Introverta november har passerat. Extroverta december och ljusskimrande, stämnings(över)mättade advent anlänt.

Med advent har även julpyntet kommit fram hos oss. Julpynt hör julen till, och traditioner ska hedras. För mig med förbehållet att traditionen fyllts med innehåll och getts en form som är meningsfull för mig och dem jag hedrar traditionerna med.

Sedan vår tid i USA, de där första sex månaderna 2008 – 2009, har vi gjort till vår tradition att gå fullt ut redan till första advent. Det passar mitt kynne. Jag älskar julstämning, glitter, ljus, julmat och julsånger – och att få vältra mig i det en knapp månad är ljuvligt. Men när själva juldagarna är över tröttnar jag snabbt, sätter fokus på nyårsafton och det nya året. I en helt annan stämning. Bort med den varma röda färgen, in med den krispiga vita.

När jag var liten älskade jag att smyga ner och titta på julgranen när den var färdigklädd, kvällen innan julaftonen. Jag drömde om att ligga under den och titta upp på ljusen. Att somna där, i den vackraste av drömmar.

Nu gör jag praktiskt taget det. Somnar under granen alltså. Eller i alla fall trettio centimeter från den. Det blir så i mitt compact living; min säng / futonsoffa bor i vardagsrummet och jag på den. Så här års bredvid granen, den ljusprydda, skimrande av röda kulor och hjärtan.

Och lyckligt är det lilla barnet som fortfarande finns kvar i mig.

Glad advent!