Etikett: Advent

Att avstå i advent

On By Sara ModigIn Ambitioner, Tankar, vanorLeave a comment

Tanken känns befriande på något sätt. Trotsig, som en motståndshandling.

Överflödet flödar väl aldrig över mer flödande än så här års. Först uppladdningen till black friday, med sms-aviseringar som surrar till var femte minut, bara överträffade av mejlbombningarna från butikerna där jag någon gång handlat och ännu inte orkat avregistrera nyhetsbreven från. Unika erbjudanden, bara 12, 8, 6, 4, 2 timmar kvar! Passa på nu – eller gå miste om ditt livs fynd!

Sedan julklapps- och julmatsskyltandet i butikerna. Ackompanjerat med julhitsen som snurrat sedan 1994. I ett, i ett. Det finns till och med en radiokanal som bara spelar julmusik. Och som åtminstone gjorde det redan i lördags – dagen före första advent.

Sedan familjens vistelse i USA i slutet av 00-talet har jag haft den amerikanska julpyntningskalendern i kroppen. Efter thanksgiving (torsdagen innan vår domssöndag) åker ALLT fram. Gran, krubba, tomtar, ljus… You name it. ”The american way”. I mellandagarna åker allt ner, så att nyår firas in cleant från julrött. Fast adventsstjärnornas mjukvita ljus får fortsatt pryda sin plats i fönstren.

I år hann jag bara inte. Orkade inte. Hälsan kom och satte käppar i hjulet på en redan tajt kalender.

Jag bestämmer mig för att göra det till ett medvetet avstående i år. I kyrkan firas så här års traditionellt den lilla fastan. Tanken är kanske att avstå för att förbereda sig för festen. Och jag funderar på vad mer jag vill skala bort.

Mobilspelen ryker – igen.

Sminket – eller mascaran som jag brukar smeta på fransarna – får också ryka. Det passar bra med ögon som nu lätt blir trötta efter äventyret som det högra var med om för någon vecka sedan.

Eventuella ambitioner om att publicera ytterligare en adventskalender, på denna sajt eller på En hel hand har jag redan lagt på hyllan i år. Och nu lägger jag även ambitionerna om en strukturerad avståendeplanering i fastans ton åt sidan.

Vad – och hur – vill du avstå för att skapa rymd för festen som väntar om 24 dagar?

Jag avstår till och med från att bildsätta det här inlägget tror jag bestämt. Det känns befriande. Trotsigt på något sätt.

Att få sova under julgranen – adventskalender 2019 #1

On By Sara ModigIn Upplevelser1 Comment

Introverta november har passerat. Extroverta december och ljusskimrande, stämnings(över)mättade advent anlänt.

Med advent har även julpyntet kommit fram hos oss. Julpynt hör julen till, och traditioner ska hedras. För mig med förbehållet att traditionen fyllts med innehåll och getts en form som är meningsfull för mig och dem jag hedrar traditionerna med.

Sedan vår tid i USA, de där första sex månaderna 2008 – 2009, har vi gjort till vår tradition att gå fullt ut redan till första advent. Det passar mitt kynne. Jag älskar julstämning, glitter, ljus, julmat och julsånger – och att få vältra mig i det en knapp månad är ljuvligt. Men när själva juldagarna är över tröttnar jag snabbt, sätter fokus på nyårsafton och det nya året. I en helt annan stämning. Bort med den varma röda färgen, in med den krispiga vita.

När jag var liten älskade jag att smyga ner och titta på julgranen när den var färdigklädd, kvällen innan julaftonen. Jag drömde om att ligga under den och titta upp på ljusen. Att somna där, i den vackraste av drömmar.

Nu gör jag praktiskt taget det. Somnar under granen alltså. Eller i alla fall trettio centimeter från den. Det blir så i mitt compact living; min säng / futonsoffa bor i vardagsrummet och jag på den. Så här års bredvid granen, den ljusprydda, skimrande av röda kulor och hjärtan.

Och lyckligt är det lilla barnet som fortfarande finns kvar i mig.

Glad advent!

Utsikt från min huvudkudde

Backspegel i tacksamhet och förundran 48

On By Sara ModigIn Veckan som gick3 Comments

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ’n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent!