer bjuder till konsert för att sjunga in julen i ett mäktigt potpurri av de vackraste av julsånger.
Här avlöser barnrösternas fråga om hur ett litet ljus kan skina så klart pukorna och trumpeterna i inledningskören från Bachs juloratorium.
Svensk körlyrik i Alfvéns julsång varvas med mexikansk julglädje i Earth Joy.
Sonens kör Jubilate bjuder på Ensam hemma-feeling i Carol of the bells. Och flera carols bjuds det på, bland annat Ding Dong merrily on high i ett glittrande arr för kör och orkester.
Orkester ja. Det är alldeles, alldeles underbart när de välbekanta förspelen till Jul jul och O helga natt framförs på harpa. När stråkarna lägger de fyra ess-sjuackorden i Gläns över sjö och strand. Och klockspelet sprider skimmer lite här och där.
Och vi i bänkarna får också vara med. I de tusen juleljusen, i Dagen är kommen med orgelns mäktiga tutti i sista versen. I rosen, gläns och som förstärkning av änglakören i Härlig är jordens sista vers om just änglarna som sjöngo”.
Hela julklappen knyts ihop med Händels Hallelujakör ur Messias. Alla körerna är med. Att sonen M får uppleva magin i att fläta sin röst med andras i detta är jag oändligt tacksam över. Och glad över att få bada i och fylla hjärtat med detta musikaliska juöbord av smakligaste sort.
När jag skriver dessa rader är jag på väg hem från Linköping och den senaste i raden av Usifydagar. Hela företaget möts, jobbar igenom angelägna frågor och avslutar med att umgås över mat och dryck.
Idag har vi pratat och tränat oss i konsten att ge återkoppling och i att skissa/sketchnotea. Vi har samtalat om hållbar affär och vårt varumärkes- och kommunikationsarbete. Och vi har också prövat på att koda i Scratch. En himla rolig dag, med mycket matnyttigt. mycket lekfullhet och god glögg. Bland annat.
För lite drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag också ett inlägg i samband med en Usifydag. Titeln var Stolt och ödmjuk på samma gång.
Jag skrev bland annat
Jag ser tillbaka på dagen, och på mina första månader som anställd på Usify, med en kombination av stolthet och ödmjukhet. Stolt över att få jobba med människor som så starkt drivs av att sätta människan och hens behov i centrum. Ödmjuk inför de stora möjligheter och utmaningar som detta medför.
Känslan har fördjupats och kompletterats med tacksamhet. Jag har helt enkelt ett grymt kul jobb på en härlig arbetsplats med fantastiska kollegor!
Det var ett tajt lopp vid kvällens glöggprovning. Stockholmsglöggen fick blott två röster mer än Linköpingsglöggen. Lååååångt bakom hamnade dock vår kontrollglögg, Blossas Vinglögg.
Märkliga saker jag gör på jobbet #1: brygger kontorsglögg.
För några veckor sedan jagade (nåja) jag runt Stockholm city efter svagdricka. Jag hade fått det ärorika uppdraget att svara för Stockholmskontorets version av dunderglögg* till julfestens glöggprovning.
Uppenbarligen är svagdricka inte hippt nog för att kunna uppbringas i city. Tur jag är scoutmamma då, och alltid redo att anta min hemliga identitet som navy marine och ”improvise, adapt, overcome”.
Vatten, lättöl, en ensam och lessen flaska äppelmust som stod i köket, enbär och maltextrakt (uppenbarligen hippt nog för city) fick ersätta svagdrickan och tillsammans med jäst, potatis, russin, socker och kryddor småputtra i kontorets köksfönster i dryga tre veckor.
Igår fyllde jag sex flaskor med härligheten. Vi som provsmakade var överens om att det här var den perfekta glöggen. Fyllig, inte för söt och med en lovande YPK (yrsel per krona). Så Linköpingskontoret, ni kan lämna walk-over. För vi har en vinnare!
*jag tog 500 g russin
Julstämning på kontoret
Introverta november har passerat. Extroverta december och ljusskimrande, stämnings(över)mättade advent anlänt.
Med advent har även julpyntet kommit fram hos oss. Julpynt hör julen till, och traditioner ska hedras. För mig med förbehållet att traditionen fyllts med innehåll och getts en form som är meningsfull för mig och dem jag hedrar traditionerna med.
Sedan vår tid i USA, de där första sex månaderna 2008 – 2009, har vi gjort till vår tradition att gå fullt ut redan till första advent. Det passar mitt kynne. Jag älskar julstämning, glitter, ljus, julmat och julsånger – och att få vältra mig i det en knapp månad är ljuvligt. Men när själva juldagarna är över tröttnar jag snabbt, sätter fokus på nyårsafton och det nya året. I en helt annan stämning. Bort med den varma röda färgen, in med den krispiga vita.
När jag var liten älskade jag att smyga ner och titta på julgranen när den var färdigklädd, kvällen innan julaftonen. Jag drömde om att ligga under den och titta upp på ljusen. Att somna där, i den vackraste av drömmar.
Nu gör jag praktiskt taget det. Somnar under granen alltså. Eller i alla fall trettio centimeter från den. Det blir så i mitt compact living; min säng / futonsoffa bor i vardagsrummet och jag på den. Så här års bredvid granen, den ljusprydda, skimrande av röda kulor och hjärtan.
Och lyckligt är det lilla barnet som fortfarande finns kvar i mig.
Glad advent!
